Vänstern vill hjälpa de fattiga - att förbli fattiga

Sverige har skapat ett system där det blivit mer lönsamt att stapla bidrag än att ta ett jobb. Men vad kan vara mer orättvist än att den som arbetar heltid får ut mindre än den som inte arbetar alls?

Photo by Towfiqu barbhuiya on Unsplash

För sisådär tio år sedan satt jag i publiken hos Timbro där frågan om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda, liksom invandrades möjligheter till arbete, diskuterades. Lisa Pelling, från Dagens Arena, frågade ”Vad händer med barnen som ser sina föräldrar städa andra människors toaletter?” och fångade utan omsvep vänsterns snedvridna syn på arbete, ansvar och självförsörjning. För givetvis hade frågan om vad som händer med barn som aldrig ser sina föräldrar försörja sig själva varit desto mer relevant - ur såväl barnens som välfärdsstatens perspektiv.

Så när regeringen i veckan meddelade att det år 2027 (borde ske tidigare!) ska införas ett 1) tak för hur mycket bidrag stora hushåll ska kunna erhålla, 2) krav på aktivitet för den som lever på långvariga bidrag, liksom 3) kvalificering till välfärden, förvånas exakt ingen över vänsterns indignation. Den är lika väntad som oviljan att erkänna att den generösa migrationspolitiken, liksom frånvaron av krav på anpassning, skapat den etniska underklass som man påstår sig vilja motarbeta. Pikant nog inte med krav på självförsörjning, utan med bibehållande av bidrag trots att decenniers empiri fastslår att bidrag endast cementerar utanförskapet.

Vänstern vägrar nämligen konsekvent erkänna att barns väg ut ur fattigdom börjar med vuxnas väg in till arbetsmarknaden. Det är som om de helst vill bibehålla en ordning av statisk fattigdom istället för att ge människor möjlighet till självhjälp. Som om de faktiskt gett upp om att politiken, också den egna, kan skapa förutsättningar för människor att bidra och ta ansvar för sitt eget liv. Så vad ska vi med den samlade vänstern till?

Försörjningsstöd eller socialbidrag, som det tidigare hette, var aldrig tänkt som en permanent försörjningsform. Det var tänkt som ett skyddsnät – för den som tillfälligt faller, inte som en hängmatta för dem som aldrig ens försöker stå på egna ben. Syftet var således aldrig att vissa individer hela livet skulle kunna leva på frukterna av andras ansträngning. Idag finns emellertid grupper, inte sällan med utrikes påbrå, som ser bidragen som en naturliga inkomstkälla. Då är det rimligt att fråga sig om bidragssystemet, som det är utformat idag, bryter eller förstärker utanförskap och fattigdom?

Under studietiden gjorde jag praktik vid en svensk ambassad. På den konsulära avdelningen fick vara med vid intervjuer med personer som ville komma till Sverige baserat på familjeanknytning. Jag minns särskilt en man som hade 15 barn, det 16:e var på väg. Frågeformuläret jag hade att tillgå innehöll en rad frågor som den sökande skulle besvara. Jag fann det egendomligt att frågan om försörjning inte fanns med. Så jag frågade, av ren nyfikenhet, hur mannen och hans familj avsåg att försörja sig själva och sina många barn. Utan att tveka svarade han att det i Sverige fanns generösa barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag varför det inte skulle vara förenat med några svårigheter att få ekonomin att gå ihop.

Jag uppskattade ärligheten och minns att jag gjorde en särskild notering i marginalen, för att uppmärksamma Migrationsverket på vad jag uppfattade som en relevant grund för ytterligare utredning. Min notering beaktades icke, helt i enlighet med den nonchalans som väglett svensk politik på området i decennier.

De flesta har lyckligtvis inte 16 barn som de inte kan försörja själva. Men problemet uppstår långt tidigare, ur ett såväl moraliskt som samhällsekonomiskt perspektiv. Det är helt enkelt ohållbart att allt färre ska försörja allt fler som av olika anledningar inte arbetar och bidrar till det system som de senare gör anspråk på.

För vari ligger egentligen rättvisan i att en familj med två vuxna som går upp tidigt varje morgon, går till jobbet, snålar och sparar, viker sig dubbelt för att få ihop såväl vardagen som ekonomin, får ut mindre i lön efter skatt än den familj där de vuxna avstår från allt detta men ändå har mer pengar att röra sig med? Det torde vara uppenbart för de flesta att det är fullkomligt orimligt, och därtill orättvist i ordets sanna bemärkelse, att två sammanboende med fem barn skattefritt (!) ska kunna försörjas av skattebetalarna med 46.500 kronor (!) i månaden (!).

