Vem bryr sig om de misslyckade männen?
Den ofrivilliga ensamheten bland män är en tickande bomb som hämtar sin näring ur ett narrativ där mannen beskrivs som ett problem.
Varje förälders mardröm; att det egna barnet skulle mördas - eller bli en mördare. I det första fallet katastrofala omständigheter som man som förälder inte rår över, i det andra den för alltid närvarande frågan om tragedin hade kunnat undvikas, om man som förälder kunde ha gjort mer.
Dialogen i sista avsnittet av Netflix-succén Adolescence, där två kärleksfulla, närvarande och välfungerande föräldrar till ett barn som sitter häktad för mordet på ett annat barn försöker förstå det oförståeliga, är gastkramande. Var börjar och slutar föräldraansvaret? Hur överlever man som förälder skulden, och skammen, över att det barn man satt till världen varit kapabel till det allra värsta? Och förändras synen på brottet, eller åtminstone på barnet, om han eller hon har en funktionsnedsättning, har varit mobbat, eller på andra vis utsatt, och därmed inte enbart kan betraktas som förövare utan också, i någon mening, som offer?
Serien är värd allt beröm den fått; för sin precision, sina öppna frågor, och oerhörda skådespelarprestationer. Debatten som den initierat behöver föras i alla sammanhang där barn innehar huvudrollen. För även om mord på barn, utförda av andra barn, motiverade utifrån någon slags ideologisk övertygelse lyckligtvis fortsatt är mycket sällsynta behöver vuxenvärlden förstå de idéer eller omständigheter som ligger till grund för handlingarna.
Av den forskning som gjorts på området, där den svenske överläkaren och psykiatern Stefan Krakowski är en auktoritet, framgår att misogyni är en viktig del i den radikalisering som sker online. I så kallade incelgrupper på nätet cementeras offerskapet, där hetsar unga killar varandra att döda, och där hyllas de som gått från ord till handling för sitt hjältemod. Ett återkommande tema, i en värld som beskrivs som ett nollsummespel, är att männen fått betala med positioner, sin historiska “överordning” och sina rättigheter, för jämställdheten, som resulterat i att kvinnorna kommit att bli alltmer dominanta, såväl ekonomiskt som socialt.
Dessa mäns upplevelse ska inte viftas bort, ty den saknar inte grund i verkligheten; kvinnor som grupp är på många vis vinnare på de senaste decenniernas västerländska utveckling, medan män som grupp förlorat. Däremot borde de som idag misslyckas i skolan, senare inte finner sin plats på en allt mer kravfylld arbetsmarknad, som inte sällan har svårt att finna en partner och ett sammanhang IRL, erbjudas adekvat stöd och inte minst skolan skulle tjäna på att i högre grad anpassas efter det faktum att flickors och pojkars utveckling skiljer sig åt.
Vi bör känna oro inför vad som kan inträffa när marginaliserade män, som förlorat sin plats i hierarkin, försöker återerövra positioner som de upplever att de orättfärdigt berövats. De mediokra, eller rentav misslyckade, pojkarna som växer upp till förvirrade män, de som blev kvar när de ambitiösa unga kvinnorna begav sig till städerna för att studera, göra karriär och med ljus och lykta söka efter en manlig partner, en man med samma drivkrafter och förmågor - och helst ännu högre status och lön.
Det är ofta dessa män som sedan anklagas för att rösta ”fel”, inte vara tillräckligt progressiva och miljömedvetna, de som tidigare utgjorde en viktig väljarbas för inte minst Socialdemokraterna, som nu hånfullt avfärdas som roten till problemen.
På andra sidan av könsgapet finns de unga kvinnorna som, sedan många år tillbaka vid det här laget, har högre betyg i alla ämnen, som dominerar de prestigefulla utbildningarna bland annat inom juridik och medicin på universiteten, samtidigt som de ständigt uppmuntras att ta för sig, att inte nöja sig, att alltid sträva efter mer.
