Vad har Hamas att vinna på fred?
Det är förödande att så många tycks anse att det faktum att Hamas väljer att utsätta civila för livsfara ska leda till att Israels rätt att försvara sig mot terror ska betraktas som förbrukat.
”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord” stod det på texten ovanför de två dockorna, iförda fångdräkter med nummer och Davidsstjärnor, som hade hängts upp i snaror i centrala Umeå. Framför hade en docka, iförd Palestinasjal, placerats som i famnen höll ett vitt knyte som skulle illustrera ett dött barn. Försvararna av den så kallade konstinstallationen hävdade att detta vidriga, antisemitiska spektakel syftade till att visa att folkmord pågår i Gaza och att varje folkmord är lika vidrigt som det folkmord som gav upphov till termen: Förintelsen.
Det sistnämnda är givetvis sant, vilket bekräftas av att det inte finns någon opinion för folkmord i behov av omvändelse, men det förstnämnda är det inte. Jag får dagligen ta emot vedervärdiga beskyllningar om att jag skulle stå bakom ”folkmord” så låt mig vara väldigt tydligt; Hade det handlat om ett folkmord hade jag protesterat högt och ihållande. Att jag inte gör det beror på att det inte äger rum.
Skulle Israel däremot framgent utforma sin militära insats med folkmord som mål skulle saken vara annorlunda. Men så länge som man valt en militär strategi där man
riskerar sina egna soldaters liv på marken när andra strategier hade förskonat israeler på palestiniers bekostnad,
där ratiot civil/kombattant antas uppgå till 1 mot 1 (vilket är långt lägre än andra urbana krig i tätbefolkad miljö där dödstalen snarare legat kring 1/3-4),
där 90 % av Gazas barn erbjudits vaccin och
mat och förnödenheter släpps in via en organisation som saknar kopplingar till Hamas för att verkligen säkerställa att det når civila,
där svårt sjuka tagits emot på sjukhus utanför Gaza,
samtidigt som civila informeras på otaliga vis och uppmanas att evakuera inför kommande attacker,
saknas fog för den retorik som grundar sig i antisemitiska antaganden. Ty inget, jag upprepar inget, av detta hade nazisterna gjort för att skona judiska liv.
Det går att konstatera ovanstående och samtidigt anse att det som sker i Gaza är en humanitär katastrof, att oskyldiga människors lidande förtjänar vårt medlidande och att det är sannolikt att Israel inom ramen för sitt rättfärdiga försvarskrig begått enskilda handlingar som kan kvalificeras som krigsbrott, ty det krig där inga krigsbrott begås har människan ännu inte uppfunnit.
Ett folkmord är, som jag konstaterat otaliga gånger i artiklar, debatter och anföranden, ett juridiskt avgränsat begrepp vars rekvisit behöver vara uppfyllda. Uppfylls inte kraven är det inte ett folkmord, vilket inte betyder att det som sker i Gaza inte är fruktansvärt. Att många (civila) dör, att barn dör, att städer demoleras är inte per se ett folkmord, det är inte så termen definieras. Det kan man ha synpunkter på, det kan man vilja ändra, men faktum kvarstår.
För att något ska kvalificeras som folkmord krävs uppsåt, det vill säga en uttalad avsikt, att helt eller delvis förinta en religiös, etnisk eller nationell grupp, alltså det som skedde under Förintelsen eller under kriget i Rwanda. Det handlar således om mycket högt ställda krav av den enkla anledningen att folkmord betraktas som det allra värsta av brott mot mänskligheten.
Faktum är att om man hade tillämpat samma kriterier som relativisterna gör på andra krig, som på det som nu äger rum, hade varje större krig kunnat klassas som folkmord. Det innebär att när allt betraktas som ett folkmord, även när det inte når upp till de högt ställda kraven, kommer inget längre att vara det.
Folkmord handlar således om målet, inte om de civila förlusterna. Konsekvensen att många dör är inte detsamma som att syftet är att så ska ske. Att många dör bekräftar med andra ord inte att det finns uppsåt.
