Det var inte bara Hamas som avslöjades den 7 oktober
Den nya rapporten om Hamas sexuella våld den 7 oktober 2023 är inte bara ett dokument över mänsklig brutalitet. Den är också ett monument över västvärldens moraliska kapitulation.
Det mest olidliga var inte de explicita, sadistiska bilderna, som tagna ur någon slags satanistisk ritual - även om jag tvingades vända bort blicken otaliga gånger för att orka sitta kvar; den som tvivlat på Djävulens existens har nämligen inte stiftat bekantskap med Hamas.
Nej, det värsta var terroristernas återkommande glädjerop, de hejdlösa skratten, en slags utomkroppslig eufori, som drabbade dem kollektivt, som triggade dem till ytterligare övergrepp, medan ropen skallade; “Allahu akbar! Allahu akbar!!”. Mantrat smattrade lika frekvent som skotten som träffade desperata, vettskrämda, yrvakna människor på Nova-festivalen, på kibbutzerna, längs vägarna.
I en sekvens fördes en kvinna in i Gaza på ett bilflak. Hon blödde kraftigt där hon omgiven av beväpnade män paraderades. Runt bilen samlades upphetsade människor, jublandes och firandes, som spottade på henne, som ville slutföra det terroristerna påbörjat. I en annan sekvens ser man terrorister skära av en kvinna bröstet, likt bestar kastar de det mellan sig, som vore det en leksak.
Just extasen - oavsett om terroristerna sköt en hund, våldtog liket av en kvinna som de stuckit till döds under våldtäktsakten, eller brände ett barn - är ogripbar. Det räckte tydligen inte att enbart kallblodigt döda; offret skulle filmas, förnedras, torteras, trampas på - även efter att livet lämnat kroppen. Själva förödmjukelsen var en del av ritualen. Sadismen var inte ett medel, den var målet i sig.
När dessa sekvenser, som var för sig är omänskliga, sammanförs till ett kollage uppstår ondskans treenighet; mellan terroristerna som utförde dåden, “civila” som anslöt på gatorna i Gaza - som höll bebisar, äldre, kvinnor, barn och män i fångenskap - och de nyttiga idioterna i vår del av världen, på trygga universitetscampus, i kommentarsfält och på gatorna, som firade vad de såg att de två förstnämnda var kapabla att göra.
Den här veckan, när svenska mediekonsumenter matats med hårresande konspirationsteorier om israeliska hundar som enligt propagandan skulle ha tränats till att våldta palestinska fångar (!) - trots att ingen hundexpert bekräftat att något sådant ens är praktiskt möjligt - liksom när moralpaniken kring Israels deltagande och sedermera silverplats i Eurovision nått närmast hysteriska nivåer, har en rapport över det systematiska, sadistiska, sexuella våldet som ägde rum den 7 oktober 2023, och därefter mot den gisslan som togs, släppts.
Det är den oberoende kommissionen The Civil Commission on October 7th crimes by Hamas against women and children som under två års tid gjort ett gediget arbete i syfte att dokumentera övergreppen för eftervärlden. Jag rekommenderar alla att ta sig igenom de olidliga sidorna, som skildrar den värsta formen av djävulskap, ty det finns ett före och efter man gjort det. Givet den tsunami av antisemitism som släppts lös efter den 7 oktober vill jag hävda att det är allas vår plikt att ta del av materialet, att bära offrens vittnesmål vidare.
I den nästan 300-sidiga rapporten fastslås bland annat att sexuellt och könsbaserat våld var systematiskt, omfattande och en integrerad del av attackerna den 7 oktober 2023, och därefter i fångenskapen. Kommissionen har metodiskt analyserat över 10.000 fotografier och videosegment från attackerna, motsvarande mer än 1800 timmars visuellt material. Mycket av det hela filmat, och triumferande publicerat, av Hamas själva - till vänsterns förtret.
Filmanalyserna har kompletterats med ett omfattande arbete med vittnesmål i form av insamling, transkribering, översättning och korsverifiering av överlevandes och vittnens berättelser, liksom platsbesök, expertkonsultationer och möten med anhöriga och drabbade samhällen.
Sammanlagt har kommissionen genomfört över 430 formella och informella intervjuer, vittnesmål och möten med överlevande, vittnen, frigivna gisslan, experter och familjemedlemmar. Det handlar således om ett mycket grundligt arbete, som i sin metodiska ambition påminner om de dokumentationer världen en gång sammanställde efter Förintelsen, för att ingen senare skulle kunna hävda att de inget visste.
Av rapporten framkommer att Hamas på flera platser och under samtliga faser av angreppen – inklusive vid bortföranden, transporter och i fångenskap – återkommande använde metoder i form av sexuella övergrepp och grov tortyr. Övergreppen var inte isolerade eller selektivt utförda av vissa särskilt störda individer utan attackens modus operandi.
Hamas besatthet vid att skada offrens könsorgan, liksom ett återkommande mönster av våldtäkter och gruppvåldtäkter; sexuell tortyr; stympning; riktad beskjutning mot ansikte, huvud och genitalområde; påtvingad nakenhet; fasthållning och fastbindning; bränning av könsorgan; införande av föremål som spikar, hammare, skalpeller i intima kroppsdelar; sexuell förnedring efter döden där en exempelvis en man hade påträffats med avskurna könsdelar som placerats i händerna på en intilliggande död kvinna; samt avrättningar under eller efter sexuella övergrepp, är genomgående.
Vad hade ett proportionerligt svar på den här sortens brutalitet varit? Alla som kritiserat det efterföljande försvarskriget i Gaza förblir svaret skyldiga.
