Utrikespolitik som inrikes taktik
När vänstern flirtar med väljare som drivs av religiösa, etniska och antidemokratiska lojaliteter är det inte längre fråga om inkluderande politik. Det är cynisk röstmaximering till ett högt pris.
I riksdagsvalet år 2022 var 7 775 390 personer röstberättigade. Nästan 1,2 miljoner av dessa var utrikes födda, vilket var 200 000 fler än i valet fyra år tidigare. Mellan två riksdagsval utökas gruppen av röstberättigade väljare främst med utrikes födda som förändrat sin medborgarstatus och blivit svenska medborgare (i förra valet handlade det om ungefär 80 000 personer årligen).
För den nördigt lagde är studien “Väljarna och valet 2022” genomförd vid Göteborgs universitet en guldgruva. Av den framgår bland annat att:
“När det gäller väljare med utrikes bakgrund finns det en något större benägenhet att plocka med vänsterpartier som Vänsterpartiet (24 procent, +8 pe) och Socialdemokraterna (55 procent, +9 pe) i sina partiuppsättningar. Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna har generellt sett ett lägre sympatikapital bland utrikes födda. Notera dock att även bland utrikes födda var det var fjärde väljare (25 procent) som övervägde att rösta på Sverigedemokraterna.
/…/ Vidare visar SCBs analyser att valdeltagandet är lägre bland väljare som varit svenska medborgare relativt sett en kortare tid respektive bland utrikes födda väljare med kortare folkbokföringstid i Sverige. Eftersom andelen utrikes födda samtidigt också utgjorde en större andel av de röstberättigade väljarna i riksdagsvalet är en rimlig slutsats, baserat på den offentliga statistiken, att väljarkårens förändrade demografiska sammansättning mellan valen 2018 och 2022 är en viktig delförklaring till nedgången i valdeltagande.
/…/ Analyser av aggregerad officiell valstatistik visar tydligt att Partiet Nyans erhöll starkast stöd i valdistrikt med en stor andel utrikes födda (se figur 28.1). Framgångarna för partiet var störst i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö, och i valdistrikt kring Rosengård, Spånga och Hjällbo.
Tendensen har länge varit känd men dess betydelse kommer att öka allt mer i takt med att demografin fortsätter att förändras, ty om enkom personer med utrikes bakgrund skulle få bestämma skulle vänsterblocket dominera svensk politik. Detta förhållande är givetvis partierna till vänster högst medvetna om vilket märks i utformningen av politiken.
Det är således ingen slump att partier som Nyans, som saknar förankring i liberal demokrati men som har starkt stöd i etniskt homogena och religiöst präglade miljöer, växer i just de områden där majoriteten av de boende är utrikes födda. Det är heller ingen tillfällighet att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet anpassar retoriken därefter – från klasskamp till klankamp, från arbetsrätt till antisemitism.
Så när före detta justitieminister Morgan Johansson (S) på bästa sändningstid framförde den helt hårresande konspirationsteorin att:
“Det har nu gått så långt att det inte längre handlar om ett krig mot Hamas i första hand, utan nu handlar det om att Israel driver den här politiken för att plåga ett folk så att de till slut ska ge upp hela drömmen om en palestinsk stat och kunna lägga beslag på deras land.”
gjorde han det helt i linje med partiets cyniska opportunism som går ut på att omvandla utrikespolitiken till ett inrikespolitiskt lopp där mest antisemit vinner. I sitt horribla uttalande gav han prov på den sortens antisemitiska stereotyper - judar är ondskefulla och drivs av dolda agendor - som fram tills nyligen varit bannlysta i seriösa kretsar, också inom Socialdemokraterna.
Han gör det, dessvärre, för att det funkar, för att det får respons i den väljargrupp som kan omöjliggöra ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Och han gör det för att behålla de väljare som annars kan se sig om efter andra, mer radikala alternativ, som ser dagens ljus i takt med att antalet uteslutningar från de etablerade vänsterpartierna ökar.
Belöningen för strategin var uppenbar i fjolårets val till Europaparlamentet. Då konstaterade jag att vi kommer att få:
“en ännu mer uppskruvad retorik mot Israel, som flyttar fokus från Hamas terror, vilket i sin tur leder till en ännu mer utsatt situation för den svenska judiska minoriteten. Alltså den judiska minoritet och de Förintelseöverlevande som samma partier gärna använde som slagträ när det var på modet att varna för 1930-talets återkomst, genom att urvattna minnet av Förintelsen. Det är cynism på en nivå som inte låter sig beskrivas i civiliserade termer.
vilket vi alltså fått med råge. Det som förr hade uppfattats som politiskt stigmatiserande är numera rumsrent. Inte för att det är sant, utan för att det genererar stöd i de grupper som nu allt mer avgör valen. Det är en farlig utveckling.
