Vänstern gav islamismen en megafon – nu ekar hatet i västvärlden
En ny ideologisk allians har vuxit fram i Europa – en sammansmältning av islamismens religiösa extremism och den postmoderna vänsterns identitetspolitik.
Kneecap är ett irländskt hiphopband vars texter glorifierar våld, knark och mord på politiska motståndare. I november år 2023 hyllade bandet såväl Hamas som Hezbollah från scen och skanderade att “The only good Tory is a dead Tory. Kill your local MP”. I fjol viftade en av bandmedlemmarna med en Hezbollahflagga under en konsert, ett förehavande som lett till åtal för terrorbrott.
Trots detta, eller kanske därför, har bandet bokats av Way out West-festivalen som går av stapeln i Göteborg i början av augusti. På festivalens hemsida kan man läsa att ”ingen diskriminering tolereras på Way out West” samt att ”alla är välkomna på festivalen” - men helst ingen som står bakom Israels rätt att försvara sig mot terror eller judar som inte är meningsfränder med Dror Feiler och Göran Rosenberg, kanske de borde ha lagt till.
Ty i denna upp och nedvända verklighet - där progressiva, sekulära demonstranter sällar sig till mullor och Hamaskrigare som avrättar homosexuella, torterar dissidenter och förtrycker kvinnor - blir den som tar med sig en hamburgare in på festivalområdet portad, med hänvisning till värdegrunden, meden den som hyllar islamistisk terror och den värsta pogromen sedan Förintelsen välkomnas som anständighetens apostel.
Kneecap är ett symptom på en större sjuka. Under årets upplaga av den brittiska musikfestivalen Glastonbury framträdde punkduon Bob Vylan på en av festivalens huvudscener. Från denna skanderades ”From the river to the sea” och ”Death, death to the IDF”. Tusentals i publiken instämde i dessa antisemitiska slogans som hade de varit ditkommenderade av Hamas eller mullorna själva.
Ovannämnda exempel är inga isolerade händelser, det handlar inte om några rötägg i en stor skötsam massa. Tvärtom är det hela en del av ett större mönster där extremism och antisemitism inte längre kan avfärdas som marginalfenomen i kulisserna, utan som objekt som intar huvudrollen mitt på scen.
I klartext: Vi talar om ett växande och normaliserat, social accepterat och påbjudet hat mot judar. Vi talar om ett ideologiskt drivet, av vänstern underblåst, hat som går ut på att först demonisera den israeliska staten, genom upprepandet av en rad lögner -som den om folkmord, medvetna dödandet av barn och apartheid - för att sedan rikta hatet mot judar och andra som av olika skäl associeras med dem.
Därigenom skapas en glidande skala från kritik av Israel och ”antisionsim” till antisemitism som bygger broar mellan politiskt våld och så kallad underhållning. En jude erbjuds därmed i praktiken två alternativ: kritisera Israel, stäm in i kören som känner att ett folkmord visst pågår - eller dölj din judiska identitet för att garantera din och din familjs säkerhet.
I helgen har jag varit i London och bevittnat flera aggressiva demonstrationer individ turistattraktioner, till synes vanliga människor som sitter på caféer med stora Palestinaflaggor, homosexuella män i anslutning till Pride i full Palestinamundering som talar om ”Free Palestina” omedvetna om att deras blotta uppenbarelse i Gaza hade renderat en dödsdom, kvinnor och barn i heltäckande klädsel där endast ögonen skymtar, personal som scannar biljetter till turistattraktioner som bär pro-palestinska pins. Känslan är fientlig, budskapet tydligt.
Mönstret är detsamma här som där; de som dominerar det offentliga rummet med sina slagord, sin antisemitism och sitt hat mot västvärlden gör anspråk på allt större utrymme, geografiskt som mentalt, medan en enda person som gör gällande att inget folkmord råder behöver omringas och beskyddas av 15 poliser – inte för att personen hotar någon, utan för att skydda den från den mobb som inte tolererar avvikande åsikter.
