Vad ska det bli av de underkända?
Vad ska det bli av de underkända?
Den skarpa F-gränsen utgör ett växande problem i skolan, med långtgående konsekvenser för såväl individen som samhället. Går det att förena skolplikt med den återvändsgränd som systemet blivit?
Skolan är igång och för många barn och unga innebär det en ny möjlighet att bilda och utbilda sig. Men för allt fler elever i svensk skola är skolstarten synonymt med utslagning. Statistiken talar sitt tydliga språk; år 2018 underkändes nästan 20 procent av svenska elever när de lämnade nian, vilket innebär att de också kom att sakna behörighet till gymnasiet. I Danmark underkändes samma år omkring två procent och i Finland ynka 0,6 procent. Enligt statistiken låg Sverige fem gånger så högt jämfört med övriga EU-länder.
Orsakerna är som alltid flera. En handlar om den instrumentella kunskapssyn som präglat svenskt utbildningsväsende under de senaste decennierna. En kunskapssyn som fokuserat på färdigheter som förmågan att resonera, analysera och argumentera - istället för på kunskapen som sådan. Men hur ska elever kunna utveckla allmänna förmågor såsom ’kritiskt tänkande’, ’kreativitet’ eller ’problemlösningsförmåga’ om de inte kan läsa, skriva och räkna, eller utan den specifika ämneskunskapen som förutsätter läsförståelse för att kunna etableras? Hur ska detta därtill kunna ske i en miljö som inte präglas av studiero och disciplin?
I dagens genomteoretiserade skola, med skolresultat som knappast är något att stoltsera med, premieras den språklig förmågan allt mer vilket forskningen visar gynnar flickor. Detta är också en viktig förklaring, föga förvånande, till flickors betygsmässiga övertag. Den som inte kan analysera och argumentera erhåller knappt ens godkänt i dagens system.
En forskare jag talat med, som särskilt studerar hur dagens skolsystem påverkar pojkar som grupp, förklarade att bland annat det faktum att lärarna har mindre taltid (till följd av minskad så kallad katederundervisning, till förmån för andra undervisningsformer) gynnar flickor som tenderar att prata mer, samtidigt som det missgynnar pojkar som är mycket mer beroende av att läraren leder undervisningen.
Forskaren framhöll också att pojkar, som grupp, är mer beroende av att lärare agerar som kontrollfunktioner, att pojkar presterar bättre när de ges mindre frihet under ansvar vilket sammanhänger med att pojkar generellt har svårare med självreglering, varför de i högre grad behöver vuxenstöd, liksom att skolor vars pojkar presterar bättre också fokuserar mycket på studieteknik. Det senare handlar om att eleverna får verktyg för hur de rent praktiskt ska hantera när de inte förstår vad som förväntas av dem.
Men allt kan inte skyllas på kunskapssynen. En central orsak till att det ser ut som det gör kan härledas till den skarpa F-gränsen. Den elev som hamnar på fel sida av gränsen nekas i praktiken tillgång till gymnasiet och därmed blir det betydligt svårare att erhålla något slags arbete över huvud taget som vuxen. Det är djupt problematiskt att det å ena sidan råder skolplikt i Sverige, och att systemet å andra sidan skapar ett utanförskap utan exit för de svagaste eleverna.
(Apropå det senare får det nog sägas att gruppen “svaga”, om dessa definieras utifrån att de saknar behörighet till gymnasiet, är väldigt många numera. Om det verkligen är så att gruppen är större nu än förr, eller om den blivit större för att kraven för godkänt blivit orimliga, låter jag förbli osagt. Men det är uppenbart så att det här finns en intressant parallell att dra till den stora ökning av neuropsykiatriska diagnoser och diskussionen om huruvida förändrade förväntningar påverkar definitionen av “normalt”).
Med detta sagt har det givetvis i alla tider funnits elever som haft svårt att möta kraven, som till och med legat under gränsen för vad som kallas för normalbegåvning. Men skillnaden idag mot förr, när vi hade ett 1-5 betygssystem förslagsvis, är att en 1:a eller 2:a inte på samma vis som ett F innebar att vägen till gymnasiet stängdes. En annan skillnad var att man tidigare kunde få ett enklare arbete utan gymnasiebetyg och inom ramen för det sedan arbeta sig uppåt, inte minst som lärling.
Nyligen visade Åsa Melander, doktorand i utbildningssystem, hur det gått för elever som fick betyget 1 i årskurs 9 i svenska, engelska och/eller matematik mellan åren 1986-1990. I dag är några av dessa verksamma som arbetsledare på byggföretag, mellanchef på energiföretag, vaktmästare, personlig tränare, skadehandläggare, säljare, i tillverkningsindustrin. Flera driver egna företag.
I en debattartikel skriver Melander om sitt experiment:
“Som ett experiment har jag undersökt inkomsterna (taxering 2021/22) för elever som fick betyget 1 i nian i svenska, engelska och/eller matematik 1986-1990. Elever från två skolor undersöktes. En skola med hög status och en skola med låg status. Båda i samma storstadskommun. 54 klasser med 1 519 elever omfattas. 75 hade minst en etta i betyg.
