I dag går Sverige till val efter en svåranalyserad valrörelse som i mångt och mycket, ånyo, handlat om regeringsfrågan, om vilken ytterkant som är mest tolerabel. Partierna har visserligen drivit sina hjärtefrågor men ingen fråga har riktigt dominerat valrörelsen som tidigare år. Kanske är det den definitiva bekräftelsen på att lägerelds-Sverige inte kvarstår ens när det kommer till val, att ett alltmer diversifierat samhälle får allt svårare att samlas kring samma berättelse, samma konflikter och samma politiska projekt.
Imorgon har vi kanske ett tydligt valresultat - eller så väntar en utdragen och komplicerad process där röda linjer blir rosa och infekterade svekdebatter är att vänta. Oavsett utgång är min känsla att vi kommer att se tillbaka på den här valrörelsen och, i efterhand, tänka att den borde ha handlat om de centrala vägval som Sverige står inför. Det finns främst två, som symboliserar det yttre och det inre hotet mot möjligheten att ens kunna bedriva valrörelser i framtiden:
Det ena, externa hotet, handlar om kriget i Europa. Försvar och säkerhet brukar inte uppta väljarnas, eller partiernas och därmed inte heller mediernas, intresse i valrörelser. Den här gången borde ha varit annorlunda. Sverige, och Europa, befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Säkerhetspolitiska bedömare har i flera år gjort gällande att Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha såväl vilja som förmåga att attackera ett Nato-land.
Denna inte alltför avlägsna framtid kryper allt närmre; CIA-chefens resa till Ryssland nyligen talar för att något är i görning, liksom Finlands begäran om Jas-stöd från Sverige, den allt intensivare ryska hybridkrigföringen, de ryska drönarna i Tyskland, i Polen, Rumänien och andra delar av den östra flanken, Nato-övningarna kring Kaliningrad, den ryska uppbyggnaden av militärstyrkor i de nordvästra delarna av landet. Listan kan göras längre, men trenden är tydlig för alla som vill, och vågar, se.
I händelse av eskalering, där Ryssland testar lojaliteten bakom artikel 5, kommer allt att ställas på sin spets. Ändå har debatten med kirurgisk precision undvikit att beröra splittringen mellan (och inom vänstern) blocken i synen på Nato, kring kärnvapenfrågan och den om minor, kring hur tillväxten ska öka för att möjliggöra ökade försvarsanslag. Eller kring vilka ekonomiska prioriteringar som behöver komma till stånd för att möjliggöra de investeringar som är helt centrala för att bygga vår avskräckande förmåga i bästa fall - och kapacitet att vinna ett krig i värsta fall. Hur Sverige, med ett undermåligt drönardriftsvärn, ska kunna upprätthålla ett funktionellt luftförsvar som skyddar Svensson från ryska ballistiska robotar och drönare. Eller om 3,5 procent av BNP till militärt försvar kommer att räcka.
Vidare är det anmärkningsvärt, givet att vi vet från fallet Ukraina, att medborgarnas mentala uthållighet och beredskap som är helt central för förmågan att hantera alla de eventualiteter som ett krig innebär fallit i skymundan. Att frågan om hur vi säkerställer civilsamhällets beredskap, hur vi ytterligare förbättrar den sedan decennier eftersatta infrastrukturen, hur vi snabbt ökar antalet skyddsrum, våra beredskapslager av mat, mediciner (som det råder brist på redan nu!) och förnödenheter flugit under radarn.
Hur ska sjukvården, som dras med köer i fredstid, hantera inflödet av sjuka och skadade i händelse av krig, hur garanterar vi energisäkerheten och den löpande tillverkningsförmågan när just-in-time logiken återigen visar sig handlingsförlamande som under pandemin?
En annan aspekt handlar, rent krasst, om vem man vill hålla i handen i händelse av krig? Magdalena Andersson (S) som när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina inte ens ville kalla barbariet för just en invasion, som vände kring Nato först när oppositionen med Ulf Kristersson (M) i spetsen lovade att göra inträdet till en valfråga i det då stundande riksdagsvalet, eller dåvarande försvarsminister Hultqvist (S) som året före invasionen sade att han aldrig skulle medverka till svenskt Nato-inträde.
