Till yttrandefrihetens försvar
Till yttrandefrihetens försvar
"Låt sanningen och lögnen fritt kämpa med varandra för i ett öppet och fritt möte kommer sanningen alltid att segra", skrev författaren John Milton redan på 1600-talet. Hans tes är lika sann idag.
Det finns ingen frihet utan yttrandefrihet. Friheten att uttrycka sig utgör vår civilisations kärna, fundamentet för alla andra rättigheter - varför tyranner och despoter i alla tider angripit yttrandefriheten först. Historien lär oss att sådana försök alltid leder till undergång, ty det ligger i den mänskliga naturen att pröva, och ompröva, det vedertagna. Det är så utveckling, bildning och framsteg alltid har skett.
Det som i dag är sant, exempelvis något som uppfattas som så icke-kontroversiellt som att jorden rör sig runt solen, var en gång en uppfattning som renderade isolering och repression. Fråga Galileo Galilei som tvingades till livstida husarrest för sina astronomiska upptäckter.
Vilka av dagens uppfattningar, som nonchalant förkastas som irrläror eller rentav “fake news”, kommer att vara morgondagens otvivelaktiga sanningar? Vad av det som uppfattas som ett tecken på progression och tolerans kommer om 30 år betraktas som felaktigt och fördomsfullt? Det är frågor som inte kommer att få något svar om vi inte tillåter fri åsiktsbildning, som i sin tur förutsätter just yttrande- och tankefrihet, som ett naturligt inslag i vår samhällsdebatt.
Att yttrandefriheten kan missbrukas, i likhet med alla rättigheter, råder det inga tvivel om. Men det är i sig inget skäl för att inte värna den, eller för att kringskära den. Därför behöver den som tror sig vara den liberala demokratins försvarare också ta ställning till om yttrandefriheten ska tillhöra alla och envar, eller endast tillerkännas de som yttrar det som för stundens uppfattas som sant, moraliskt och relevant?
Och om det sistnämnda ska vara gällande, vem ska då avgöra vad som faller innanför ramen, särskilt när vi idag inte ens längre är överens om definitionen av ord som “rasism”, “hatbrott” och “tolerans” (vilket i sin tur är en direkt konsekvens av hur orden medvetet urvattnats)?
Med andra ord; hur ska staten - om det nu är den som skulle vara bäst lämpad (vilket all empiri motsäger), och mer konkret vem inom staten - avgöra var gränserna för yttrandefriheten ska dras när det numera inte ens råder enighet kring de mest brännande ordens betydelse?
Resonemangen är relevanta givet det upprop som signerades av 74 personer till demokratins försvar nyligen. Bland annat konstaterade undertecknarna att allt fler journalister och forskare idag utsätts för hot och trakasserier. Konsekvenserna blir att många tystnar varför, enligt undertecknarna, riksdag och regering behöver agera och “ta sitt ansvar för samtalsklimatet”.
Efter 15 år som opinionsbildare kan jag verkligen skriva under på att nivån på det offentliga samtalet stundtals är vedervärdig. Hatfulla kommentarer och regelrätta hot är vardagsmat för den som sticker ut hakan och som inte infogar sig i leder. Det är bra att detta belyses. Men det är inte detta förhållande som är uppropets egentliga ärende, vilket bekräftas av att flera av de som skrivit under själva återkommande ägnat sig åt systematiskt drevande som, direkt eller indirekt, leder till hat och hot. Det undertecknarna vill ha - nämligen att regeringen och riksdagen ska vidta åtgärder för ett bättre samtalsklimat (vilka det nu skulle vara?) - kan bara frambringas av varje person som deltar i debatten. Kanske hade det därför varit mer trovärdigt om undertecknarna vinnlagt sig om att föregå med gott exempel, helt enkelt.
Så varför agerar många av de som klagar på debatten på ett destruktivt vis - samtidigt som de pekar finger åt andra - om de nu månar om det demokratiska samtalet? Varför bjöd de inte in tydliga högerröster att också underteckna uppropet? Ivar Arpi, Per Gudmundson, Hanif Bali - eller mig? Varför inte Joakim Lamotte som tycks ha utsatts för våld av en folkvald vänsterpartist (som tillfälligt stängts av från sitt uppdrag i Angered)?
Svaret är enkelt; de ser sig själva som “oantastligt goda” och de andra som “oförbätterligt dåliga”, för att låna Jonathan Sacks beskrivning av den “patologiska dualismen”. Och detta är pudelns kärna, för om utgångspunkten är att meningsmotståndaren är ond - vilket givetvis leder till att man själv måste vara god - så kommer intresset för ett meningsutbyte att helt utebli och den “polarisering” som man säger sig vilja bryta bara att cementeras.