Skatteverket hade ingen inkomstinformation om nio av dessa 75 personer. Åtta personer hade en taxerad inkomst om 0 kronor. De kan leva på studiemedel, försörjningsstöd eller inkomst från utlandet. (Enligt webbsökningar arbetar minst två i utlandet). 58 personer återstår.
36 av de återstående 58 personerna hade en inkomst som var minst 90 procent av den svenska medianinkomsten år 2021 (356 900 kronor enligt SCB). Sex tjänade mindre än hälften av medianlönen. Skillnaderna är stora: personen med högst inkomst tjänade klart över en miljon.
Fler personer från lågstatusskolan än högstatusskolan tjänade minst 90 procent av medianlönen (66/55 procent). De med etta i engelska hade en klart lägre medianlön än de med etta i matematik och/eller svenska, 278 000 jämfört med 343 500.
Melander konstaterar att medianlönen för de som fick ettor i slutet av 1980-talet var lägre än genomsnittet. Men, vilket är centralt, de flesta som fick en etta i minst ett kärnämne på 80-talet har klarat sig inkomstmässigt ganska bra. Den intressanta frågan är om de hade fått samma chans i dagens skola?
Inget system är emellertid perfekt. En annan forskare jag talat med påtalar att många elever förr, som visste med sig att de saknade möjlighet att klara skolan, i stället hoppade av i förtid. I praktiken resulterade det i att många av de kvarvarande eleverna fick lägre betyg än vad de skulle ha haft, om de sämre hade stannat kvar, som en effekt av det relativa inslaget i den dåvarande betygssättningen.
Bilden av den svenska skolan som framgångsrik på 1970-80-talen kan utifrån detta perspektiv ifrågasättas då många av de svåraste och svagaste eleverna helt enkelt, självmant, selekterades bort på vägen. Därtill går det inte att blunda för att elevunderlaget idag skiljer sig mycket åt mot tidigare, som en direkt följd av en omfattande invandring av elever från länder med svag utbildningstradition och studieovana hem.
Det handlar inte heller enbart om betygen, som ju är tänkta att vara en mätare av kunskap. I grunden handlar det snarare om föreställningen om att alla elever är, eller kan bli, lika om bara rätt insatser/anpassningar/resurser sätts in. Det är denna föreställning som slagit hårdast, mot såväl de svagaste som de starkaste som i stället osynliggjorts, när fokus istället borde ha legat på att alla elever ska nå så långt som deras egna förutsättningar tillåter.
Vi borde som så ofta snegla på hur det ser ut i andra länder. I Tyskland delas eleverna upp redan i årskurs 5, i en mer praktisk och i en mer teoretisk inriktning. Dessa två indelningar har olika tempo och påminner om den uppdelning som tidigare fanns i Sverige, i allmän och särskild. Även om man inte skulle gå lika långt i Sverige skulle man kunna tänka sig en variant där samtliga ämnen delas in i en allmän och särskild del för att på så vis minska behovet av extra anpassningar för såväl de svagaste som de starkaste eleverna. Indelningen skulle också kunna fungera som en indikator på enskilda elevers förmåga att klara av ett högskoleförberedande program eller ej.
Men hur man än vrider och vänder på det kan man inte undvika frågan om varför elever som är svaga inom teoretiska ämnen, men kanske duktigare inom praktiska, på grund av underkända betyg i matte och naturkunskap inte ska få en chans att gå en praktisk utbildning och sen ges möjlighet att lära sig ett yrke? Som betygskriterierna är formulerade idag är dörren i praktiken stängd, samtidigt som det råder arbetskraftsbrist inom många av de yrken där dessa elever har sina styrkor. Det innebär ett ofantligt slöseri med såväl mänskliga som ekonomiska resurser.
Att det blivit såhär visar på det vanskliga i uppfattningen, som inte minst märkligt många socialdemokrater hållit sig med, om att alla kan och borde bli akademiker. Det är nämligen tack vare denna missriktade ambition som den högre utbildningen kraftigt har expanderat - vilket resulterat i att många akademiska utbildningar urvattnats - samtidigt som förväntningarna i grund- och gymnasieskolan på att alla ska ha förmåga att studera teoretiska ämnen ökat, vilket alltså missgynnat de svagaste.
Så när det talas om att skolan spelar en central roll för att hålla unga borta från kriminalitet och utanförskap, om skolans viktiga förebyggande roll, borde det stå klart att det viktigaste som skolan kan göra är att så tidigt som möjligt satsa merparten av sina resurser på att säkerställa att eleverna verkligen lär sig att läsa, skriva, räkna och tala korrekt svenska. Detta bör ske i ettan på lågstadiet, inte i nian på högstadiet när det för många redan är för sent. Det är tidigt i skolgången som gapet är som minst och möjligheterna att överbrygga skillnader som barn har med sig hemifrån är som störst.
Det är de basala kunskaperna som också blir helt centrala för sannolikheten att klara skolan med godkända betyg. Men inget av detta står i strid med en översyn av F-gränsens tillämpning och funktion, snarare beror problemen med de många F:en just på att skolan i många fall misslyckats med att ge barnen grunderna tidigt. Det är dags att ompröva såväl kunskapssynen, pedagogiken som betygssystemet.