Vem ska försvara Europa?
Medan länder som Polen bygger reell militär förmåga, klamrar andra sig fast vid önsketänkande. Om Ryssland angriper ett baltiskt land inom fyra år, kommer vi då att vara beredda - eller förvånade?
Den här våren har jag, på rekommendation av EU:s försvarskommissionär Andrius Kubilius, läst Keir Giles kritikerrosade “Who will defend Europe”. Boken är måsteläsning för alla som vill förstå det allvarliga säkerhetspolitiska läget och hur det, om inget radikalt görs, drastiskt kommer att påverka Europa, EU och Nato för generationer framöver. Det finns så många insikter, slagkraftiga formuleringar, beräkningar och analyser i den här boken att det är svårt att välja ut några få; bara att notförteckningen är på 50 sidor säger en del.
Men låt oss börja med Nato-toppmötet som gick av stapeln i veckan i nederländska Haag. På många sätt gick mötet över förväntan - vilket kanske framför allt säger något om förväntningarna. President Trump lämnade inte den transatlantiska alliansen med buller och bång som en del befarat, och medlemsländerna lyckades komma överens om att 5 procent av deras bnp ska läggas på försvaret till år 2035, vilket är en markant och välkommen ökning från dagens mer blygsamma nivåer.
Av de 5 procenten ska 3,5 procent av bnp läggas på militära utgifter och de resterande 1,5 procenten på försvarsrelaterade investeringar som exempelvis civilt försvar. En översyn av de nya målen ska göras under år 2029. Den svenska ambitionen, liksom övriga Nordens och Baltikums, är att målet ska uppnås redan till år 2030.
Av Nato:s 32 medlemsländer är det oroväckande nog nio stycken, däribland Belgien och Spanien, som inte lever upp ens till det tidigare målet om 2 procent av bnp. Det kan jämföras med Polen som redan nu lägger 4,12 procent av bnp, Estland 3,43 procent och USA 3,38 procent.
Den polska utvecklingen bygger på att krisinsikten mynnat ut i krassa prioriteringar och val. För tio år sedan låg nämligen Polen strax under Natos dåvarande utgiftsmål på 2 procent av bnp. Landet lade mindre resurser per capita på försvaret än exempelvis Estland och Grekland, medan USA spenderade det dubbla.
I boken argumenterar Giles för kraftfullt ökade försvarsutgifter; för att kunna hjälpa Ukraina nu - eller för att betala för ett mycket dyrare krig senare. Författaren skiljer emellertid återkommande på faktisk försvarsförmåga och att “gömma sig” bakom relativa BNP-procent. Han skriver: “Krig är ingen BNP-tävling om bara den ena sidan använder sin BNP”. Det är en synpunkt som är relevant när man bedömer överenskommelsen i Haag.
De faktiska åtagandena, inte minst i Polen, Baltikum och Finland, sammanhänger till stor del med geografisk placering och ett levande minne av ryskt förtryck; det finns en uppenbar korrelation mellan närheten till den ryska gränsen och graden av krisinsikt. Slutsatsen är, dessvärre, att många av alliansens medlemmar fortfarande underskattar det existentiella hotet som Ryssland utgör mot den östra flanken - och i förlängningen mot dem själva. Eller som min finska kollega i SEDE-utskottet, Pekka Toveri som tidigare var Finlands underrättelsechef, formulerar det i ett citat i boken: “Finland har inte ett försvar. Finland är ett försvar.”.
Givetvis har inte alla länder förutsättningar att vara Finland och Polen, men att så många länder i Europa fortfarande håller sig med en “hålla tummarna”-doktrin, som baseras på den felaktiga förhoppningen att Ryssland ska nöja sig med Ukraina, är ytterst naivt. I Giles bok finns nämligen mycket övertygande argument för att Ryssland, under Putins ledning, aldrig har slutat söka expansion i Östeuropa. Trots stora förluster i Ukraina har landet snabbt återuppbyggt sina markstyrkor, medan flygvapen, flotta och kärnvapen fortfarande är intakta. Argument om att EU:s ekonomi är så mycket större än Rysslands saknar relevans om vi inte i praktiken är beredda att använda resurserna för att försvara oss.
Att det förhåller sig på detta vis beror på att merparten av Europas ledare sedan murens fall - inte minst tyska, brittiska men också svenska - levt i villfarelsen om den eviga freden. Som en konsekvens av denna övertygelse har försvaret rustats ned med långtgående effekter på såväl vår samlade avskräcknings- som försvarsförmåga. Europa har helt enkelt förlitat sig på att amerikanska skattebetalare ska finansiera också vår säkerhet, samtidigt som vårt fokus varit på att bygga ut välfärden och slösa skattemedel på områden långt bortom statens kärnuppdrag.
Trots att signalerna från USA under en längre tid varit tydliga, oavsett politisk administration, har många tagits på sängen av Trumps barska och uppenbart isolationistiska budskap. Samtidigt har Ryssland givetvis också noterat sprickorna i Nato-muren och givet Putins långsiktiga ambitioner, såväl territoriella som maktstrategiska, vore det märkligt att anta att han skulle avstå från att testa Nato-stadgans artikel 5.
Varför skulle han?
I boken målar Giles upp ett möjligt scenario där Ryssland utmanar Nato:s enighet genom ett mycket litet och begränsat angrepp på en europeisk Nato-medlem. En svag respons på ett sådant angrepp skulle kunna undergräva alliansen indirekt, genom att synliggöra att försvarsgarantierna inte är så starka som man antagit. För till skillnad från vad många tror är Nato-medlemmarna inte förbundna att skicka soldater eller vapen till den angripna parten, det står nämligen ingenstans hur eller i vilken form den överenskomna hjälpen ska komma.