Det finns mentorsgrupper som riktar sig till dessa kvinnor, nätverk för kvinnor, ja faktiskt en subkultur inom näringslivet som anser att kvinnor, genom kvotering vilket de facto är en form av diskriminering, ska ha förtur till tjusiga positioner och styrelseposter. Samtidigt som det anses kontroversiellt att veta vad som definierar en kvinna - eller en man för den delen.
Samtidigt är det ingen hemlighet att pojkar och flickors hjärnor utvecklas i olika takt och att betygssystemet som sådant är utformat efter färdigheter som flickor som grupp tidigare tenderar att erövra och bättre behärska.
Kvinnor kan därtill frysa ner sina ägg och det framstår inte längre som science fiction att vi i framtiden kommer att kunna utveckla artificiella livmödrar som övertar själva graviditeten, inte bara befruktningen.
Att kvinnor därtill, trots egenhändigt erövrande av högre social status, fortsatt tenderar att sträva efter att gifta sig “uppåt” leder till att utbudet av tänkbara män de facto krymper.
Är det då så konstigt att drömmen om villa-vovve-Volvo ter sig allt mer avlägsen för allt fler pojkar och män? Att de känner sig bortvalda när de väljs bort?
En annan faktor, som sannolikt kommer före kvinnohatet, grundar sig i självhatet (Stefan Krakowskis läsvärda bok på temat är måsteläsning!). Kvinnorna må vara den grupp som de upplevda orättvisorna projiceras på - då det alltid är lättare att flytta fokus från sig själv till andra och helst andra som utgör en grupp eller är en del av en “struktur”, vilket varit populärt när det kommit till diskussionerna om rasism - men gemensamt för många av de män som med avsky och hånfullhet avfärdas som potentiellt våldsamma förlorare är att de faktiskt upplevt att de hamnat utanför.
Många har utsatts för regelrätt mobbning och utfrysning som barn. Många återfinns inom autismspektrat och dessvärre hänger just dessa faktorer ihop: Av organisationen Friends rapport från år 2023 framgår exempelvis att det är nära dubbelt så vanligt att elever med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) är utsatta för mobbning. Av elever med NPF är det 40 procent som har återkommande psykiska besvär – att jämföra med 24 procent bland de som inte har det.
Givetvis kommer ett barn som dels upplever sociala svårigheter på grund av bristande social intuition, som är en viktig faktor vid autism, dels utsätts för mobbning i skolan att befinna sig i riskzonen för att utveckla ett djupt självhat. Riskerar man därtill att inte klara förväntningarna i skolan, gå ut grundskolan eller gymnasiet utan fullständiga betyg, ha svårigheter att få ett arbete och därtill saknar vänner eller en partner trots en önskan om en mer social tillvaro, är det enkelt att dras in i destruktiva miljöer på nätet som ytterligare spär på ett negativt och potentiellt farligt livsmönster.
Det paradoxala är således att vi lever i en tid som berömmer sig med att vara tolerant och inkluderande, där gränserna för det “normala” tänjs och där det normkritiska perspektivet i sig blivit norm, samtidigt som det är väldigt tydligt, ur ett såväl professionellt som samhälleligt perspektiv, att de förmågor som premieras ofta kopplas till social förmåga.
Idag, med stor konkurrens inom alla sektorer och i allt högre grad också från AI och digitalisering, räcker det inte längre att kunna jobba fysiskt hårt eller att ha stor intellektuell kapacitet om du samtidigt inte är socialt kompetent. Alla behöver numera kunna “sälja sig själva” för att ha en chans på alla slags marknader. Den sociala förmågan blir därmed ett minimum, en utgångspunkt för resten, och den som saknar den får allt svårare att kompensera för eventuella brister genom hänvisning till andra kompetenser.