Av statistik från SCB för augusti 2025 framgår att 5 320 000 personer var sysselsatta, icke säsongrensat. Antalet arbetade timmar uppgick i genomsnitt till 130,6 miljoner timmar per vecka. Antalet arbetslösa var 486 000 stycken, vilket motsvarar ett arbetslöshetstal på 8,4 procent. Av dessa var omkring 204.300 stycken långtidsarbetslösa. Enligt säsongrensade och utjämnade data var sysselsättningsgraden 69,0 procent och arbetslöshetstalet 8,7 procent.

Det relativa arbetslöshetstalet för inrikes födda i åldern 20–65 år uppgick till 4,2 procent under fjärde kvartalet 2024, icke säsongrensat. Det var en ökning med 0,6 procentenheter jämfört med motsvarande kvartal föregående år. Bland inrikes födda kvinnor uppgick arbetslöshetstalet till 4,3 procent, en ökning med 0,8 procentenheter och för män var arbetslöshetstalet 4,1 procent.

Andelen arbetslösa bland utrikes födda uppgick till 14,3 procent. Bland utrikes födda kvinnor uppgick arbetslöshetstalet till 15,6 procent och bland utrikes födda män var andelen arbetslösa 13,1 procent. Säsongrensat och utjämnat uppgick arbetslöshetstalet till 4,5 procent för inrikes födda och 14,7 procent för utrikes födda. Det var en ökning för inrikes födda respektive en minskning för utrikes födda jämfört med närliggande kvartal.

Av siffror från Socialstyrelsen framgår vidare att omkring 145.000 svenska hushåll erhöll ekonomiskt bistånd, inklusive försörjningsstöd, vid något tillfälle i fjol. Under 2024 betalade kommunerna ut drygt 10,9 miljarder kronor i ekonomiskt bistånd, vilket motsvarar en ökning med drygt två procent i fasta priser. Antalet biståndsmottagare under 2024 var nästan 251 400, varav 86 000 kvinnor, 88 000 män och 77 400 barn. Av det totala antalet vuxna biståndsmottagare var omkring 58 procent utrikes födda.

Det är med andra ord ingen överdrift att problemen med arbetslöshet och i förlängningen relativ fattigdom sammanhänger med framväxten av en etnifierad underklass. Det innebär att det inte finns några som helst möjligheter för en annan slags migrationspolitik än den som regeringen för. Men det innebär också att det svenska bidragssystemet behöver anpassas och utformas utifrån premissen att det alltid ska löna sig att arbeta framför att inte göra det. Annars kommer det svenska välfärdssystemet implodera och med det grunderna för det svenska samhällskontraktet.

Problemen är flera men ett är att det lönar sig alltför lite att faktiskt ta sig i kragen och gå från bidrag till arbete. Av en studie från Almega framgår att en familj med två barn som lever på bidrag inte vinner något på att en av de vuxna tar ett heltidsjobb med en månadslön motsvarande 23.000 kronor.

Det behöver inte vara såhär. Faktum är att det inte alltid varit såhär utan snarare blivit såhär av en anledning. För ett drygt sekel sedan var sysselsättningen i gruppen arbetsföra i åldern 20-64 år 20 procent högre bland utrikes födda än bland inrikes födda. Sedan mitten av 1980-talet har utvecklingen svängt; i dag är siffran för utrikes födda den omvända, till de utrikes föddas nackdel vilket statistiken ovan visar.

Men i takt med att (asyl)invandringen till Sverige ökat har sysselsättningen i gruppen utrikes födda minskat. En väsentlig förklaring bakom förändringen är att den tidigare mycket produktiva arbetskraftsinvandringen, som gick rakt ut i arbete, i stor utsträckning ersatts av just asyl- och anhöriginvandring med bristfällig utbildning. Under tiden som invandringen skiftat karaktär har Sverige samtidigt i allt högre grad lämnat tillverkningssamhället till förmån för tjänstesamhället vilket i sig ställt högre krav på arbetstagarnas språkkunskaper och förståelse för det svenska samhället.

Det är därför ingen överdrift att konstatera att svensk arbetsmarknad står inför ett svårt dilemma i takt med att arbetsmarknaden blir allt mer krävande. På många håll råder arbetskraftsbrist samtidigt som arbetslösheten, inte minst bland utrikes födda, är fortsatt hög. Vi har att välja på att ändra den rådande lönestrukturen, för att på så vis öppna upp för jobb till betydligt lägre löner än dagens, eller behålla nuvarande struktur med höga trösklar och löner - vilket i sin tur kommer att resultera i ett fortsatt stort sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda - med de kostnader som det medför för svenska skattebetalare.