Ett annat scenario skulle kunna innebära att USA begränsar användningen av sina vapensystem – av rädsla för eskalering – på samma sätt som man gjort i fallet med Ukraina, även om det skulle handla om ett angrepp mot en europeisk NATO-medlem.
Giles argumenterar med emfas för att Ukraina ska betraktas som en buffertzon som vunnit tid för Europa – tid som nu slösas bort. Medan Ukraina fortsätter att utkämpa kriget, som i allra högsta grad också är vårt, förslösar många europeiska länder tiden i ett slags försvarspolitiskt sömngångartillstånd. Det är farligt. För i Kreml sover ingen.
Därför skulle ett eventuellt avtal eller vapenvila under innevarande år - som inte innebär en tydlig vinst för Ukraina och därmed en tydlig förlust för Ryssland - innebära att denna tid, detta andrum, eroderas i snabb takt och att riskerna för andra länder i Europa paradoxalt nog snarare ökar.
Vår upprustning är, givet nivåerna vi börjar ifrån, ett lopp mot klockan. Särskilt då alla nu ska rusta samtidigt och i högre grad oberoende av USA. Dels handlar det om att påskynda produktionen av vapen och ammunition, att rekrytera personal och att utveckla den civila beredskapen. Dels handlar det om att skapa en större politisk och social mobilisering så att vanliga medborgare (inte minst i egenskap av väljare) inser att trygghet och säkerhet kräver uppoffringar och politiska prioriteringar av ett slag som de flesta är ovana vid.
Att merparten av dagens europeiska politiker har haft den ovanliga förmånen att kunna bedriva sina politiska värv i en värld som definierats av fred och frihet, utan att behöva tänka på hur detta tillstånd skulle kunna försvars, har resulterat i de politiska beslut som försvagat våra länder. Nu behöver samma politiker adressera dessa frågor, som inte nödvändigtvis är några valvinnare, i samtalen med väljarna.
Men det finns inget alternativ, ty det är precis som Giles träffsäkert konstaterar på temat: “på samma sätt som man inte kan välja om man är i krig med Ryssland, kan [Europa] inte heller välja krigets karaktär eller hur länge det pågår.”
Om väljarna ännu inte insett vidden av detta faktum behöver beslutsfattare av alla kulörer snarast bli bättre på att formulera det.
För att förstå varför hotet med Ukraina är existentiellt för hela Europa behöver man förstå två saker: dels Rysslands djupt rotade upplevelse av historiska oförrätter, dels västvärldens feghet. För att förstå Putin måste man förstå att viljan att korrigera landets nuvarande gränser baseras på uppfattningen om att dessa är felaktiga och orättvisa.
Giles illustrerar med den ryska barnkartan, Map of Our Motherland, som bör betraktas som en slags "mental geografi" av Rysslands uppfattning om sin rätt att dominera sitt närområde. Det fullskaliga kriget i Ukraina vittnar således om en världssyn som står i direkt konflikt med västvärldens, och som därför oundvikligen leder till - och kommer fortsätta att leda till - krig och konfrontation.
Att Ryssland invaderade Ukraina år 2022 var ett resultat av övertygelsen om att 1. Ukraina snabbt skulle kollapsa och 2. att väst inte skulle ingripa. För att motarbeta framtida attacker behöver dessa två faktorer sättas ur spel. Det innebär att Europa måste upphöra med sin rädsla för att eskalera - som svar på rysk eskalering - eftersom avsaknaden av kraftfulla svar just uppfattas som tecken på splittring och svaghet, vilket i sin tur ger ryssen incitament att initiera och eskalera.
Giles slutsatser är tydliga: Rysslands nästa krig möjliggörs av västvärldens sviktande vilja att agera – och av risken att USA antingen vägrar engagera sig eller helt drar tillbaka sitt stöd. Konflikten, varm som kall, kommer med andra ord att fortgå tills Ryssland lider ett klart, otvetydigt och förödmjukande nederlag och därefter drar slutsatsen att framtida konfrontationer inte kommer att leda till något gott.
Vidare behöver man förstå att Ryssland inte måste ha “rätt” i sin bedömning kring när ett potentiellt krig skulle vara "lönsamt" – det räcker att Putin tror det för att starta det. Ryssland gick i krig, och kommer även fortsättningsvis att gå i krig, när Putin tror att det bäst främjar hans och Rysslands långsiktiga intressen.
Givetvis kommer han inte vänta på att vi ska vara redo, snarare tvärtom.
Det som historiskt har visat sig ha en avskräckande effekt på Ryssland, menar Giles, är förekomsten av en trovärdig militär närvaro. Med andra ord: ska Europa ha fred måste Rysslands förmåga att hota oss elimineras.
Jag sitter som ensam svensk i SEDE, försvarsutskottet i Europaparlamentet. Min utgångspunkt är, mot bakgrund av ovanstående, att vi ska förbereda oss på det värsta, att vi ska utgå ifrån att de bedömningar som gjorts - som gör gällande att Ryssland skulle kunna ha både kapacitet och vilja att angripa ett Nato-land redan inom några år - är adekvata.
Därför bör vi fråga oss: Om Ryssland attackerar ett av de baltiska länderna, säg inom fyra år, vilka åtgärder behöver Europa vidta idag i syfte att rusta sitt försvar - och avskräckning så att en sådan attack uteblir - för att ha kapacitet att besegra Ryssland sen?