Tystnaden om Sudan avslöjar vår tids moraliska bankrutt
När kvinnor våldtas, barn svälter och dödas i Sudan – då tiger Europas moraliska väktare. När ingen ”kolonial” makt finns att hata, inget Israel att fördöma, möts lidandet med en talande tystnad.
I april 2023 blossade strider upp i Sudans huvudstad Khartoum mellan Sudans reguljära armé och den paramilitära gruppen Rapid Support Forces, RSF, som inlett ett uppror. Sedan dess har kvinnor och flickor utsatts för systematiska våldtäkter, människor lemlästats, bränts till döds, arkebuserats på öppen gata och tvingats på flykt. Grymheten i staden al-Fashir, som varit belägrad av RSF i 18 månader, är obeskrivlig. I söndags togs staden, som var den sista större i Darfur-regionen i sydvästra Sudan som fortfarande kontrollerades av den sudanesiska armén, helt över av RSF.
FN:s säkerhetsråd samlades till ett extra möte under torsdagen och fördömde de övergrepp som RSF misstänks ha gjort sig skyldig till mot civilbefolkningen i al-Fashir under de senaste dagarna. Världshälsoorganisationen WHO rapporterade under veckan att 460 civila, patienter och anhöriga hade dödats av RSF på ett sjukhus i al-Fashir. Styrkor allierade med den sudanesiska armén anklagade RSF för att ha mördat över 2 000 obeväpnade civila i staden bara under de första två dagarna av den här veckan.
Satellitbilder som analyserats av Yale School of Public Health tyder på summariska avrättningar efter stadens fall. På bilderna syns blodfläckar i sanden runt två sjukhus i staden och mängder av lik i närheten av en mur som RSF byggt runt staden. Hittills har forskarna hittat 31 kluster av föremål som liknar människokroppar, bland annat kring universitetet och bostadsområdet Daraja Oula. Bilderna har också fått forskarna att tro att en stor andel av befolkningen kan vara ”död, tillfångatagen eller gömd”.
FN:s flyktingorgan UNHCR uppskattar att över 36 000 människor har flytt från al-Fashir bara sedan i söndags. Enbart en liten del av dem har kommit fram till staden Tawila, omkring 70 kilometer väster om al-Fashir, där det finns skydd och mat att få. Redan sedan tidigare finns det ett enormt flyktingläger där, dit människor flytt undan RSF tidigare under året.
Under det nu pågående inbördeskriget i Sudan, som hållit på i två och ett halvt år, har över 40 000 människor dödats och omkring 14 miljoner människor bedöms vara internflyktingar eller ha flytt till grannländer. Mer än 635 000 människor, bland annat i landets största flyktingläger, lever i svältliknande förhållanden. Över 24 miljoner människor lider av akut matosäkerhet. Det finns fler människor som lider av hunger i Sudan än i resten av världen tillsammans.
Så var är alla demonstrationer på Europas gator och torg mot det som med rätta beskrivs som den värsta humanitära katastrofen i världen? Var är kändisarnas, läkarnas, författarnas och nätkrigarnas instagramkampanjer? Var är Vänsterpartiets antisemiter?
Tystnaden från alla dessa selektiva halvtidshumanister som förpestat det offentliga samtalet sedan 7 oktober 2023 är öronbedövande och illustrativt; graden av intresse eller indignation avgörs inte ytterst av antalet döda eller svältande utan av vilka som antas vara förövare och offer.
I vår tid tycks nämligen mänskligt lidande graderas utifrån om det finns något ”kolonialt” raster att anlägga eller inte, om påstått vita (som israeler) förtrycker ”icke-vita” - inte utifrån hur många som dödas eller varför. I de återkommande sudanesiska krigen är det nästan alltid afrikanska minoritetsgrupper, bofasta bönder av kristet och muslimskt ursprung som drabbas, vilket innebär att den ”koloniala” eller ideologiska dimensionen saknas.
Medierna har ett stort ansvar för den här logiken; både för hur Gazakriget skildrats och hur Sudankriget inte skildrats. Givetvis påverkas människors engagemang när medierna flera gånger i timmen pushar notiser om antalet påstått döda från Gaza (baserat på siffror från Hamas), när bilderna som förmedlas syftar till att väcka sympati och raseri (även när bilderna inte föreställer svältande barn utan barn med kroniska sjukdomar), när narrativet som amplifieras gör gällande att det starka Israel krigar mot försvarslösa palestinska småbarn, när Hamas med kirurgisk precision undanröjs ur ekvationen. Att ta ställning för Gaza blir en identitetsmarkör, en indikation om moralisk överhet. Att ta ställning för Sudan ger inga virtuella ryggdunkningar i vårt cyniskt poserande tidevarv.
Den tragiska slutsatsen är att om Israel inte är direkt involverat, om muslimer eller afrikaner har ihjäl varandra, och det hela inte ryms inom ramen för ett anti-västligt woke-influerat narrativ ja, då upphör också det godhetssignalerande engagemanget. Det kan inte tolkas på annat vis än att drivkraften bakom det massiva engagemanget för Gaza kokar ner till en mycket stark antipati för Israel som nation, för dess legitimitet som stat, och för det judiska folket som sådant. Det har aldrig handlat om vad Israel gör utan om vad Israel är, om att det alls existerar.
Sedan 7 oktober 2023 har mångas masker fallit av vilket avslöjat att samtidens engagemang inte drivs av humanism utan av ideologisk tillhörighet. Lidandet i sig spelar ingen roll om det inte kan omsättas i politisk nytta. Men när solidariteten blir selektiv och medkänslan villkorad, då förlorar orden sin mening. Och kanske är det just där, i tystnaden över Sudan, som vår tids moraliska bankrutt står som allra tydligast.