Därmed har kanske inte ramen som sådan krympt, men definitivt förändrats. Det illustreras inte minst av hur kriterierna för bland annat autism förändrats i takt med att samhället gjort det. Det innebär att antalet autismdiagnoser har ökat men är inte nödvändigtvis detsamma som att autism i sig skulle ha ökat i befolkningen. Det beror på att definitionen av autism har gått från att ha varit smalt avgränsat till att omfatta en mycket bredare och mer varierad grupp av individer.
Omgivningens förväntningar och krav spelar med andra ord roll, liksom det är sannolikt att större skolklasser, större fokus på metakognition än katederundervisning i skolan, allmänt mindre stöd eller annat som gör att individer som tidigare inte skulle haft ett kliniskt signifikant lidande får ett kliniskt signifikant lidande, enligt ledande forskare.
Män som ratas på såväl arbets- som äktenskapsmarknaden kommer kompensera på andra vis. En man som har en given roll i ett samhälle, som innehar makt, resurser, ett mål och en mening, behöver inte hävda sig. Den man som blir över tenderar däremot att överdriva sin ”substanslösa” manlighet genom att anamma toxiska och destruktiva machoideal. Istället för att att ta sig i kragen, bädda sängen och sköta sig matas den här gruppen med budskap om aggressivitet, överordning och kvinnohat.
Under många decennier har samhället fokuserat på att lyfta kvinnorna, på att odla kvinnliga förebilder och eliminera de hinder som försvårade kvinnors valmöjligheter. Motsvarande behöver göras mot gruppen pojkar. Redan 2010 adresserade jag detta tema i Gotlands Allehanda där jag bland annat skrev:
“I flera färska internationella debattartiklar och essäer talar man om männens dystra framtidsutsikter. I Tyskland konstaterade man förra hösten att många unga män halkar efter på utbildningsområdet och på arbetsmarknaden. Initiativ togs därför till en särskild `manspolitik`.
Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå i Sverige. Politiken ska inte ställa grupper mot varandra och utbildningen ska se till individerna, inte till deras kön. Däremot vore det bra om politiken var bättre på att uppmärksamma och svara mot de problem som uppstår i ett samhälle när problembilden alltför länge dominerats av ensidighet. Annars riskerar vi att fostra en generation lågutbildade och arga män som osynliggörs från första skoldagen. Dessa mäns frustration kommer inte bero inte på att de är män som förlorat rättigheter utan på att de är människor som osynliggjorts.
Ändå är det som om debatten stått still trots att problemen tydligt vuxit i styrka och dessutom i allt högre grad fått dödlig utgång. Att en halv miljon svenskar från 16 år och uppåt lider av ofrivillig ensamhet är ingen liten sak. Det kostar samhället enorma pengar i form av försämrad hälsa och förkortade liv.
Frågan handlar således inte enbart om en oro för att ensamma män ska skada, eller rentav döda, andra. Ett desto större samhällsproblem är att mer än 1 000 personer begår självmord i Sverige varje år. Sju av tio är män, samtidigt som pojkar och män söker hjälp för psykisk ohälsa i mindre utsträckning än flickor och kvinnor.
Den ofrivilliga ensamheten är en tickande bomb. Den innebär ett fängelse för den som inte finner vägar ut ur den och riskerar att drabba oskyldiga människor i de (fåtal) fall där, likt fallet i Örebro, den drabbade bestämmer sig för att ta andra med sig in i döden. Politiken kan bidra, inte minst genom att säkerställa att skolan utformas på ett sätt som öppnar fönster där livet tidigare stängt dörrar, att psykiatrin och då inte minst BUP får bättre förutsättningar att möta och hjälp barn och unga i tid.
Men politiken kan inte och ska inte göra allt; vi har alla ett stort ansvar för våra medmänniskor, som medmänniskor, som vuxna. Ett ansvar att inte odla erfarenheten av ensamhet hos barn, att bjuda också barnet som avviker från normen på kalas, att bjuda hem till lek, och därigenom förebygga mobbing och det självhat som ofta blir dess resultat. Det är långt mycket enklare att bygga starka barn än att reparera trasiga vuxna.