Vapenvilan som stärker hotet
Det är frestande att se vapenvilan som ett genombrott. Men utan en motpart som strävar efter fred blir stilleståndet något annat: en möjlighet för regimen att återhämta sig inför nästa konfrontation.
Vapenvila är ett ord som sjuder av hopp. Det signalerar en oftast skör men, likväl, ömsesidig ambition om att ersätta ett krigstillstånd med ett tillstånd av frånvaro av stridigheter. Det är alltså fråga om en rörelse bort från kaos till balans - och i den bästa av världar till långvarig fred.
I fallet Iran innebär en vapenvila, precis som i fallet Hamas som är dess bastard, dessvärre snarare en välbehövlig andningspaus, en möjlighet till omladdning, för en dödskult som inte hyser några som helst - varken uppriktiga eller långsiktiga - ambitioner att upphöra med fientligheterna. Att vapenvilan, på sina håll, välkomnas som vore den liktydig med att Iran samtidigt mirakulöst upphör att utgöra ett hot mot världsfreden är verklighetsfrånvänt, för att använda en eufemism.
Det finns nämligen ingenting som tyder på att Iran har för avsikt att sluta mörda och terrorisera sitt eget folk, sluta utgöra ett existentiellt hot mot Israel, sluta förse Ryssland med billiga drönare i kriget mot Ukraina, sluta använda svenska gängkriminella för att slå mot israeliska mål eller exiliranier i Sverige, än mindre att sluta anrika uran för att hota världen med kärnvapen. Om de hade velat hade det inte funnits något krig att utlysa vapenvila i. Så vad finns det att glädjas över förutom att Svensson inte drabbas ekonomiskt av stigande oljepriser, vilket ju i och för sig är välkommet?
Jag var, och är, positivt inställd till attackerna mot Iran av den enkla anledningen att inget annat som prövats för att bringa ned regimen lyckats. Attackerna var, och är, helt nödvändiga; Ibland måste man ta kortsiktiga kostnader för att uppnå långsiktig stabilitet utifrån insikten om att rädslan för kortsiktiga kostnader annars tenderar att cementerat långsiktiga hot. Att ständigt välja det minst konfrontativa är inte detsamma som att välja det mest moraliska. Så har världen resonerat historiskt och så behöver man också kunna resonera framgent. Alternativet är att alltid omfamna status quo av rädsla, att ge upp hoppet om att något någonsin kan förändras till det bättre.
Det är därför min fasta övertygelse att det iranska folket som hållits som gisslan i snart ett halvt sekel, av en islamistisk regim som saknar historiskt motstycke, förtjänar ett liv i fred och frihet. Att Israel, som Iran önskar förinta, förtjänar en framtid utan direkta och indirekta hot via ombud. Att Gulfstaterna, ja hela Mellanöstern, förtjänar ett slut på den regim som destabiliserar regionen och som visat sig kapabelt att utgöra ett militärt hot också mot dem, i ett läge när Abraham-avtalen hade kunnat normalisera relationerna mellan forna fiender.
Den som i likhet med mig önskar folket och regionen en annan framtid, som inte vill att mullorna ska kunna hota omvärlden med kärnvapen, men som motsätter sig det amerikanska/israeliska försöket att säkerställa att så blir är svaret skyldigt - precis som de var avseende kriget i Gaza. Om inte såhär, så hur, givet att alla andra metoder redan prövats och misslyckats?
Kriget mot Iran startades i syfte att slå ut regimens möjligheter att fortsätta anrika uran till kärnvapen, att slå ut produktionen av långdistansmissiler, och för att ge det frihetstörstande, obeväpnade iranska folket - som ropade på utländsk intervention - en möjlighet att störta mullorna.
Idag vet vi att regimen inte har fallit, även om ayatolla Khamenei och stora delar av ledargarnityret äntligen togs av daga under krigets första dagar. Kärnvapendrömmen är emellertid sönderslagen och Irans kapacitet att skada Israel och de omkringliggande länderna är, för stunden, kraftigt decimerad. Kriget har således både lyckats och misslyckats på samma gång.
De som vägrar erkänna dualiteten och komplexiteten gör sig till mullornas nyttiga idioter.
Vad som händer under de två kommande veckorna vet ingen. Under natten till söndagen meddelade vice president JD Vance att förhandlingarna mellan USA och Iran strandat. Det förvånar föga. De tio punkter som Iran hade lagt fram som sin förhandlingsposition skulle, om de tillmötesgicks, innebära att regimen skulle komma ur kriget i en starkare position än före den 28 februari.
Det vore givetvis helt oacceptabelt då det bland punkterna finns sådant som att landet ska få fortsätta att anrika uran för sitt “civila” kärnenergiprogram, att alla sanktioner mot landet ska upphöra, att Iran tills vidare ska tillåtas behålla kontrollen över fartygstrafiken i Hormuzsundet (som man tidigare inte haft), liksom att USA ska dra tillbaka alla väpnade styrkor från regionen.
