Vänsterpartiet skördar vad det har sått
Det anmärkningsvärda med Vänsterpartiets skandaler är inte avslöjandena i sig, utan förvåningen. När samma mönster återkommer handlar det inte längre om undantag, utan om en labil politisk kultur.
Människan är till sin natur föränderlig. Partier består av människor och kan därför, om de vill, förändras. Eftersom partier därtill tenderar att premiera opportunism, kappvändande på ren svenska, kommer man i alla partier - som en konsekvens av den inneboende strävan efter makt - att finna mindre smickrande ställningstaganden.
Dessa positioner är i sin tur att betrakta som uttryck för hur partierna tolkar tidsandan - som de kan följa, opponera sig mot eller skapa. Alla partier förändras därmed över tid - ibland av övertygelse, ibland av nödvändighet och inte sällan av ren opportunism. Ytterst tycks partier anpassa sig till väljargrupper de vill vinna, frågor de tror kan ge framgång, och opinioner de bedömer som strategiskt gynnsamma.
Skillnaden mellan partier handlar därför inte om huruvida de förändras, utan om vad som förblir konstant när allt annat förändras runt dem.
Vissa partier tycks ha svårare att navigera än andra. Det beror på en massa olika faktorer; en del på partiernas ideologiska rötter, vilka avslöjar den grundläggande synen på människan, staten och relationen mellan dessa. En annan handlar om synen på hur samhällsförändring kan åstadkommas (uppifrån-inifrån-underifrån), snabbt eller långsamt, liksom om förändring har ett egenvärde i sig. Konservatism handlar i detta hänseende om ett temperament, om att skynda långsamt, om att reformera - vilket är motsatsen till en mer progressiv inställning som hyllar rörelsen, revolutionen, i sig.
I Sveriges riksdag finns ett parti som alltid hamnar på fel sida när frihet ställs mot auktoritära idéer. Ett parti med en osviklig förmåga att ursäkta, relativisera eller bortförklara förtryck så länge det utövas av rörelser och regimer som uppfattas stå i opposition till västvärlden.
Det är Vänsterpartiet; ett parti som alltid smickrat sig självt med att stå på “rätt sida av historien” samtidigt som det, i praktiken, konsekvent lierat sig med några av historiens mest totalitära regimer; Från Sovjetunionens kommunistiska tyranni och Maos Kina, till Castroregimens Kuba och Chávez efterföljare i Venezuela, via Arafat och Pol Pot, löper en röd tråd där den ideologiska lojaliteten alltför ofta vägt tyngre än omsorgen om individens frihet.
I modern tid har partiet av maktstrategiska skäl låtit sig infiltreras av, och medvetet välkomnat, islamister, militanta judehatare och terrorromantiker - inte sällan återfinns samtliga karakteristiska drag hos en och samma rödluva.
De senaste dagarnas avslöjanden (hur nu en så illa dold hemlighet kan kategoriseras som sådan) att det på Vänsterpartiets listor till höstens val förekommer horder av kandidater som hyllar terror, sprider judehat och förnekar Förintelsen är spektakulära. Inte för att det som framkommer bör förvåna någon - Vänsterpartiets affärsidé är att liera sig med islamister som hatar judar och svenska värderingar - utan för att Vänsterpartiet trots dessa välkända attribut anses vara ett parti för de “goda” i någorlunda respektabla kretsar.
Dagarna efter Europaparlamentsvalet år 2024 utvecklade jag det resonemang som jag redan kvällen efter valet hade ventilerat i Aktuellt. Jag skrev bland annat följande:
“Vänsterpartiet dubblade i söndagens val sina resultat i Malmö. I flera områden på Rosengård - som har en population bestående av 60 procent födda i utlandet och 26 procent födda i Sverige med båda föräldrarna födda i utlandet (bara i området Herrgården har totalt 96 procent utländsk bakgrund), majoriteten med rötterna i Irak, Jugoslavien, Libanon, Bosnien-Hercegovina och Afghanistan - fick partiet 50 procent av rösterna. I nämnda valdistriktet Herrgården nästan tiodubblade Vänsterpartiet stödet från 6,8 procent i EU-valet 2019 till hela 61,8 procent i år. I hela Malmö har Vänsterpartiet nästan dubblat sitt resultat från föregående EU-val och gått från 11 procent till 19,4.
Såhär ser det också ut på andra platser i Sverige; I Vantör 16, ett valdistrikt nära Rågsved i södra Stockholm, fick Vänsterpartiet 43,0 procent. På frågan om Vänsterpartiets framgångar svarar Hassan Jamma, ordförande i den berörda stadsdelsnämnde, självsäkert att:
”Jonas (Sjöstedt min anm.) är ju älskvärd och fin och har pushat på bra. Men i de här trakterna är inte Jonas dragande stjärna. Nej, här är det Palestinafrågan. /…/ Många kom fram till oss i Högdalens centrum och sa: ”Jag tänker rösta på er för att ni ställer er på palestiniernas sida. /…/ Det här har varit en mycket viktigare fråga i förorterna än allmänt bland väljarna.”