Det som framhålls, förutom det oerhörda våldet, är det som forskarna bakom rapporten kallar för kinocide; det vill säga den systematiska och avsiktliga strategin att förinta familjer, utnyttja familjeband för att maximera psykologisk terror och begå sexuella övergrepp och mord på släktingar, inför varandra.
Det handlar med andra ord om en slags psykologisk krigföring där terroristerna, genom att tortera, förnedra och döda familjemedlemmar inför varandra, och tvinga dem till sexuella handlingar med varandra, medvetet försökte bryta ner den sociala sammanhållningen och skapa trauman som lär gå i arv i generationer.
Trots de sinistra handlingarna som framkommer i rapporten - som torde göra det omöjligt för någon vid sina sinnens fulla bruk att hädanefter hävda att de inte visste vad israelerna utsattes för den 7 oktober, än mindre delta i den pro-palestinska rörelsen så som den kommit att utvecklas - har rapporten inte varit någon huvudnyhet i svensk media. Det är i sig exceptionellt.
Motsvarande skildring av övergrepp - i ett annat land, mot ett annat folk, utförda av andra gärningsmän - hade renderat rättmätiga konvulsioner. Men när judar är offren inträder tvekan, relativisering och tystnad. Det var ingen slump att det skulle dröja ett halvår efter 7 oktober innan FN skulle adressera det sexuella våldet, och för Amnesty Internationals del hela två år. Faktum är att ingenting är en slump när det kommer till efterdyningarna av 7 oktober; tvärtom är allt som skett en logisk konsekvens av den antisemitism som förklätts till “Israelkritik” och som numera anses socialt accepterad.
Tystnaden från halvtidshumanisterna i världens kvinnoorganisationer och NGO:s, från akademiker, politiker och journalister, och helt vanliga Svenssons som i andra fall gör ett stort nummer av sin stora människokärlek och sitt överväldigande rättspatos, sammanhänger med synen på Israel som aktör och Palestina som offer. För dessa röster är lidandet inte universellt, utan något som ska filtreras genom ett ideologiskt raster.
Den 7 oktober förvrängde den rollfördelning som den samlade vänstern tilldelat respektive part i denna eviga konflikt genom att det påstådda offret - palestiniern - begick det värsta brottet mot judar sedan Förintelsen. I Nazityskland gömde tyskar judar från bödlarna, i Gaza hjälpte inte en enda palestinier en tillfångatagen israel, trots att Israel utlovade generös ekonomisk kompensation till den som avslöjade var gisslan hölls. Det säger också något.
I vänsterns förklaringsmodell existerar inte ondska mer än när den kan porträtteras som jude. I deras världsbild är Hamas diaboliska handlingar liktydiga med rättmätigt motstånd, terrorn och våldet ska förstås i en “kontext”, och viljan att relativisera det oerhörda lidande som kommer att förfölja världens judar i generationer, antisemitidmr en “chic” symbol, i en moraliskt perverterad tidsanda.
Men alla de som hatar judar, som mördar dem, som våldtar och jagar dem - också på våra gator och torg - gör det inte för att de inte har något val, för att de är offer för omständigheterna, för att de är traumatiserade eller desperata. De gör det för att de vill. För att de väljer att stå på Djävulens sida, för att de njuter av tanken på att tillfoga den andre - juden - smärta. De som begick den värsta pogromen sedan Förintelsen, liksom alla de som står bakom dem, har samtliga gjort ett val - ett val de gläds över och känner stolthet inför.
De civila som dött i Gaza, ingen vet hur många de är eftersom Hamas medvetet inte gjort skillnad på civila och stridande i sin medvetet propagandastinna statistik, har dött som en olycklig, om än oundviklig konsekvens, av det krig som Hamas startade och därefter medvetet förvärrade genom att använda den egna befolkningen som mänskliga sköldar.
Skillnaden mellan Israel och Hamas består i att Israel aldrig haft utrotningen av civila som mål. För Hamas är civila däremot inte bara legitima måltavlor, deras existens är själva poängen med krigföringen.
Den lanserade rapporten är ett monument över mänsklig grymhet. Den som tagit del av materialet kan inte längre gömma sig bakom slogans, bakom påstående om “motståndskamp” och “dekolonisering”. Sanningen är att det finns alltför många människor som njuter av att tortera, våldta, skända och mörda - och än fler som uppmuntrar, glorifierar och normaliserar detta monstruösa beteende.
Antisemitismen är inte en “reaktion” på israelisk politik, det tusenåriga judehatet har bara muterat från “juden” till den judiska staten. Men människor våldtar inte kvinnor, mördar barn och firar kidnappningar därför att de “saknar framtidstro”. De gör det därför att de anser handlingarna rättfärdiga. Där börjar och slutar sanningen.
Västvärlden står därför inför ett avgörande vägskäl. Antingen fortsätter vi relativisera barbariet så länge förövaren passar in i våra ideologiska mallar, eller så återupprättar vi idén om universella moraliska principer – där vissa handlingar är oförsvarliga oavsett vem som utför dem och oavsett vilka som utsätts för dem.
Den 7 oktober påminde Hamas världen om vad människor är kapabla till när hatet tillåts bli en identitet och barbariet en dygd. Att västerlandets svar skulle bli att diskutera “kontext”, att relativisera och kräva bevis av kvinnor som utsatts för det värsta tänkbara, är i sig makabert. Men historien kommer inte främst att döma bödlarna; sådana har historien tvingats möta och hantera förut.
Det är mot alla dem som såg - och som ändå valde att blunda - som den inte kommer vara nådig.