Eller som Edward Blom träffsäkert formulerar det:
“Vad gäller vänsterblocket är det en mardröm att tänka sig ett Sverige drabbat av det som Ukraina drabbades av nu. Men istället för en Zelenskyj vid rodret kan vi få Andersson, Hultqvist och - för att uttrycka sig avsiktligt raljerande - en brokig samling övervintrade 68:or, miljömuppar, marxister, islamister, antisemiter, Hamaskramare, konspirationsteoretiker, ryskstyrda fredsaktivister, och allmänt verklighetsfrånvända typer.”
Men det handlar inte bara om Ryssland, utan också om Kina och Iran som aktivt möjliggjort det ryska kriget, samtidigt som Iran använder sig av svenska gängkriminella för att hota israeliska intressen i Sverige, och Kina som utnyttjar EU:s orealistiska gröna ambitioner för att underminera Europas industriella bas och därigenom skapa nya beroenden som får säkerhetspolitiska konsekvenser.
Hur ska Sverige och EU förhålla sig till den amerikanska ambivalensen eller kring det faktum att Tyskland och Frankrike inom några år kan ha ryssvänliga partier som bestämmer över relationerna till Putin? Sverige har aldrig varit så beroende av fungerande allianser – och samtidigt är numera så mycket osäkert kring hur dessa allianser kommer att utvecklas. Så varför denna öronbedövande tystnad?
Det andra, interna hotet, handlar om islamismen och antisemitismen som mobiliserar främst muslimska väljare och som resulterar i att den judiska minoriteten tvingas leva bakom allt högre murar. I år är det än tydligare, även om trenden var synlig redan i EU-valet för två år sedan, att denna tendens inte längre går att underskatta och att vi bevittnar tillväxten och formandet av en politisk kraft som i många fall drivs av ambitionen att utmana det sekulära, individualistiska, jämställda Sverige.
I grunden handlar det om Sverige ska vara just ett sekulärt land där religionen är en privatsak, där man är svensk först och muslim sen, där lika skyldigheter och rättigheter gäller för alla och envar - eller ett land där en tolkning av islam, som sätter religionen framför svensk lag och normer, tar allt större plats i offentligheten och där den som lovar muslimer särbehandling på identitetspolitisk grund premieras med mandat i de beslutande församlingarna.
Som jag framhöll i förra veckans text här på Klartext riskerar nu en djupt osund symbios, mellan vänsterpartier som gör sig beroende av människor som lever i socialt och ekonomiskt utanförskap och de som gärna fortsätter att leva i just utanförskap och etnisk segregation, att cementeras:
“För den som befinner sig utanför arbetsmarknaden, men som lever relativt gott på bidrag, uppstår mycket starka incitament att rösta på partier som säger sig vilja höja skatterna för “de rika” så att de som inte arbetar får tillgång till högre bidrag och en kravlös välfärd, strösslat med budskap om att det är rasism och diskriminering som förklarar utanförskapet.
Därmed vidmakthålls en ordning där vissa politiker gör sig beroende av vissa grupper; vissa grupper gör sig beroende av vissa politiker; och det gemensamma välfärdssystemet - som ett minskande antal betalar till, och ett växande antal gör anspråk på - blir den valuta som håller relationen samman.
/…/ Från inte minst USA vet vi att koalitioner av olika, sinsemellan oförenliga väljargrupper, riskerar att omvandlas till en toxisk cocktail av identitetspolitisk vänsterpopulism. I kombination med islamism, antisemitism och aversion mot västerländska värderingar anas framväxten av ett nytt partipolitiskt system där disparata etniska grupper använder de befintliga partierna som plattform för identitetsgrundad intressepolitik, långt bortom ideologisk övertygelse eller sakpolitik.
Inser gemene man vidden av en ordning där väljarens identitet – etnisk, religiös eller geografisk – blir viktigare än dennes uppfattning om skatter, skola, försvar, företagande eller rättsstat? Inser vi svårigheten i att mötas i ett civiliserat politiskt samtal, som bygger på argument, idéer, empiri och fakta, när känslor, imamens anvisningar och externa, utrikespolitiska lojaliteter väger tyngre för allt fler?”