Så trots att valdeltagandet var lågt i området, drygt 37 procent, lade alltså drygt 40 procent sin röst på Vänsterpartiet. Det resulterade också i att partiet nu är störst i 21 av 27 valkretsar i Vantör, områden som tidigare dominerades av Socialdemokraterna.
Bara dagarna före valet publicerade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar en bild med Palestinas ambassadör i Stockholm och skrev: “EU-valet är ett Palestina-val. Rösta för Palestina. Rösta på Vänsterpartiet!”
I Sydsvenskan förklarar Palestinaaktivisten Aziz Elali, utan omsvep, apropå Vänsterpartiets framgångar:
“Ett parti som alla vet har stått med Palestina från dag ett. Som vi vet att vi kommer att ge våran röst till. /…/ För att vi vet att de har sagt i flera månader att de är mot terrorstaten och vi hoppas på att de gör mer och att de verkligen sätter stopp för all samarbete med terrorstaten Israel”.
/…/ Bara två dagar efter valet, medan rösterna fortfarande räknades, publicerade flera stora profiler inom Palestinarörelsen ett tydligt budskap:
”Grattis och varsågod Vänsterpartiet och Miljöpartiet till det goda resultatet i EU-valet. Palestinarörelsen och övriga internationella solidaritetsrörelser är en politisk kraft att räkna med. Palestinarörelsens stöd är inte ”ovillkorligt”.
Givetvis är stödet inte ”ovillkorligt” - vilket de omnämnda partierna är väl medvetna om. Deras slutsats, givet valresultatet som gav Vänsterpartiet ytterligare ett mandat, bör rimligen bli att de nu ska fortsätta på den inslagna vägen. Varför byta ett valvinnande koncept?
/…/ Det jag framhöll i Aktuellt var just det som Palestinaaktivisterna och vänsterns företrädare själva säger; framgången för V och MP i EU-valet berodde på de ställningstaganden som gjordes till fördel för Palestina (och till nackdel för Israel vilket i sammanhanget är minst lika viktigt; ty den som hatar judar tycks göra det mer än vad hen sympatiserar med palestinier).
Vidare är det ingen hemlighet att många av de som röstar till vänster, inte minst på V, kommer från länder där antisemitismen är såväl statsunderstödd som socialt legitim. Att det bland dessa väljare finns starka tendenser till ”klanröstning” har flera partier, inte minst Socialdemokraterna, tidigare fått erfara - på gott och ont.
Den identitetspolitiska dimensionen ska här inte heller underskattas; när människor uppmuntras till att agera som representanter för en etnisk eller religiös grupp leder det till mer identitetspolitiska och nationalistiska (dock ej med lojaliteten riktad mot Sverige nödvändigtvis) ställningstaganden som givetvis kan få ett stort faktiskt genomslag i ett enskilt val.
Att påtala detta förhållande är inte ”odemokratiskt”, som Åhlund krystat försöker få det till, det är att vara realistisk inför ett handlingsmönster som kan resultera i att demokratin de facto sätts ur spel. För om det inte är ideologi utan (grupp)identitet som spelar roll när människor går till valurnan kommer det också att påverka politiken som sådan.
Vidare skrev jag:
“Det intressanta är med andra ord inte nödvändigtvis att det sker en demografisk förändring i sig, utan vad förändringen innebär utifrån påverkan på kultur och värderingar - och i förlängningen på valresultat om det är så att invandrade generellt röstar utifrån andra parametrar, som etnicitet och religion, än vad majoritetsbefolkningen gör.
I en demokrati får man rösta hur man vill och utifrån vilka parametrar man vill och alla svenska medborgares röster är lika mycket värda, om detta råder inget tvivel. Det kan man konstatera samtidigt som man erkänner att den utveckling som sker är skadlig för den demokratiska processen. Skadligt är också om en allt större minoritet känner större lojalitet med sina forna hemländers intressen och konflikter - vilket därtill leder till hat och hot mot den svenska judiska minoriteten - än med det land de geografiskt lever i.
Segregationen är med andra ord inte enbart en fråga om ekonomi och socialt utanförskap, utan i allra högsta grad en fråga om hur värderingar i grunden ritar om det svenska samhället.
Inget talar för att den dynamik jag skildrade för två år sedan försvunnit. Snarare tvärtom. Och det är i ljuset av detta som Vänsterpartiets skandal ska betraktas; Avslöjandena som kommit sedan den 7 oktober 2023, och som kommer att fortsätta att komma så länge som man trålar efter extremistiska väljare i påstått antirasistiska dammar, är inte uttryck för olyckliga misstag, utan en del av partiets (o)uttalade strategi.
