”Kära vänner,
Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft.
Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris.
När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden.
Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler.
I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism.
För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden.
Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra.
Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet?
Vänner,
Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa.
För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar.
För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den.
NER MED MULLORNA!”