En rad frågor infinner sig: Hur länge kommer Europas judar finna sig i dessa återkommande maktdemonstrationer? Vad händer när de får nog och lämnar våra länder? Hur kommer våra samhällen att se ut när islamisterna som tagit Västeuropas städer i besittning inser att taktiken fungerade, att de genom att flytta fram positionerna lyckats uppbåda den rädsla och underkastelse som möjliggör islamiseringen av Europa?
Och vad händer med oss andra när kraven på en annan samhällsordning hårdnar, när de backas upp av allt fler, när politiska partier gör kalkylen att den identitetspolitiska trenden är här för att stanna och att det för den som är beredd att etnifiera politiken finns väljarröster och därmed makt att hämta?
Det finns de som tror att en vapenvila mellan Israel och Hamas kommer att få ett slut på det här händelseförloppet, att de som ”protesterar” förenas av sitt engagemang för befrielse av Gazas barn. Jag tror att de har fel. Redan innan Israel inledde sitt försvarskrig mot Hamas - redan innan kropparna av de lemlästade, våldtagna, sönderbrända civila hunnit svalna - bevittnade vi glädjescener runt om i Sverige och Europa. Det är symptomatiskt att ingen demonstration som ägt rum sedan dess innehållit krav på Gazas befrielse från de som de facto kontrollerar territoriet och krigets gång - det vill säga samma Hamas som startade kriget och bröt vapenvilan som rådde den 6 oktober.
Att det förhåller sig såhär beror på att den västliga, så kallade pro-palestinska rörelsen aldrig handlat om befrielsen av palestinierna (som under Hamas regim konsekvent förvägrats mänskliga rättigheter, som för övrigt alla folkslag - oavsett religon eller etnicitet - tillerkänns i Israel). Tvärtom handlar det om exakt det som Ayaan Hirsi Ali träffsäkert noterar: ”islamism indränkt i maoism, beväpnad för sociala medier-eran, och vässad till sin spets av ideologiska krigare som läst mer Foucault än koranen”.
För de många som ger sig ut på gatorna, som sprider antisemitiska troper och hotar och hatar online, som vrålar ut sitt hat på musikfestivaler och diverse galor, som undertecknar allehanda upprop och debattartiklar, har konflikten blivit en identitetsmarkör. De tror sig bekämpa förtryck – men i själva verket förmedlar de idéer vars kärna utgörs av just förtryckets logik: antisemitism, kvinnoförakt, homofobi, antidemokrati. Men eftersom de är övertygade om sin egen moraliska överlägsenhet, eftersom de genuint tror att de står på ”rätt sida av historien” och att de gör något gott genom att göra andra ont, talar ytterst lite för att de kommer att avveckla sin strid den dagen kriget upphör.
Kriget i Gaza må med andra ord ta slut, vilket det kunde och borde ha gjort för länge sedan om Hamas kapitulerat och återlämnat gisslan – men det långsiktiga slaget, om upplysningen och individens frihet, har bara börjat. För även om det börjar med judarna kommer det inte att sluta med dem så länge som hatet mot USA, kapitalismen, kristendomen, de europeiska värderingarna - eller vad det nu må vara som är på modet att förgöra - består.
Det är alltså kombinationen av islamism med vänsteridéer - en slags hybridideologi där islamistisk teokrati möter västerländsk postkolonial självspäkning och där konflikten i Mellanöstern blivit ett tacksamt slagträ i ett större angrepp på demokratin, västvärlden och det öppna samhället - som gör utvecklingen explosiv och därför mycket farlig.
Någon kanske invänder och påpekar att islamismen, som eftersträvar ett återupprättande av kalifatet, som bedriver global jihad, förordar martyrskap och eftersträvar sharia, är oförenlig med den vänster som brukade vara sekulär och upptagen av ekonomisk klasskamp. Den vänstern är emellertid ett minne blott då den numera främst är upptagen med makthierarkier baserade på etnicitet, wokeism och identitetspolitik.
