Islamismen är inte Europas blinda fläck – den är dess största säkerhetshot
Efter varje attentat följer samma ritual av fördömanden. Mer sällan följer en ärlig diskussion om den ideologi som förenar gärningsmännen. Så länge den uteblir kommer attackerna inte att upphöra.
I november år 2024 konstaterade Berlins polischef att även om det inte fanns några formella no-go zoner i staden “så finns det områden - och detta måste vi vara ärliga med - där jag råder folk som bär kippa eller är öppet gay eller lesbiska att vara mer försiktiga”. Enligt polischefen var den gemensamma nämnaren för dessa kvarter att det där bor en stor andel personer med rötterna i Mellanöstern som hyser sympatier för terrorgrupper. I klartext: det är farligt för homosexuella och judar att röra sig i delar av världens mest liberala, toleranta stad till följd av den intolerans som importerats från Mellanöstern.
Enkom det faktum att en polischef ser sig nödgad att lägga in brasklappen om behovet av ärlighet, som vore det inte en självklarhet att den som inte adresserar verkligheten svårligen kan lösa dess brister, säger allt som behöver sägas om varför ännu en islamist i veckan hade ihjäl en kvinna och skadade ytterligare 29 andra under ett Pridefirande i just Berlin. Det är talande att det kontroversiella inte är att människor tvingas dölja sin identitet i Europa, utan att någon faktiskt vågar säga det högt och utan krumbukter.
Bara i Berlin bedöms den “islamistiska scenen” (fyndigt namn i en stad som förr brukade definieras av sin “elektroniska musikscen” eller “gayscen”) innefatta omkring 2400 individer, varav omkring 900 antas vara beredda att utföra våldshandlingar alternativt sympatisera med sådana. I hela Tyskland bedöms omkring 28.200 individer vara vad som klassas som radikaliserade islamister, av vilka runt 9500 personer bedöms som särskilt farliga.
Det säger sig självt att nuvarande polisbemanning svårligen kan punktmarkera alla dessa och att det som skett i veckan riskerar att ske igen, och igen, och igen. Liksom att samma verklighet återfinns i Sverige, i Frankrike och i Storbritannien, ja överallt i Västeuropa där islamisterna utan större motstånd tillåtits etablera sig och infiltrera samhället med sina mordiska övertygelser.
Enligt en ny rapport från Europol greps 130 misstänkta terrorbrottslingar som var 18 år eller yngre, den yngste var 12 år, under år 2025. Totalt registrerades 45 terrorattacker i tio EU-länder och 486 personer greps för terrorrelaterade brott, varav hela 70 procent misstänktes för jihadistkopplingar.
Så låt oss vara ärliga, då det tycks vara förbannat svårt för vänsterns halvtidshumanister som ser demokratihot överallt utom där de faktiskt existerar: hatet mot judar som vi sett öppet manifesteras på gator och torg sedan den 7 oktober år 2023 är samma hat som islamister uppbådar jämte homosexuella, västerländska kvinnor, ateister, religionskritiker och religiösa minoriteter, ja mot friheten som sådan. Hatet hämtar sin näring ur islams urkunder, det motiveras med islam, och det görs i islams namn.
Om islam ska kunna samexistera med västerländska, judeo-kristna värderingar, som grundar sig på ideal om tolerans och alla människors lika värde, behöver religionen reformeras - annars kommer dagens konflikter att eskalera i takt med att andelen muslimer ökar. För även om inte alla muslimer hatar judar och homosexuella, och än mindre skulle vara beredda att döda dem även om de hatar dem, är det ingen hemlighet att dessa uppfattningar är väletablerade bland just muslimer och att många av de attacker som skett mot homosexuella och judar de senaste åren genomförts av människor med kopplingar till Mellanöstern.
Den som tagit del av Hamas-överlevaren Eli Sharabis vittnesmål - som för en tid sedan gästade Sverige med anledning av den svenska översättningen av boken Gisslan och som jag hade förmånen att få intervjua - om hur terroristerna som höll honom och de andra gisslan, dagligen sade åt dem att det övergripande målet är jihad som börjar i Israel och som sedan kommer att överskölja hela Europa (Sverige nämndes specifikt), förvånas föga.