I Kvartal sammanfattar den alltid like läsvärde Christer El-Mochantaf tendenserna jag formulerar ovan, som kan skönjas i många olika muslimska forum på nätet, med orden:
“Om man ska sammanfatta innehållet i grupperna, handlar det ofta om detta: Muslimer som vill värna muslimers rätt att ha egna regler och rättigheter.”
Men demokratin måste ytterst bygga på motsatsen: att medborgaren röstar utifrån sina uppfattningar om hur landet bör styras – inte att olika grupper konkurrerar om politiska privilegier utifrån identitet.
Frågan om islams påverkan på det svenska samhället är relevant eftersom gruppen muslimer ständigt ökar och gruppen tenderar att vara klart vänsterlutande. Det hade varit oproblematiskt om synen på sådant som kvinnlig frigörelse, homosexualitet och religionsfrihet i hög grad hade överensstämt med gemene Svenssons. Men av de studier som gjorts i Sverige och internationellt framgår att det finns en tydlig diskrepens på många avgörande områden, vilket givetvis kommer att påverka den politiska utvecklingen i Sverige.
Detta då partierna, dessvärre, många gånger uppvisat svårigheter i att värja sig mot krav på politiska positionsförflyttningar när stora väljargrupper dragit åt ett visst håll, även när de långsiktiga konsekvenserna rimmat illa med de ideologiska rötterna och visionerna.
I grunden handlar den avgörande frågan om vilket samhälle som nu växer fram; Ett samhälle där människor gradvis förenas av ett gemensamt medborgarskap, en gemensam lag och ett gemensamt ansvar? Eller ett där staten allt oftare måste förhandla med olika grupper om vilka regler som ska gälla för vem?
Det är här islamism och antisemitism måste tas på allvar som politiska och ideologiska fenomen. Inte för att muslimer som grupp ska misstänkliggöras – utan för att en demokratisk stat måste kunna skilja mellan religionsfrihet och krav på religiöst motiverade särregler, mellan individuell tro inom ramen för religionsfriheten och politisk islamism med anspråk på att förändra samhället i grunden.
Sammantaget befinner vi oss i ett exceptionellt läge, med yttre och inre hot som sammanfaller på ett vis, som saknar historiskt motstycke. Ett aggressivt Ryssland utmanar den europeiska säkerhetsordningen samtidigt som Europa brottas med ekonomiska beroenden, demografiska förändringar, migration, segregation och växande identitetspolitiska konflikter.
Det är ingen slump att dessa frågor sammanfaller; När omvärlden blir farligare blir den inre sammanhållningen viktigare. När den inre sammanhållningen försvagas blir ett yttre hot farligare. Det är den kopplingen som nästan helt saknats i valrörelsen.
Vi har diskuterat regeringsunderlag. Vi har diskuterat skatter, karensavdrag, välfärdens utformning och finansiering. Men den verkligt avgörande frågan borde ha varit större:
Vilket Sverige ska finnas kvar när nästa kris kommer?
För nästa kris kommer. Frågan är bara vilken sorts kris det blir – och om vi har förberett oss för den mentalt, ekonomiskt, politiskt?
I det läget blir det än viktigare att välja beslutsfattare som har förmåga se mångdimensionellt, proaktivt, också bakom nästa hörn. Politiker som tänker efter före och som är beredda att agera resolut även inför det oförutsedda, det obekväma, det impopulära. Det är därför Sverige behöver beslutsfattare som kan tänka längre än nästa opinionsmätning, nästa mandatperiod och nästa presskonferens. Som kan se sambanden mellan försvar, ekonomi, energi, integration, demografi och civil beredskap.
Politikens verkliga uppgift är inte att förklara gårdagens problem. Den är att se morgondagens problem innan de har blivit dagens katastrofer. Vallokalerna stänger om några timmar. Gör din röst hörd, ta ditt ansvar och rösta - det är din plikt och ditt privilegium.
(Mig finner du på Kristdemokraternas rikslista “Hela landet” på plats nr. 10. Om en sådan lista saknas i din vallokal kan du välja en blank röst för Kristdemokraterna och skriva ditt mitt namn).