Mot denna bakgrund är det en inte särskilt djärv gissning att vänsterns fokus i nästa års val kommer att ligga på två budskap som tilltalar målgruppen: “Vi höjer de rikas skatter så att du får mer välfärd (läs bidrag)!” samt “Israels krig i Gaza är ett folkmord!”. Prioriteringarna är helt logiska utifrån att man gett upp kampen om arbetarklassen och istället, sedan lång tid tillbaka, fokuserat på identitetspolitik, bidrag och fientlighet mot västerländska ideal.
Strategin är logisk givet den politiska kultur som slagit rot i Sverige där två destruktiva krafter har funnit varandra i en ohelig allians. Å ena sidan en importerad politisk kultur, hämtad från några av världens minst fungerande samhällen – präglade av korruption, klanstrukturer och våld. Å andra sidan en inhemsk, självföraktande elit som varken vill försvara det arv vi bär, eller förstå det ansvar som det innebär att förvalta en demokrati.
Som jag tidigare konstaterat har islamisterna skickligt utnyttjat den samtida vänsterns frustration över frånvaron av existensberättigande. Nu tillförs den heliga vrede, den mening och det kall, som rörelsen tappat i det moderna samhället, vilket ger islamisterna ett behändigt verktyg för infiltration och legitimitet. Vänstern skapar utan eftertanke en direkt väg in i samhällets maktcentra - politiken, utbildningen, kulturen - och bidrar därmed till en miljö där antisemitismen, den inhemska såväl som den importerade, ohämmat kan frodas.
Den rörelse som vuxit fram i skuggan av kriget, och som Morgan Johansson (S) och hans fränder försöker appellera till, är ofta organiserad i etniska eller religiösa nätverk. Dess politiska praxis saknar förankring i västerländsk demokratisk tradition och manifesteras i helt andra tankesätt, inte minst i synen på maktutövning och i fråga om lojaliteter. Våra egna aktivister, akademiker och politiska opportunister tycks blinda inför detta hot, som de tvärtom betraktar som ett uttryck för mångfald, progressivitet och "normkritik".
I en demokrati kommer människor, precis som sig bör, att vara oense om såväl problembeskrivningen som de eventuella lösningarna. Demokratin är systemet vi valt för att hantera, inte eliminera, oenigheten. Därför behövs enighet kring hur man agerar i en demokrati, vilka medel som är tillåtna och hur man förhåller sig till meningsmotståndare. I västerländska demokratier är det exempelvis inte tillåtet att använda hot, trakasserier och politiskt våld för att framtvinga sin vilja, vilket är legio på andra håll i världen.
Dessvärre är dessa element inte kontroversiella för den anti-israeliska rörelse, felaktigt omtalad som pro-palestinsk, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet öppet flörtar med och infiltrerats av. Svensk politik befinner sig därmed i ett känsligt läge där ideologi, lojaliteter och identitet kolliderar på ett sätt som vi inte sett tidigare.
Den tysta majoriteten som anser att dessa metoder är fel, som vet att demokrati inte handlar om att tysta eller hota sina meningsmotståndare - utan om att möta dem med respekt, argument och öppen debatt - måste kraftfullt markera och ta avstånd från den här utvecklingen.
Om den tvärtom får fortsätta kommer cementeringen av en väljarkår som i ökande grad röstar utifrån religiös eller etnisk lojalitet, snarare än utifrån gemensamma samhällsintressen, att bli irreversibel. I en sådant ordning, som bygger på identitetspolitiska föreställningar, lägger människor sin röst på den som speglar den egna gruppen - istället för på den som utifrån ideologiska utgångspunkter står upp för en uppsättning visioner och ideal. Så läggs grunden för splittring, sekterism och till slut systemkollaps. I ett sådant scenario rör sig svensk demokrati från att vara universell till att bli tribal.
Morgan Johanssons (S) uttalanden är ett symptom på en ny politisk ordning, där utrikespolitik används som inrikespolitiskt röstfiske, och där antisemitism blivit en accepterad valuta – så länge den levereras i “rätt” språkdräkt, av “rätt” personer. Det är därför skrämmande att bevittna hur kriget i Gaza används som murbräcka för att föra in helt andra normer i svensk politik.
Det sägs att varje generation måste återvinna demokratin. Vad som inte sägs lika ofta är att varje demokrati också måste försvara sig – inte bara mot yttre hot, utan mot den långsamma, invärtes urholkningen; den som oundvikligen sker när lojalitet mot idéer ersätts av lojalitet mot identiteter. Och när representation inte längre handlar om åsikter – utan om ursprung.
Vilket är vad vi nu ser hända i Sverige.