De auktoritära dragen förenar mer än man kan tro. I dagens upp och nedvända verklighet utnyttjar islamismen skickligt den nya vänsterns frustration över frånvaron av existensberättigande. För vänstern tillförs den heliga vrede, den mening och det kall, som rörelsen tappat i det moderna samhället, vilket ger islamisterna ett behändigt verktyg för infiltration och legitimitet. Så skapas en direkt väg in i samhällets maktcentra: politiken, skolan, kulturen. I denna sammansmältning uppstår en miljö där antisemitismen, den inhemska såväl som den importerade, ohämmat kan frodas.
Bägge ideologierna utgår från övertygelsen om behovet att krossa de otrogna, stigmatisera de orena och kräva underkastelse av de som avviker från dogmerna. Det som vuxit fram sedan 7 oktober 2023 är med andra ord inte en politisk protest, utan snarare en kulturell rörelse som skänker sina anhängare en identitet långt bortom det faktiskt händelseförloppet i Gaza.
Det var uppenbart redan under valrörelsen i fjol, och det kommer att bli än mer uppenbart under nästa års valrörelse, att vänstern har för avsikt att utnyttja hatet mot västvärlden i allmänhet och mot Israel i synnerhet för att flytta fram de egna politiska positionerna. Det var därför Magdalena Andersson (S) teatraliskt fällde en tår för Jamal El-Haj i riksdagens talarstol och Nooshi Dadgostar inte städar upp i Vänsterpartiet.
Vänstern ger därmed stora väljargrupper en plattform och en legitimitet som de annars hade saknat. Till sin hjälp har de vänsterlutande akademiker, journalister och kulturpersonligheter - som gladeligen bidrar till att tvätta extremistiska åsikter så länge som udden riktas mot Israel, judar och de som tagit ställning mot den lavinartade antisemitismen.
Den brittisk-muslimske Rakib Ehsan konstaterade nyligen på samma tema att:
”Den yttersta vänstern och islamismen binds samman av en klagopolitik, och i de mörkare skärningspunkterna mellan dem är antisemitismen utbredd - särskilt de klassiska föreställningarna om global makt, inflytande och kontroll. Det är något båda sidor delar, tillsammans med sympatier för utländska regimer som är fientligt inställda till så kallade västerländska intressen.”
I Europaparlamentet, i ändringsförslag och i talarstolen, såväl som i svensk politik är det uppenbart hur allehanda krafter på vänsterkanten, med sina allierade inom den pro-palestinska rörelsen, försöker påverka politiken genom bland annat kraven på en bojkott av Israel och ökat stöd till Unrwa (trots organisationens nära band till Hamas).
Med gemensamma krafter försöker de öka priset och göra det så obehagligt som möjligt för alla som framför en annan uppfattning. Det påminner på många sätt om de smutsiga metoderna som tillämpades i syfte att förhindra framväxten av ett borgerligt regeringsunderlag som inkluderade Sverigedemokraterna - även om det på den tiden passade utmärkt att använda sig av Förintelsen och dess överlevande som propagandaredskap.
Så nej, en fredsuppgörelse i Mellanöstern kommer inte förändra det faktum att västvärlden befolkas av människor som ser de egna samhällena som sina främsta fiender, som gärna bidrar till att förena islamistisk teokrati med västerländsk postkolonial skuldretorik och identitetspolitisk ideologi. Den kollektiva identitet som blir produkten av detta ska inte underkastas i en tid som definieras av meningslöst poserande och symbolpolitik.
Så skapas en ny politisk identitet; En som inte främst bryr sig om vad som händer i Gaza, eller någon annanstans heller för den delen, utan främst tar avstamp i vad konflikten kan symbolisera utifrån ett svartvitt maktperspektiv. Därmed är det mer att betraktas som ett uppror mot väst, mot kapitalism, mot vithet, mot det ”normativa”. Vilket förklara varför denna hybridrörelse aldrig riktar sitt hat mot Hamas – trots att organisationen förtrycker kvinnor, förföljer homosexuella, rekryterar barnsoldater och använder civila som mänskliga sköldar.
Det är inte det palestinska folkets frihet som engagerar. Det är möjligheten att mobilisera en postkolonial vrede som ger de egna identitetsprojekten mening. Frågan som infinner sig är hur länge vi andra tänker tillåta denna destruktiva allians att definiera vår framtid?