Man attraherar helt enkelt extremister eftersom man vill ha väljare som står för dessa värderingar, vilket i sin tur beror på att det handlar om ett potentiellt mycket stort antal (muslimska) väljare som annars riskerar att försvinna till soffan eller till något av alla de nystartade Palestina-partierna.
Alla som påtalat detta relativt enkla faktum har slugt utmålats som islamofober. Amineh Kakabaveh, före detta (utmobbad) vänsterpartist som avslutade sin politiska karriär som vilde i riksdagen, skriver med anledning av Nooshi Dadgostars (V) primitiva hantering av skandalen:
”Det som nu sker bekräftar det jag länge har varnat för: socialistisk, feministisk och sekulär politik kan inte samexistera med en strategi som söker stöd hos islamistiska rörelser som motsätter sig kvinnors självbestämmande, individens frihet och andra grundläggande demokratiska rättigheter.”
Jag skulle gå så långt som att hävda att den sortens önskemål är helt oförenliga med de judiskt-kristna värderingar som utgör grunden för svensk samhällsgemenskap; individens företräde framför kollektivet, jämställdheten mellan kvinnor och män, sekularismen, rättsstatens universalism och föreställningen att människor ska bedömas som individer snarare än som representanter för en etnisk, religiös eller kulturell grupp.
Men när identitetspolitiken gör etnicitet, religion eller ursprung viktigare än dessa principer förändras demokratins karaktär. Politiken blir mindre en kamp mellan idéer och mer en kamp mellan (etniska eller religiösa) grupper, varpå också de normer som håller samman ett pluralistiskt samhälle försvagas, till nackdel inte minst för minoriteterna.
Därför är det relevant att förstå att det vi beskådar hänger ihop på ett långt mer komplext vis än vad som ofta framkommer, att det handlar om mer än en serie enskilda skandaler, att det är “strukturellt” för att tala som en vänsterpartist; ty de som hatar judar, som flockas i och kring Vänsterpartiet och som är en bärande del av den radikala “Palestinarörelsen”, kommer ofta med en rad andra demokratihotande krav till bordet.
Judehatet är därmed en del av ett större idékomplex som också omfattar konspirationstänkande, antiamerikanism, västfientlighet, misstro mot liberala institutioner och en benägenhet att dela in världen i förtryckare och förtryckta, utifrån kollektiv tillhörighet snarare än individuellt handlande.
Detta är ingen liten sak, ty när identitetspolitiken gör grupptillhörigheten viktigare än de universella principerna uppstår en situation där människor bedöms utifrån vilka de är - snarare än vad de gör. Därifrån är steget kort till att också acceptera kollektivt skuldbeläggande, kollektiva offerhierarkier och i förlängningen kollektiva fiendebilder.
Vad som gör utvecklingen särskilt allvarlig är att den inte enbart berör den judiska minoriteten. Ett samhälle som vänjer sig vid antisemitism vänjer sig också vid andra former av kollektivism. Samma tankefel som gör det möjligt att demonisera judar gör det möjligt att misstänkliggöra politiska motståndare, inskränka yttrandefriheten och legitimera censur. Samma logik som delar upp människor i goda och onda kollektiv undergräver tilliten, rättsstaten och den demokratiska kulturen.
Det är därför Vänsterpartiets återkommande skandaler säger något om demokratins tillstånd. Det centrala är inte att partiet gång på gång, av medierna (!), uppmärksammas på kandidater som uttryckt extrema åsikter - även om det är illa nog. Det centrala är varför dessa människor så ofta söker sig till just Vänsterpartiet, varför de nästan uteslutande har utrikes bakgrund och inte sällan är muslimer – och varför partiet gång på gång välkomnar dem med öppna armar.
För om taket läcker varje gång det regnar gör man väl klokt i att, förr eller senare, sluta skylla på vädret?
Politik handlar ytterst om incitament. Partier attraherar de väljare, aktivister och kandidater som uppfattar att deras världsbild har en hemvist där. Om ett parti under lång tid signalerar att vissa frågor väger tyngre än försvaret av liberala demokratiska principer kommer människor som delar den prioriteringen att söka sig dit. (Att dessa tycks vara så många i dagens Sverige är en krönika i sig.) Och förr, snarare än senare, kommer dessa människor också att kräva inflytande.
Det är i det ljuset den nuvarande skandalen ska förstås. Den är inte en avvikelse från partiets utveckling. Den är en konsekvens av den. Vänsterpartiets problem är inte att partiet gång på gång tvingas göra sig av med sina extremister efter granskningar i medierna. Vänsterpartiets problem är att extremisterna så ofta verkar upptäcka - och välkomnas av - Vänsterpartiet först.