Det är i ljuset av detta som de allt högre ropen från vänster på att med allehanda medel, motiverade med inkludering och tolerans, tysta de vars åsikter de ogillar ska betraktas. Men att stå upp för yttrandefriheten borde inte vara en höger/vänsterfråga, utan en fråga för alla som tror på demokratin som princip. Det innebär, i förlängningen, att man värnar rätten att uttrycka sig också för de vars åsikter man ogillar. Det är således principen man försvarar, inte innehållet eller avsändaren som sådan.
Historiskt, inte minst under kommunismens och nazismens totalitarism, var det staten som ägnade sig åt att tysta folket. I dag sker tystandet för det första genom försök - inte minst i sociala medier men också på universitet - att “cancellera” eller “deplattformera” personer vars åsikter inte ligger i linje med det som för dagens uppfattas som politiskt korrekt, och för det andra genom en kraftig självcensur som människor ålägger sig själva för att inte riskera att utsättas för det förstnämnda; alltså att bli personae non gratae i offentligheten, på arbetsplatsen eller släktmiddagen.
Dessa auktoritära metoder är inte ute efter att resonera, övertyga eller ens kritisera. Tystnadskulturen är endast ute efter att bestraffa och marginalisera, vilket i sig inte betyder att den påstått felaktiga uppfattningen försvinner (vilket den skulle kunna ha gjort med övertygande argument), utan endast att den trängs in i andra rum där den med martyskapets logik snarare kommer att förstärkas. Detta förhållningssätt krockar betänkligt med idealet om tolerans, som ju per se innebär att man accepterar också det man ogillar.
Därtill ska man ha i åtanke att 1900-talets frihetsrörelser - för kvinnor, svarta och sexuella minoriteter - inte hade kunnat vinna gehör utan yttrandefrihet. Att representanter för dessa rörelser idag önskar inskränka yttrandefriheten för andra grupper, kräva “trygga rum” liksom frihet från andras lika berättigade yttranden, är paradoxalt och skrämmande historielöst.
Vilket för oss in på frågan om satirens plats i det liberala samhället. I veckan meddelade nämligen åklagaren att förundersökningen mot riksdagsledamoten Richard Jomshof (SD) läggs ner. Beslutet är en seger för demokratin, inte ett hot som röster på vänsterkanten som ogillar Jomshof gjort gällande.
Få konstnärliga uttryck testar nämligen gränserna för den samtida toleransen och rådande tabun som just satir och komedi, vilket av en del kommer att uppfattas som anstötligt. Men om vi över huvud taget ska hålla oss med konstnärlig frihet, vilket Lars Vilks konstnärskap med all önskvärd tydlighet illustrerade vikten av, så behöver också sådant som uppfattas som kränkande av religiösa - oavsett om det handlar om muslimer, kristna eller hinduer - kunna skapas, delas och debatteras.
Satir har en naturlig plats i ett fritt samhälle. Att människor kan känna sig upprörda eller kränkta av satir är på intet vis nytt - det är satirens syfte - det nya är vad som uppfattas som kränkande. På 1830-talet fängslades karikatyrtecknare som förlöjligade den franske kungen, i våra dagar har karikatyrtecknare som häcklat islams profet Muhammed kallblodigt mördats av islamister.
I bägge fall handlar det om satir som slår uppåt, mot makten, vilket vänstern vanligtvis brukar gilla. Så varför rasar man mot satir som slår mot islam men inte mot kristendomen? Svaret är, dessvärre, att den skyddsställning som islam fått i västerländsk kontext tydligt sammanhänger med rädslan för islamistiska terrorattacker och våldsdåd.
För min del råder inga tvivel om att konsten, precis som medierna och akademin, måste stå fria, fredade från påtryckningar och censur - helt oavsett vilka goda intentioner som används för att legitimera inskränkningarna. Det innebär en okuvlig rätt att få verka utifrån andra överväganden än rent opportunistiska. Motsatsen till denna utgångspunkt är konstnärer, författare, regissörer, komiker, forskare och journalister som avstår från att producera sådant som kan uppfattas som känsligt eller kontroversiellt. Det är människor som istället för att lägga sitt fokus på att utveckla och utvecklas, av taktiska skäl, lägger sin tid åt sådant som de på förhand vet kommer att generera såväl uppskattning som finansiering - eller i vart fall inte marginalisering och förakt.
Detta är den stora frågan, den som borde samla människor i olika professioner, över block- och åsiktsgränserna. Men det gör den inte, vilket beror på att yttrandefriheten kommit att bli en fråga om att ge uttryck för “rätt” åsikter när det istället borde vara som författaren Thomas Paine, redan på 1700-talet, så träffsäkert formulerat det:
”Jag har alltid ihärdigt stöttat alla människors rätt att ha en egen åsikt, hur olik denna åsikt än kan tänkas vara min egen. Den som förnekar någon annan den här rätten, gör sig själv till slav under sin nuvarande åsikt, eftersom han förvägrar sig själv rätten att förändra den.”