Folkmord begicks av nazisterna gentemot judarna, men inte av de allierade under andra världskriget, trots många tyska civila dödsoffer. När civila nu dör i Gaza är det en konsekvens av den sadistiska attack, med folkmordsavsikt, som Hamas utförde direkt riktad mot civila, enkom för att de var judar. De civila palestinierna dödas således inte för att de är palestinier, vilket är en relevant skillnad, precis som civila tyskar under andra världskriget inte dödades för att de var tyskar.
Israel har efter attacken den 7 oktober formulerat ett antal mål med kriget som är relevanta vid bedömningen om såväl folkmord som om proportionalitet:
att oskadliggöra Hamas - vars uttalade avsikt är att mångfaldiga 7 oktober-attacken tills det inte finns något Israel kvar - så att det aldrig mer kan utgöra ett hot mot Israel,
samt att återföra den kvarvarande gisslan som Hamas tog i strid med folkrätten och fortsatt kvarhåller.
Varför dör då civila om nu Israel inte önskar döda dem? De dör för att Hamas hela strategi bygger på att ju fler civila som dör desto större internationellt tryck på Israel att slutföra kriget innan Hamas tvingas till underkastelse, vilket möjliggör deras förutsättningar för framtida attackera av Israel. Att det förhåller sig såhär bevisas av att det underjordiska tunnelsystem som Hamas byggt, med västerländska biståndspengar (läs dina skattemedel) som bedöms vara större än Londons tunnelbanesystem, inte används som skyddsrum åt civila utan för Hamasterroristerna.
Det bevisas också av att Hamas medvetet sammanblandat sig med civilbefolkningen på ett av världens mest tätbefolkade territorium, dels genom att inte bära militära uniformer (som sparas till förnedrande frigivningar av gisslan), dels genom att placera kommandocentraler, vapen och terrorister på civila platser som sjukhus, skolor och vanliga bostäder varpå dessa omvandlas till legitima militära mål. För att inte tala om den återkommande oviljan att få slut på det påstådda folkmordet genom att underteckna de avtal som faktiskt framförhandlats och som Israel ställt sig bakom.
Att Hamas agerar såhär beror på att de är medvetna om att de är underlägsna Israel militärt. Att de agerade så kraftfullt den 7 oktober beror på att de visste att svaret från Israel skulle bli hårt - men reaktionerna från omvärlden, mot Israel, ännu hårdare. Genom att inte särskilja kombattanter från civila - och därigenom ge sken av att alla som dör är civila - och genom att förse världen med bilder på svältande barn vinner man ett minst lika viktigt krig, inte minst i våra dagar, nämligen det om opinionen.
En av världens främsta experter på krigföring, John Spencer, som analyserat och intervjuat många höga militärer i IDF konstaterade nyligen:
”Israel har vidtagit extraordinära åtgärder för att begränsa skador på civila. Det varnar före attacker genom att använda textmeddelanden, telefonsamtal, flygblad och sändningar. Det öppnar säkra korridorer och pausar operationer så att civila kan lämna stridsområden. Det spårar civila ända ner på byggnadsnivå. Jag har sett uppdrag försenas eller ställas in för att barn fanns i närheten. Jag har sett israeliska soldater utsättas för beskjutning och ändå få order att inte skjuta tillbaka eftersom civila kunde skadas.”
Israel har levererat mer humanitärt bistånd till Gaza än någon annan militär i historien har gjort till en fientlig befolkning under krigstid. Mer än 94 000 lastbilar med över 1,8 miljoner ton bistånd har tagit sig in i området. Israel har stöttat sjukhus, reparerat vattenledningar, ökat tillgången till rent vatten och möjliggjort för över 36 000 patienter att lämna Gaza för vård utomlands.
IDF har samordnat miljontals vaccindoser, levererat bränsle till sjukhus och infrastruktur, och underlättat flödet av mat och mediciner via FN, biståndsorganisationer och privata partners. Den amerikansk-israeliska stiftelsen Gaza Humanitarian Foundation har ensamt levererat över 82 miljoner måltider—en till två miljoner om dagen—samtidigt som Hamas inflytande över hjälpen försvagats.
Detta är inte folkmord. Det är en ansvarsfull och historisk humanitär politik mitt under ett krig.