Om man ser tillbaka på veckorna innan kriget inleddes befann sig parterna i mer eller mindre återkommande förhandlingar samtidigt som amerikanerna skickade en armada bestående av hangarfartygen USS Abraham Lincoln och USS Gerald R. Ford, liksom robotförsvarssystem, attackplan och jagare utrustade med Tomahawk-missiler.
Nu är också hangarfartyget USS George H.W. Bush på väg mot regionen vilket innebär att USA i slutet av vapenvilan kommer att ha tre av världens största hangarfartyg på plats. Också antalet elitsoldater och operativ personal har utökats. Varför skulle Trump agera så, med enorma ekonomiska utgifter som följd, om han trodde att det skulle gå att nå en diplomatisk överenskommelse?
Poängen är, nu som då, att man å ena sidan kan se upprustningen som ett sätt att signalera att man menar allvar och därigenom öka den diplomatiska pressen, å andra sidan framstår det som osannolikt att USA skulle mobilisera på detta vis utan att planen är att agera. Det skulle därför inte förvåna om marktrupper förr eller senare sätts in för att säkra såväl uranet, sundet som det iranska folkets frihet.
Men oavsett vad som sker under kommande veckor kan man dra några slutsatser utifrån det som redan utspelat sig:
För det första: Nu, liksom under kriget mellan Hamas och Israel, bevittnar vi en Clash of Civilizations, för att citera Samuel Huntington, i synen på krig, människovärde och demokrati. Det som i västerländsk kontext kodas som humanism, strävan efter diplomati och rop på de-eskalering, står i bjärt kontrast till den logik som ondskans axelmakter predikar. För dem är kompromiss inte en dygd utan en svaghet, humanism inte ett ideal utan ett verktyg att exploatera.
Det innebär att det som enligt västerländska principer anses heligt - som skyldigheten att skydda civila, att minimera konfliktens utbredning och att agera med avhållsamhet - betraktas som ett tecken på svaghet av islamister (och ryssar). Här uppstår den asymmetri som innebär att moraliskt överläge byts ut mot strategiskt underläge.
För Hamas, Hezbollah och deras likasinnade bundsförvanter, som fostrats av Irans islamister, är civila aldrig att betrakta som skyddsvärda subjekt utan, tvärtom, främst som mänskliga sköldar och blivande “martyrer” som kan användas i såväl kriget på marken som i det som utkämpas i medier och på nätet.
Att många civila dör är med andra ord positivt för den som ser propagandasegern som överordnad människoliv och som därför medvetet, som en del av strategin, beblandar sig med civila, som bygger skyddstunnlar för kombattanter och potentater, men inte för barn, kvinnor och gamla.
Strategin tillämpades redan under 1980-talets krig med Irak där barn skickades ut på minfält med så kallade “nycklar till himlen” hängandes runt halsen. Hamas har därefter utvecklat den cyniska strategin med stor precision i Gaza där man medvetet valde att inte särskilja civila dödsoffer från kombattanter och frekvent använde sig av barn som soldater.
För det andra: För några veckor sedan avfyrade Iran missiler mot USA:s militärbas på den brittiska ön Diego García i Indiska Oceanen. Det betyder att Irans vapen nu också hotar europeiska huvudstäder som Berlin, Paris och Rom. Trots det ventileras återkommande uppfattningen att kriget i Mellanöstern inte är “vårt”, bland annat att EU:s högsta representant för utrikesfrågor Kaja Kallas.
Men det är det. Faktum är att det på många plan är vårt mer än amerikanernas; dels på grund av geografin, dels på grund av det faktum att islamister i decennier tillåtits infiltrera våra europeiska samhällen och därmed numera utgör ett högst reellt inre hot, dels för att Europa har ett särskilt ansvar gentemot Israel givet Förintelsen. Det är något av ödets ironi att Europa inte kunde skydda sina judar mot Hitler - men att de överlevandes barnbarn nu går i krig mot det Iran som exporterar terror och död också till Europa.
Det ter sig vidare som om den illa dolda avskyn mot Donald Trump, och Israel, skymmer sikten för många. Att man helt enkelt låter avskyn mot ovannämnda väga tyngre än egenintresset, moralen och sympatin med det förtrycka iranska folket. Att man vill att USA och Israel ska misslyckas, helt enkelt.
Därtill är det uppenbart att Europas i bästa fall svala, i sämsta fall fördömande, respons på kriget vidgat avståndet mellan USA och Europa i ett läge när Nato redan lidit stor skada av bland annat hanteringen av Ukrainakriget och den amerikanska administrationens fjärmande från Europa generellt. Det kommer amerikanerna inte att glömma.
Paradoxalt nog ökar detta förhållande Trumps incitament att avfärda Ukrainakriget som en amerikansk angelägenhet om Iran inte är en europeisk. Visserligen är Nato är ingen krigs- utan en försvarsallians och Europa har ingen automatisk skyldighet att agera, men vi gör nog ändå klokt i att inse att vi står inför hot såväl inifrån som utifrån, från såväl Ryssland som från islamister, som har ett intresse av att den transatlantiska länken försvagas och slutligen sätts ur spel. Ett dubbelt hot som vi svårligen kommer att kunna hantera utan hjälp från utomeuropeiska allierade.
