Så lägger vi snart åter ett händelserikt år till handlingarna. Ett år som kantats av krig, nöd och geopolitiska oroligheter - men också av ögonblick av lättnad och mänsklig värdighet. Av glädjen över att den gisslan som Hamas in i det sista vägrade släppa till slut fick återvända hem – levande, eller för att få en värdig begravning.
Året som gått, och året som snart tar sin början, påminner oss om vad som är viktigt på riktigt. Men också om vad som står på spel. Också i år har ett pärlband av gamla sanningar utmanats: traditionstyngda institutioner havererat, mångbottnat hyckleri avslöjats. Våra västerländska samhällens sårbarheter står blottade i öppen dager och de värderingskonflikter som tidigare avhandlades som teoretiska eventualiteter utgör numera utgångspunkten för varje samtal.
Det finns ett före och ett efter. Ett före den 24 februari 2022 och den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Ett före den 7 oktober 2023 och Hamas terror i Israel. Under det snart avdankade 2025 har vi levt i ett utdraget efter. Ett ständigt 24 februari eller 7 oktober, varje dag, i vad som blivit en ny vardag. Vi människor är fantastiska på det viset; allt bär vi, allt tror vi, allt hoppas vi, allt uthärdar vi.
Det som var påtagligt i fjol har ett år senare bara förvärrats och normaliserats och därför kommit att utgöra ett ännu större hot mot alla oss som vill leva våra liv i fred och frihet. Den öppna antisemitismen som tvingar Europas, Sveriges, ja hela Västvärldens, judar in i skuggorna. Islamismen som infiltrerar våra samhällen med sin intolerans och våldsamhet. Gängkriminaliteten som skördar nya offer och som sprider skräck och förödelse. Hotet från ett allt mer högfärdigt Ryssland som inom en mycket snar framtid kan komma att attackera ett Nato-land nu när aptiten på Ukraina mättas av Trumps hybris.
Ja, sällan har de inre och yttre hoten sammanfallit lika tydligt och satt lika hög press på våra samhällens institutioner, på oss beslutsfattare, på våra samhällsstrukturer och på våra principer.
*
Den tid vi lever i kommer framtida historiker att granska med förundran – och förfäran. De kommer att fråga sig hur vi, med Förintelsens erfarenhet i färskt historiskt minne, kunde undgå att vi befann oss i en ny era av pogromer. De kommer att fråga sig hur så många, till synes oberörda, kunde bevittna hur ondskan återigen förgiftade deras samhällen utan att ingripa.
Ett samhälle som tolererar antisemitism är ett sjukt samhälle. Det är ett samhälle som tappat respekten för sanning, som låter konspirationsteorier ersätta kunskap och som förlorat förmågan att uppställa eller upprätthålla moraliska gränser. Judehatet är därför inte bara ett problem för de judar som drabbas av det, utan en indikation på samhällets totala hälsotillstånd. Att judar från hela Europa flyttar till ett ständigt hotat Israel säger allt vi behöver veta om hur illa det är ställt.
Explosionen av judehat - som givetvis funnits där hela tiden men som nu inte längre hålls tillbaka av något stigma, utan tvärtom tycks en gnutta anti-sionism ses som ett chict tecken på progressivitet bland islamister och inom den breda vänstern - är en bra indikator på hur högt, eller snarare lågt, också andra västerländska värderingar står sig.
Därför handlar inte engagemanget för Israels rätt att försvara sig enbart om Israel utan också om oss själva. Om vår rätt att försvara våra samhällen, vårt sätt att leva, vår frihet - och, i förlängningen, om vilket slags land Sverige ska vara framöver.
*
Sverige, liksom Europa, är värt att försvara. Det Israel och Ukraina lärt oss under det gångna året är att friheten är värd att slåss för, även när det hade varit enklare att kapitulera. Dessa länders kamp utgör en påminnelse om att genuin, långvarig fred aldrig kan uppstå som resultat av rädsla och undfallenhet. Vi måste våga tala om styrka – inte som motsats till fred, utan som dess förutsättning.