Bartov hänvisar till dödssiffror från Hamas hälsomyndigheter utan att ifrågasätta dem. Han säger att 58 000 har dödats, inklusive 17 000 barn. Men dessa siffror kommer från en terroristorganisation. De blandar civila och stridande och räknar alla under 18 som barn, trots att Hamas använder tonåringar och yngre barn som kombattanter. Siffrorna är inte oberoende verifierade och har visat sig innehålla felaktiga uppgifter, inklusive namn, ålder och kön. Civila dödsfall är tragiska, men i Gaza är de också en del av Hamas strategi.
Krig utvärderas baserat på kommandörernas handlingar, de mål som ledarna satt upp och hur väl militären följer krigets lagar, inte av statistik som tas ur sitt sammanhang.”
Det är mot denna bakgrund förödande att så många världsledare inte förstår den sadistiska taktik som Hamas tillämpar i kriget mot Israel. Ett krig som för Israel är existentiellt. Det är förödande att ett land som Frankrike premierar Hamas pogrom på civila den 7 oktober genom att erkänna Palestina som stat. Det är förödande att man inte tillämpar samma logik på Israels agerande som på Ukrainas och kopplar strategiska landvinningar på marken till möjligheten att pressa Hamas vid förhandlingsbordet.
Det är vidare förödande att man konsekvent glömmer att det rådde vapenvila den 6 oktober 2023, att Israel lämnade Gaza redan år 2005, och att det är Hamas som borde pressas till att avsluta det krig som skapar lidandet för palestinierna och rädslan hos israelerna. Det är förödande att så många tycks anse att det faktum att Hamas väljer att utsätta civila för livsfara ska leda till att Israels rätt att försvara sig mot terrorn ska betraktas som förbrukat.
Det är, sorgligt nog, som om Hamas med kirurgisk precision skurits bort ur ekvationen. Men allt börjar och slutar med Hamas förmåga att återskapa ett nytt 7 oktober. Det räcker således inte med att högtidligt förklara att man visst står bakom Israels rätt att försvara sig eller att man vill ha en tvåstatslösning om man inte samtidigt kan svara på hur man säkerställer att Hamas aldrig kan skada Israel igen.
Om västvärldens ledare och EU i sanning vill bidra till en långsiktig lösning på den eviga konflikten måste fokus flyttas från Israel till Hamas/PA. Då måste insikten om att detta krig, likt det mellan Ryssland och Ukraina, endast kommer att vinnas om aggressorn, alltså Hamas och Ryssland, lägger ner vapnen för gott och upphör med ambitionen att utplåna grannen. Denna punkt kommer i sin tur aldrig att nås om Ryssland och Hamas tillåts leva i villfarelsen om att de har något att vinna på att fortsätta. I fallet Hamas, som är en dödskult likt ISIS, försvåras situationen av att man har att göra med en fiende som inte skyr döden utan som tvärtom lockas av den.
Eller som, före detta officeraren och Mellanösternexperten, Andrew Fox träffsäkert formulerar det:
Israel får taktiskt övertag i Gaza.
Vapenviljeförhandlingar fortsätter med Hamas under press.
Hamas sätter igång propagandamaskinen på högsta växel.
FN och NGOs förstärker propagandan.
Villiga västerländska medier upprepar utan granskning.
Västerländska politiker reagerar som Hamas vill.
Hamas, uppmuntrade, hårdnar i sin hållning och vägrar vapenvila.
Upprepa, varje jäkla gång de senaste 21 månaderna."
Men det finns ytterligare en dimension, som tar mig tillbaka till början av den här texten. En dimension som handlar om Sverige och Europa. Den totala fixeringen vid Israels påstådda skuld, som mest vilar på propaganda från Hamas enligt Fox:s modell ovan, leder till ökad antisemitism och ett allt mer hotfullt samhälle.
I Storbritannien ska den tidigare Labourledaren Jeremy Corbyn starta ett nytt parti på vänsterkanten med det uttalade syftet att locka pro-palestinska väljare. I Sverige startar den politiske vilden, tillika före detta socialdemokraten, Jamal El-Haj ett nytt parti som vänder sig till samma målgrupp genom att samla stöd från föreningar, imamer och organisationer i Sverige, meddelar Expressen.