Det långsiktigt hållbara svaret, som vänstern och facken inte vill acceptera, är givet premisserna ökad lönespridning som en konsekvens av en markant spridning av arbetskraftens kompetens- och kunskapsnivå. Det är med andra ord högst väsentligt, ur såväl ett finansiellt som mänskligt perspektiv, att politiken strävar efter att återgå till den tidigare ordningen och därför sätter som mål att invandrade arbetar i lika hög utsträckning som inrikes födda, helt oavsett vad de arbetar med.

Photo by Norbert Buduczki on Unsplash

Det svenska mottagningssystemet har i takt med att karaktären på invandringen skiftat blivit alltmer omhändertagande och allt mindre ändamålsenlig. Det har aktivt passiviserat människor från dag ett vilket i sin tur resulterat i en utdragen och kostsam process - för såväl individen som samhället. Utfallet hade blivit ett annat om utgångspunkten istället hade varit att den nyanlände är en kapabel och kompetent person som kan och ska klara sig på egen hand. Därför behöver utgångspunkten framgent vara att alla som beviljas tillstånd att leva i Sverige så snabbt som möjligt också ska bli ekonomiskt självständiga. Om så inte sker ska tillgången till det svenska välfärdssystemet vara begränsad.

För att kunna uppnå dessa etableringsmål måste det bli lättare att bygga upp ett liv i Sverige, också för den som börjar längst ner. Många av de som kommit till Sverige de senaste decennierna har saknat gymnasieutbildning och därför haft svårt att kvalificera sig för de avancerade jobb som utmärker den svenska arbetsmarknaden.

Det är här bidragen kommer in i bilden. Varför ska arbetsföra människor över huvud taget kunna erhålla försörjningsstöd? Det är, precis som regeringen konstaterar, rimligt att knyta bidragen till ett aktivitetskrav och därmed återskapa reciprocitetsbegreppet i sammanhanget.

Det kan i praktiken innebära ett krav på att bidragstagaren, för att kunna erhålla ersättning från det allmänna, också ska stå till samhällets tjänst och vara sysselsatt i praktik, språkutbildning eller beredskapsjobb av något slag. En ordning som härstammar ur insikten om att rätten till ersättning alltid sammanhänger med skyldigheten att arbeta och göra rätt för sig.

Därtill är det uppenbart att migrationen till Sverige för tio år sedan åskådliggjorde ett förhållande som ingen längre kan förneka: Den fria rörligheten kan kombineras med negativa rättigheter, medan positiva rättigheter förblir oförenliga med fri rörlighet. Om det övergripande målet är fri rörlighet måste välfärdens omfattning kraftigt minska. Acceptansen för en sådan manöver, för att kunna bibehålla en generös migration, är i princip obefintlig hos såväl vänsterns som högerns väljare.

Därför är det oundvikligt att tillgången till den gemensamma, offentligt finansierade välfärden som erbjuds alla som har rätt att befinna sig i Sverige, ses över. Systemet behöver bygga på en kvalificeringsmodell som ger den nyanlände successiv tillgång till det gemensamma, via det permanenta uppehållstillståndet till det svenska medborgarskapet.

Det är egentligen inte konstigare än att alla som betalar in en premie till ett försäkringsbolag utgår ifrån att alla som får pengar ifrån bolaget också har fullgjort sin individuella inbetalning. Välfärdsekvationen, liksom försäkringsbolagens logik, vilar på premissen att man först gör sin plikt – innan man kräver sin rätt. Först tillför man resurser till systemet, vid behov plockar man sedan ut. Det omvända blir annars en garant för systemets insolvens.

Det innebär i praktiken att full tillgång till välfärden enbart ska utgå till den som är svensk medborgare eller som dessförinnan arbetat och betalat skatt. Genom denna ordning återskapas fundamentet för samhällskontraktet vilket i längden gynnar alla; de som har bott i Sverige i generationer, de som tvingas hit av nöd i dag, de som kommer att behöva en fristad i morgon.

I Sverige har vi länge lurat oss själva till att tro att godhet går att mäta i nivån på utbetalningarna. Men verklig omtanke handlar inte om hur mycket man kan ge bort – utan om hur mycket man hjälper andra att bli självständiga.

Så när vänstern ånyo rasar över regeringens förslag bör man fråga sig vem det är som sviker människor med utrikes bakgrund mest; Den som kräver att de ska få möjlighet att bidra genom arbete – eller den som permanentar dem i passivitet med hjälp av bidrag, falsk omtanke och kvävande välvilja? Vill man behålla en generös välfärd för de som verkligen behöver den – ska man inte kasta den på dem som aldrig ens försökt bidra till den. Det är en fråga om moral, solidaritet och rättvisa.

Politiken måste från och med nu utgå från några enkla utgångspunkter: Utan ansvar – inga rättigheter. Utan arbete – ingen välfärd. Och utan krav – ingen respekt för Sverige.