Utan gemensam kultur inget gemensamt samhälle

Sverige har varit generöst med att dela ut pass – men snålt med att fomulera berättelsen om vad det innebär att vara svensk. Kanske kan en kanon ändra på det.

Den blomstertid nu kommer. Photo by Drahomír Hugo Posteby-Mach on Unsplash

Det svenskaste som finns är att förneka att det finns något svenskt över huvud taget. Därför är det svårt att föreställa sig något svenskare än den indignerade debatten inför, under, och sedermera, efter den kulturkanon som - äntligen - sett dagens ljus. En lista över verk, texter, bilder, toner, tankar, företeelser och uppfinningar som format Sverige och som i sin tur formar oss.

För oss som inte fått svenskheten med modersmjölken skänker en kulturkanon nycklar till nya rum. Därigenom öppnas dörrar till en gemenskap som i alla tider, i alla kulturer, befolkats av de som utan ansträngning rört sig innanför. Nu tillhandahålls en karta, inte enbart tillgänglig för de som kan navigera utan, som hjälper den som vill förstå vad det innebär att vara en del av det här landet – inte bara till ytan, utan till innehållet.

Till Sverige har det varit relativt enkelt att komma, trots landets geografiska avlägsenhet, om man med komma syftar på rörelsen som sådan. Men att verkligen komma in i Sverige är något helt annat. Det är en process som kräver mycket, som sig bör, av den som inte vill definieras av sina rötter och sitt blod. För att röra sig från utanförskap till innanförskap behövs såväl vilja som värderingar. Det är därför som så många fastnar, avsiktligt eller ej, i mellanförskapet; det vill säga i utrymmet som avskiljer staten från samhället.

Jag säger äntligen, inte för att jag tycker att den kulturkanon som tagits fram är perfekt och komplett, utan för att den markerar en viktig milstolpe. Ett före och ett efter. Ett medvetet val bort från Fredrik “Ursvenskt är bara barbariet” Reinfeldts (M) och Mona "Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Midsommar och sådana töntiga saker" Sahlins (S) självhatande posering.

Ett avsteg från den spelade undergivenheten som syftat till att signalera att man å ena sidan inte är så märkvärdig, å andra sidan mycket märkvärdig eftersom man innerst inne vet att världen inte är som Sverige och Sverige inte som världen, ty som svensk ska man balansera mellan att vara bäst i världen och samtidigt inte förhäva sig i sin fulländning.

En kulturkanon är slutligen också, just i detta nu och just på denna plats, ett erkännande av att det vi är ytterst vilar på det vi har varit - och att det är precis som det ska vara. Ett slags medborgarskap i en djupare gemenskap än den som utfärdas av Migrationsverket eller automatiskt föräras en nyfödd på BB.

Det kan tyckas ängsligt att behöva sätta samman en lista över svenskhetens beståndsdelar. Men Sverige är ängsligt och i behov av uppstagning efter decennier av omvälvande förändring. Det demografiska skiftet som skett här under de senaste 50 åren är närmast unikt. Det har präglat, och kommer att fortsätta att prägla, varje dimension av samhället under oöverskådlig tid. Man kan tycka att det inte blev bra, att det var bättre förr, men om utgångspunkten är att klockan inte går att vrida tillbaka behöver man fråga sig hur man gör det bästa av det man har.

I det perspektivet blir värdet av att finna och formulera det gemensamma, det som tidigare generationer tagit för givet då det naturligt traderats mellan generationer, ovärderligt. Hur annars möjliggöra de klass- och bildningsresor som är signifikanta för det rättvisa samhället, för tron på människan och hennes förmåga att ta ansvar för sig själv och de sina?