Jag befarar att den här utvecklingen kommer att resultera i att islamister över hela väst kommer att flytta fram positionerna på ett irreversibelt vis, tack vare vänsterns cyniska kalkyl om att det bland dessa finns stora väljargrupper att fånga. Att vi helt enkelt rör oss i en riktning mot ett Houellebecqueskt Europa som alltmer väljer underkastelsens väg i förhållande till islamismen. För låt oss inte inbilla oss att drömmen för dessa nya partier, som vänstern taktlöst öppnar dörren för och oblygt legitimerar, sträcker sig bortom det nu pågående kriget i Gaza. Dessa rörelser drivs av långt mer än enbart antisemitism, för dem handlar det om att omkullkasta alltifrån sekularism till jämställdhet och demokrati, kapitalism och USA.
Konsekvensen blir ett svagare Europa och därigenom ett starkare stöd för totalitära, islamistiska strömningar som de som givit upphov till decennier av förtryck, terrorism och död runt om i världen.
Det är med andra ord lika viktigt att Israel tillåts slutgiltigt besegra Hamas, likt de allierade besegrade nazisterna, som att vi i Europa sätter stopp för den positionsförflyttning, influerad av Hamas, som pågår på våra gator och torg, liksom i de alltmer hatiska och hotfulla kommentarerna på nätet. Misslyckas Israel kommer ett nytt 7 oktober att uppstå, misslyckas vi på hemmaplan kommer de konflikter vi inte förmår hantera ens på mikronivå idag att eskalera till reella våldsamheter med religiös och kulturella förtecken.
Ett slut på kriget i Gaza utan att Hamas besegrats kan låta moraliskt rätt men det kommer enbart att leda till en ny cykel av krig, gisslantagning, tortyr, våldtäkter och civila katastrofer likt de som ägt rum sedan den 7 oktober. Det kommer också att leda till att andra våldsamma dödskulter likt Hamas låter sig inspireras och att liknande metoder kommer att tillämpas i andra konflikter. Det skulle innebär att Hamas agerande - vars hela krigsföring bygger på brott mot internationell rätt och tilltro till att fienden hålls tillbaka av respekt för nämnda lagar - också sätter den internationella rätten ur spel och underminerar den ordning som gällt sedan konventionerna skrevs efter andra världskriget.
Jag undrar om de som anser att Israel gör fel, utan att en enda gång formulera vad man borde göra istället för att besegra Hamas, inser att de genom att enbart reagera på konsekvenserna av kriget - men aldrig på det som initierade det - bidrar till att användandet av civila som mänskliga sköldar snarare förlänger det och rentav bidrar till att metoderna framstår som rationella för den som saknar militär förmåga att vinna?
Hamas har satt i system att använda sig av omvärldens press på Israel för att kunna omgruppera, rusta, rekrytera och därigenom återkomma i kampen mot Israel vars existens man aldrig kommer att erkänna. Vad talar för att det skulle vara annorlunda den här gången, givet den oerhörda propagandavinst man lyckats skapa i väst och den antisemitism som släppts lös där den tidigare varit bannlyst?
Västvärlden borde skämmas för sin passivitet, för sina fördömanden av ett demokratiskt land som kämpar för sitt och sina medborgares rätt att existera. Enkom det faktum att pressen på Hamas att omgående och förbehållslöst frige gisslan inte varit starkare vittnar om den moraliska röta som tillåtits bre ut sig i relativiseringens och poserandets tidevarv.
Om Hamas tillåts vinna kommer man ta vid där man slutade; inte genom att återuppbygga Gaza och använda biståndet till folket, utan genom att fortsätta tunnelbyggandet och rekryterandet av radikaliserade islamister. Man kommer inte upphöra med gisslantagningar, raketbeskjutningar och förtryck av de palestinier som vill ha fred. Man kommer tvärtom att intensifiera och expandera sin dödskult eftersom man en gång för alla fått bekräftat att terrorism lönar sig.
Den som inte inser detta vill inte att Hamas ska förlora kriget, vilket är detsamma som att motsätta sig en långsiktig fred och en fungerande tvåstatslösning.