Natten mellan den 9 och 10 november är det 87 år sedan Kristallnatten. Just denna natt år 1938 vandaliserade nazisterna judars affärer, hus och synagogor över hela Tyskland. Denna historiska natt har fått sitt namn efter alla fönster som krossades i den dittills värsta förföljelsen av judar. Den som blev ett preludium till Förintelsen.
Judiska egendomar plundrades, tusentals människor misshandlades och 400 dödades den natten. Tiotusentals fördes också till koncentrationsläger. Många “vanliga” tyskar tittade på eller låtsades inte se vad som utspelade sig, liksom den omvärld som inte reagerade nämnvärt på det nazisterna systematiskt var i stånd att genomföra.
Nedan följer det tal jag höll förra veckan i samband med den årliga konferensen som EJA (European Jewish Association) arrangerade till minne av Kristallnatten.
“Varje människa föds med frön av godhet och ondska. Dessa frön gror i en mylla av förnuft, empati och samvete - men också av rädsla, egoism och likgiltighet. Varje människa bestämmer hur hon vill kultivera sin inre trädgård; vad som ska få gro - och vad som aldrig ska få slå rot. Det som vattnas och ges näring kommer att växa, det som lämnas orört tynar bort och dör. Människan kan, till skillnad från djuren, välja hur hon ska handla i varje enskilt ögonblick. Allt som sker i världen är därför resultatet av mänskliga handlingar; De ondas. De likgiltigas. Och de godas.
När den ungerske författaren Imre Kertész mottog Nobelpriset i litteraturpriset 2002 tillfrågades han om sin syn på ondska. Han svarade att den intressanta frågan inte är varför man väljer att bli ond, utan varför man bestämmer sig för att vara god.
I en tid som bär ekon av det förgångna utgör insikten om varje enskild människas möjlighet att välja det goda framför det onda - handling framför likgiltighet - en välbehövlig påminnelse om att inget är ödesbestämt. I varje möte, varje samtal och i varje meningsskiljaktighet ställs vi alla inför ett val - att vara goda eller onda. Att säga ifrån, att ta parti för, att ifrågasätta, att fördöma. Vi kan inte välja de prövningar livet ställer oss inför, men vi kan välja hur vi förhåller oss till dem.
Studenter och lärare kan välja att inte tolerera försöken att omvandla våra lärosäten till inkubatorer för judehat. Journalister och författare kan välja att inte sprida anti-israelisk propaganda och urvattna betydelsen av sanningen. Beslutfattare och domare kan välja att vidta åtgärder mot de som demoniserar judar och staten Israel i syfte att legitimera antisemitismen.
Faktum är att var och en av oss dagligen ställs inför otaliga val, stora som små, som avgör hur samtiden kommer att betraktas i framtiden. Om fler hade motsatt sig utvecklingen under 1930-talet hade 1940-talet utvecklats annorlunda. Om fler motsätter sig utvecklingen sedan den 7 oktober kan morgondagen fortfarande komma att se annorlunda ut. Ty att i detta skälvande ögonblick, när framtiden för Europas judar och därmed för Europa som civiliserad kontinent avgörs, inte välja en annan väg är också att välja.
Det finns ett före den 7 oktober 2023 - och det finns ett efter. Precis som det fanns ett före och ett efter det preludium till Förintelsen som Kristallnatten för 87 år sedan blev. Ur spillrorna måste vi lyckas åstadkomma det som dåtidens goda, onda och likgiltiga människor misslyckades med. Vi måste säkerställa att det avgrundsdjupa hat som manifesterats mot judar och staten Israel, i efterdyningarna av den värsta pogromen sedan Förintelsen, kompromisslöst trycks tillbaka och stigmatiseras på nytt.
Vi får aldrig glömma att den gnista som tänder den antisemitiska elden bara kan släckas av dem som förstår att det aldrig började med Förintelsen - men att det alltid slutar så om man tillåter de små stegens tyranni avtrubba de kollektiva, moraliska känselspröten. Mellan första och sista steget finns alla de små stegen. De som passiviserar, normaliserar och som slutligen gör oss immuna, som berövar oss vår handlingskraft och gör oss blinda inför vår egen otillräcklighet.
Auschwitz, som ligger bara en timme härifrån, har kommit att betraktas som ondskans epicentrum, en moralisk nollpunkt i mänsklighetens historia. Ingenstans har den komplexa innebörden av vad det innebär att vara människa prövats som i Auschwitz. Mänsklighetens antites, gestaltad som den totala omänskligheten, nådde sitt klimax i gaskamrarna.
Men den drivande kraften bakom Förintelsen var inte enkom en slags diabolisk, abstrakt ondska. Den drivande kraften var den tusenåriga antisemitismen. Användandet av de europeiska judarnas utsläckta öde, användandet av orden Aldrig igen som ett uttryck för en allmängiltig önskan om att eliminera mänskligt lidande, krig och rasism i största allmänhet, har gjort antisemitismens specifika attribut generella, och därmed försvårat den samtida förståelsen av judehatets mobiliserande kraft. Då som idag.
Därför räcker det inte att minnas Förintelsen om man inget lärt av det som ledde fram till den. Det räcker inte att minnas döda judar om man inte är beredd att göra skillnad för de levande. Om inte Europas synagogor ska bli framtida monument över det judiska liv som en gång fanns på vår kontinent behöver vi värna livet. Inget judiskt liv kan överleva i de mentala ghetton som många judar idag tvingas söka sin tillflykt till. Inget liv över huvud taget kan blomstra i skuggan av rädslan och självcensuren.
Varje ögonblick av varje dag behöver vi - oavsett vilka vi är eller varifrån vi kommer - välja att vattna fröna av godhet, att odla vår mänsklighet. När andra tiger ska just du tala, när andra vacklar ska du stå stadigt. Sanningen är att om du inte står upp för dagens judar hade du sannolikt inte stått upp för gårdagens heller. Framtiden avgörs inte av ödet, den avgörs av viskningar som blir till rop, av tultande steg som riskerar att springa omkull förnuftet. Det är i dessa val som skillnaden mellan civilisation och barbari - mellan mänsklighet och omänsklighet - ytterst avgörs.”