Jag har i många år pläderat för vikten av att möjliggöra klassresor, för såväl invandrade som mindre priviligierade etniska svenskar, så att var och en får utforma livet efter de egna drömmarna och ambitionerna. Jag tror att man gör sina medmänniskor en tjänst om man är tydlig med vad som förväntas av dem. Att låtsas som att det förhåller sig annorlunda, att vägra konkretisera det som för den oinvigde enbart ter sig som abstrakt och svårgreppat, är inte att visa hänsyn och tolerans. Tvärtom är det att frånta människor möjligheten att växa.

Vidare är jag en varm anhängare av idén om en inkluderande nationalism som inte tar sin utgångspunkt i blod utan i den enskildes vilja att anpassa sig till majoriteten. Med andra ord en svenskhet som både kan ärvas och förvärvas. Jag tror att vi i mycket högre grad behöver se människor som kommer till Sverige som aktörer med agens, istället för svaga offer i behov av statliga allmosor.

Detsamma gäller för övrigt lintottar som växer upp i hem utan böcker och piano som också de, precis som en invandrad Teodorescu, behöver ledsagas till den rikedom som den svenska kulturen vilar på. Skolans roll kan i sammanhanget inte underskattas.

Det är utifrån denna utgångspunkt som jag finner de vänsterpersoner - eller sverigedemokrater för den delen - som obetänksamt reducerar människor till representanter för en viss etnisk grupp tämligen tröttsamma. Likheterna mellan dessa, till synes olika, ideologiska utgångspunkter är påtagliga, ty i ingen av dessa gruppers världsbild kan den som invandrat någonsin bli svensk.

För vänstern är en som invandrat någon som hela livet kan inkvoteras i allehanda sammanhang, som representant för en anonym invandrad massa. För sverigedemokraten är en sådan som jag heller aldrig riktigt svensk eftersom jag inte föddes här av svenska föräldrar. Min och många andras ansträngningar i syfte att erövra svenskheten uppmuntras visserligen, på pappret, men till syvende och sist är jag en rumän, kulturministern en perser och Socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson en svenskfödd kurd, för att tala som Jessica Stegrud (SD).

Självklart kan man vara av uppfattningen att en kanon om svensk kultur bör debatteras av svenskar bördiga från barna Hedenhös, men då får man - i konsekvensens namn - också sluta låtsas som att den som anstränger sig och anammar svenska värderingar i gengäld får betraktas som svensk.

Personligen är jag fullkomligt ointresserad av att kvotera in eller framhålla Lawen Redars (S) eller Parisa Liljestrands (M) etnicitet, kön, eller vad det nu må vara månde för meriter som signalerar ”mångfald” för stunden, vid tillsättning av politiska poster. Detta av den enkla anledningen att sådana kriterier saknar betydelse för deras förmåga att göra ett betydelsefullt arbete. Bevisligen är deras ideologiska uppfattningar långt mer centrala för deras syn på världen då de, trots att de tillhör gruppen 1. kvinnor, 2. relativt unga, 3. med rötterna utanför Europa, är hemmahörande på varsin sida av den politiska skalan.

När jag lyssnar på debatten i Aktuellt kring den föreslagna kulturkanonen är det således två kompetenta politiker, en moderat och en socialdemokrat, jag ser. Två personer med olika syn på statens och kulturens roll och inte minst på individens ansvar. Jag ser två personer som ansträngt sig, som bildat sig, och som lyckats nå den politiska toppen. Det är ett fint erkännande, meritokratin lever, kompetens slår etnicitet, grattis Sverige!

För vad vore alternativet? Att invandrade för alltid ska fortsätta att vandra in, utan mening eller mål? Att ansträngningar inte ska spela någon roll, att varifrån man kom ska definiera vem man är i högre grad än var man själv tagit sig?

Varför inte känna stolthet och glädje över att människor som kommit hit velat bli svenskar, att de uppfattar det svenska så attraktivt att de väljer det framför något annat? Frågan är särskilt relevant eftersom vi vet att så många inte vill bli svenskar och att just den oviljan lägger grunden för den samhällsutveckling som vi, från höger till vänster, numera är eniga om att vi önskar bekämpa.