Alla försök att finna en väg mot fred i Ukraina behöver vila på landets rätt att välja sin egen framtid. Europa behöver inte bara stödja Ukraina ekonomiskt utan också överväga möjligheten att bistå det ukrainska försvaret med egna säkerhetsgarantier. Om vi menar allvar med att Ukraina utgör vår egen yttre gräns och att det existentiella hotet mot landet också är ett hot mot vår fred och frihet så måste våra åtgärder stå i proportion till det faktiska hotet. Annars riskerar den som inte vill slåss för Ukraina att framöver få slåss på hemmaplan.
EU behöver påskynda arbetet med att ta ett större ansvar för den egna säkerhetssituationen. Det gångna året har kontinuerligt visat på riskerna med Europas beroende av inte minst USA för kontinentens säkerhet. Att vara så beroende av vem som sitter i Vita huset gör oss sårbara på ett sätt som kan utnyttjas av auktoritära krafter. Detta beroende kan bara brytas genom att vi satsar ordentligt på våra inhemska försvar och upprättar strukturer som möjliggör samarbete på kontinenten.
I klarspråk betyder det att den upprustning som initierats i Europa markant måste påskyndas; dels i avskräckande syfte, dels för att kunna möta ett eventuellt ryskt angrepp. Självklart ingår diskussionen om europeiska kärnvapen, som kompenserar för ett allt mer opålitligt USA och därmed ett försvagat Nato, inom ramen för vår avskräckning.
*
I goda tider har EU och politiker runt om i Europa kunnat träta om oväsentligheter. I ljuset av illusionen om den eviga freden var ingen fråga för liten för att göras för stor. I en orolig tid, där allt står och väger, finns inget av den lyxen kvar. Historien är ett ständigt pågående slag. Ett slagfält där inga framgångar, inga framsteg - och allra minst friheten - bör tas för given.
De senaste årens utveckling i Sverige, liksom i världen, ställer oss inför en rad svåra mål- och normkonflikter. En konservativ insikt är att det sällan finns ett perfekt val, men att man ändå måste vara beredd att fatta det minst dåliga beslutet. Det är centralt att politiken vågar agera utifrån det långsiktigt bästa, att besluten vilar på idéer och tydliga värderingar, men också färgas av visioner om att ett annat samhälle är möjligt.
Som beslutsfattare behöver vi vara uppriktiga med att den hållning som gällt sedan EU bildades - i ruinerna efter andra världskriget - som ytterst gått ut på att söka konsensus, riskminimera och lösa allt med diplomati, inte kommer att vara fruktsam i mötet med krafter som hotar vår blotta existens. Israels kamp mot Hamas, liksom Ukrainas mot Ryssland, handlar om krig för överlevnad, mot fiender som inte skyr några medel i sina utplåningsförsök.
Paradoxalt nog kan de ideal som möjliggjort fred och frihet under de senaste 80 åren vara det som slänger in oss i en era av osäkerhet och, ytterst, ännu ett krig. Detta eftersom vi passiviserats så till den grad att vi tappat förmågan att inte bara identifiera existentiella hot utan också att försvara oss mot dem. Men freden föds inte ur rädsla. Den föds ur styrka.
*
Samtidigt vill jag, denna jul, tala om hopp.
Hopp föds inte ur förnekelse, utan ur klarhet. Ur modet att se verkligheten som den är – och viljan att agera. Hopp föds när vi vet vad som står på spel och ändå väljer ansvar framför rädsla.
Jag hoppas 2026 bär med sig fred i Ukraina och i Mellanöstern. Jag hoppas att den antisemitiska besten ska tryckas tillbaka till den underjordiska håla där den hör hemma. Jag hoppas att kriminaliteten fortsatt ska bekämpas så att fler ska kunna känna sig trygga och fria i Sverige och i Europa. Jag hoppas att vi slipper fler krig - men att vi samtidigt vilar i vissheten att vi gjort vårt yttersta för att stå rustade, om det värsta skulle inträffa.
Europa har mycket att förlora. Men just därför har Europa också allt att försvara. Och där, mitt i allvaret, finns ett hopp som är värt att bära – också denna jul.
God jul och ett riktigt gott nytt år!