För oss som lyssnat är det nämligen uppenbart att islamistisk terror inte är en fråga om mark och gränser utan om att pådyvla världen de idéer som förslavar människor och åderlåter de värden som möjliggjort västerländsk samexistens mellan minoriteter, jämställdhet, kvinnlig frigörelse, yttrandefrihet och religionskritik.
De tröttsamma, förutsägbara reaktionerna i Sverige och i internationell media vittnar dessvärre om att den rundgång av lagom upprörda fördömanden - som manar till den kärlek som mirakulöst ska betvinga hatet - inte heller denna gång rubbats av den bestialiska attacken mot Pride. Livet fortsätter precis som förr och den som dristar sig till att adressera grundorsaken till det stora antalet attacker med islamistiska förtecken - alltså islamism - möts med ignoranta förklaringar om att våldet beror på högerextremism i allmänhet och professor Agnes Wold i synnerhet.
Men faktum kvarstår; det enda land i Mellanöstern där judar och muslimer tillerkänns samma rättigheter är Israel, som för övrigt är det enda land i Mellanöstern där Prideparader årligen äger rum. Hatet mot homosexuella, liksom mot judar, är institutionaliserat i den muslimska världen där det inte bara är socialt påbjudet; I dessa länder är homosexualitet kriminaliserat och på en del håll också förenat med dödsstraff. Ändå lär vi se fler Palestinaflaggor i dagens Prideparad i Stockholm än israeliska, fler homosexuella som lierar sig med bödlarna i Hamas än med de demokrater i Israel som försvarar allas rätt att älska vem helst de önskar.
Om friheten, och freden, i Europa ska bestå, om vi inte ska slitas sönder av inhemska konflikter mellan olika etniska grupper som fragmentiserar samhället likt vi sett i exempelvis Libanon, måste beslutsfattare unisont sätta stopp för den islamistiska grogrunden. Det handlar om att fortsätta att strama åt migrationen och att upprätthålla mycket strikta krav på anpassning av de som kommit till Europa.
Personer som begår brott, som uppvisar dålig vandel på ren svenska, som aktivt väljer att röra sig i miljöer där religiös fanatism råder har inget i Europa och Sverige att göra. Dessa miljöer, inte sällan i källarmoskéer av olika slag, behöver kontrolleras, punktmarkeras och finansieringen till nya moskéer med tveksamma kopplingar strypas. Utvisning bör vara regel, inte undantag för dessa individer. Det gränsöverskridande samarbetet och informationsutbytet mellan Europas säkerhetstjänster behöver vidare intensifieras och fördjupas så att fler extremister kan upptäckas tidigt och åtgärder sättas in snabbt.
Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.
Att just vänstern, som historiskt hyst stor skepsis mot religion, skulle liera sig med en av världens mest rigida religioner, i vilkens namn förtryck mot, och rena avrättningar av, samhällets mest utsatta återkommande sker, är något av en gåta om det inte hade varit för att också islamister har rösträtt som vänstern gärna kapitaliserar på.
Det avgörande valet står emellertid inte mellan tolerans och intolerans, eller höger och vänster. Det står mellan ett samhälle som försvarar sina egna fri- och rättigheter och ett som, av rädsla för konflikt, steg för steg vänjer sig vid att ge upp dem - för att slutligen kapitulera.
Historien kommer inte att döma Europa efter hur många pressmeddelanden som skrevs efter varje attentat, efter hur många politiker som uttryckte att det vi bevittnar minsann är “oacceptabelt” och främmande för det öppna samhället - att så inte är fallet vidimeras återkommande av verkligheten. Nej, historien kommer tvärtom att döma oss efter om vi hade modet att identifiera hotet medan det fortfarande gick att hejda. Ty ett samhälle som inte längre kan garantera att judar kan bära kippa eller att homosexuella kan gå på Pride, utan att riskera livet, har inte främst ett säkerhetsproblem, utan ett civilisatoriskt.
Utvecklingen är dock, inte heller på detta område, ödesbestämd. Men den kommer, inte heller den här gången, att vändas av dem som fortfarande vägrar erkänna varför den alls uppstod.