Det är som om Europa de facto inte inser vad Iran är kapabelt till och därtill eftersträvar. Som om vi blundar för hur det är att leva under hotet av ballistiska missiler, drönarattacker och ytterligare en fientligt inställd kärnvapenregim i vårt närområde. Det är särskilt anmärkningsvärt givet att Europa saknar skyddsrum, ett europeiskt Iron Dome, avancerade varningssystem och därtill fått en alltmer utmärglad livsmedelsproduktion.
För det tredje: Energi, säkerhet och ekonomi hänger ihop; industrin är beroende av billig, stabil el för att leverera tillväxt - tillväxten är en förutsättning för att vi ska kunna investera i säkerhet och trygga vårt välstånd och vår välfärd.
Hormuzsundet är en av världens viktigaste transportleder för sjöburen transport av olja, oljeprodukter och flytande naturgas. 20 procent av världens olja passerar i vanliga fall, dagligen, genom den smala passagen för att sedan exporteras vidare. Ungefär hälften av detta flöde går vidare till den europeiska marknaden. När flödet störs påverkas företag, hushåll och i förlängningen hela ekonomin. Dyrare energi och livsmedel märks av först, sedan ökar inflationen, vilket kan resultera i ett högre ränteläge och lägre tillväxt, liksom ökad arbetslöshet.
Att vi är sårbara, på grund av vårt beroende, blev vi varse efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina år 2022. Det paradoxala är att den frihandel som skulle leda till evig fred, vilket fungerat väl i Europa mellan forna fiender, också bidrar till att vi idag är så beroende av skurkstater att det för många framstår som mer rationellt att behålla status quo än att ta strid, till och med när det bevisligen är befogat.
Slutsatsen är att vi med hjälp av integrerad handel med Ryssland inte kunde förhindra det ryska anfallskriget mot Ukraina, men att beroendet av transporter i Hormuzsundet bakbinder oss från att agera mot den fundamentalistiska regimen i Teheran. Vilket, återigen, får tjäna som en påminnelse om hur assymmetrin försätter oss i ett svårslaget underläge i förhållande till en fiende som inte skyr några medel i kampen mot oss.
Slutsatsen av ovanstående är följande: För en regim vars själva existens bygger på konflikt – mot det egna folket, mot grannländer, mot väst – blir vapenvilan inte en väg mot fred, utan en möjlighet att hämta andan, att omgruppera, att återställa det som tillfälligt slagits sönder. Regimen kommer när allt ställs på sin spets hellre att fortsätta kriga än att lägga ner ambitionen om att bli en kärnvapenmakt, hellre fortsätta att utgöra ett existentiellt hot mot Israel än att erkänna landets suveränitet, hellre fortsätta förtrycka och mörda det egna folket än att låta kvinnor visa håret.
För att vapenvilan ska kunna leda till ett positivt scenario krävs en motpart som ytterst vill nå en lösning. Det finns inget som tyder på att så är fallet här, tvärtom. För mullorna är kriget existentiellt, det handlar ytterst om att vinna eller försvinna.
Hade det förhållit sig på något annat vis hade nämligen varken fjolårets tolvdagarskrig eller nuvarande krig kommit till stånd. Fler behöver därför inse att diplomati inte är en universallösning, utan ett verktyg vars effektivitet är helt beroende av motpartens intentioner.
Iran har under decennier visat en konsekvent linje: repression på hemmaplan, destabilisering utomlands. Det handlar inte bara om hotet mot Israel, inte bara om stödet till olika miliser och terrororganisationer, utan också om den systematiska brutaliteten mot den egna befolkningen. Kvinnor som protesterar, studenter som organiserar sig, minoriteter som kräver rättigheter – alla möts de av samma svar: besinningslöst våld och gränslöst förtryck.
Att tala om vapenvilan som ett steg mot stabilitet är därför att (medvetet) missförstå regimens natur. Den islamistiska maktapparaten i Teheran har inte överlevt i snart ett halvt sekel genom kompromisser, utan genom repression och export av konflikt. Den lever inte trots kriget – den lever av det.
Alternativet till kriget är således inte fred. Det är status quo. Och status quo i detta fall innebär fortsatt anrikning av uran, fortsatt export av våld, fortsatt förtryck av 90 miljoner människor. Det innebär också ett allt större hot mot Europas säkerhet – inte i någon abstrakt framtid, utan i en högst konkret samtid.
Det vi bevittnar är inte början på fred, utan en paus i ett krig där den ena parten aldrig haft för avsikt att sluta. De som välkomnar vapenvilan men som innan kriget kritiserade regimen behöver svara på vad som har förändrats; Har regimen i Iran upphört att förtrycka sitt eget folk? Har moralpolisen lagt ned sina batonger? Har fängelserna tömts på politiska fångar? Har hoten mot Israel upphört? Har stödet till väpnade ombud i regionen avvecklats? Har kärnenergiprogrammet – med dess uppenbara militära dimension – avbrutits?
Svaret är nej. På samtliga punkter.
Så varför skulle USA, Israel och det iranska folket nöja sig med det? Varför ska Europa nöja sig med det?