Till det Sverige jag älskar - och fortfarande vill tro på
På nationaldagen känner jag tacksamhet men också vemod. Jag minns det Sverige som gav mig trygghet, frihet och möjligheter – och sörjer det land som håller på att gå förlorat.
Det blev en vemodig nationaldag. Den oändliga tacksamheten över privilegiet att ha fått växa upp i vad som brukade vara världens mest fantastiska land - som givit också mig, som inte hade förmånen att födas här, en andra chans genom otaliga möjligheter och rättigheter - blandades med sorg över vad Sverige är på väg att bli: ett land där oskyldiga dödas av gängkriminellas förlupna kulor, där folkvalda och journalister hotas i syfte att tystas, där de som gjort rätt för sig tvingas stå tillbaka medan de som aldrig haft för avsikt att bidra tillåts gå före i kön.
Det Sverige som tog emot mig - som gav mig fred och frihet, trygghet och välfärd, nya rötter och mina barn vingar - uppstod inte i ett vakuum. Det var ett land byggt av strävsamma människor - för strävsamma människor. Av ett folk som gjorde sin plikt innan de krävde sin rätt. Ett Sverige som tack vare de mångas ansträngningar och uppoffringar gick från fattigdom till rikedom, vars tillitsfulla lynne lade grunden - sten för sten, reform för reform - för demokrati, välstånd, stabila institutioner och låg korruption.
Jag hoppas innerligt att framtidens Sverige ska ge allas våra barn samma fantastiska möjligheter som jag en gång fick. Skyldigheter, rättigheter, möjligheter - i den ordningen. Att bli den man vill vara - oavsett varifrån man en gång kom. Men det kommer inte att komma gratis, inte den här gången heller. Det kommer ånyo att krävas strävsamhet, svett och tårar. Kanske till och med blod. Men då behöver insikten om att Sverige är ett land värt att försvara, att stå upp för, att känna stolthet över, omfamnas av desto fler.
Alternativet, att ge upp och därigenom svika generationer av människor såväl historiskt som framgent, får aldrig bli ett alternativ.
Sverige skakas, i likhet med stora delar av västvärlden, av såväl yttre som inre hot. För vår del handlar det om det externa hotet från Rysslands imperialistiska aggression mot Europa, men också från inhemska islamister, gängkriminella och alla de som skamlöst betraktar Sverige som ett smörgåsbord som det är fritt fram att roffa åt sig ifrån.
Sverige har under min relativt korta livstid här gått från att vara kulturellt homogent till att bli ett tydligt etniskt heterogent, kulturellt och religiöst segregerat land. Den gapiga minoritetens krav på omdaning och underkastelse, de många våldsdåden, plundringen av välfärden, antisemitismen och hotet från människor som gärna nyttjar de grundläggande friheterna till att förvägra andra deras rättigheter, vittnar om ett Sverige i rask förändring.
Samtidigt är Sverige, till skillnad från många andra länder i Europa, mycket illa rustat för den verklighet som omkullkastat det som alltför många, alltför länge tagit för givet. Den svenska tilliten som varit den största tillgången genom århundraden är på väg att bli den största belastningen. Det påminner om det demokratiska systemets inneboende dilemma; om hur demokratin ständigt riskerar att undermineras på demokratisk väg.
Lägg därtill ett folk som inte minns annat än fred, som inte tvingats reflektera kring vad som definierar dem och som därför inte heller förstått det mångkulturella samhällets inneboende konflikter. Av politiker som i decennier varit mer intresserade av att inneha makten än av att lösa samhällsproblem. Fram träder ett land som är paradoxernas och extremernas, men som när en självbild som skummar av ljum mellanmjölk. Kanske är det därför som många upprörts mer av den förändrade bilden av Sverige än av förändringen som sådan?
Istället för att stå upp för det Sverige vi ärvde, för det Sverige vi har en plikt att värna och förvalta för att kunna överlämna till våra barn och barnbarn, har konflikträdslan tillåtits lamslå förnuftet. Vi borde ha sagt: Välkommen hit! Här gäller svenska normer och värderingar. Här gäller svensk lag. Här talar vi svenska. Detta är Sverige, och vill du göra det till ditt, kommer vi att göra dig till vår. Vill du inte, gör dig själv och oss en tjänst, kom inte hit.
Det hade varit det ärliga, det hederliga, det långsiktigt hållbara. Istället tittade Svensson bort, knöt näven i fickan, drog sig tillbaka, flyttade, valde bort. Kanske är det för sent, jag vet inte, jag hoppas inte det. Men jag väljer att fortsätta tro på kraften som föds ur varje förälders ansträngning att ge sina barn en bättre morgondag. Jag väljer att tro att förändring är möjlig och att den börjar i alla våra vardagsbeslut - just för att det är våra barns framtid som står på spel.
Så när jag idag tog fram min blågula bordsflagga, fixade med de rosa pionerna och skrev dessa rader, vandrade inte mina tankar främst till de många män och kvinnor som passerat revy i riksdagens kammare. Ej heller till kungar, drottningar eller statsministrar, generaldirektörer, voteringar och remisser och författats av allehanda ansvarsfulla tjänstemän. Trots att de var för sig och tillsammans utgör den väv som binder samman den svenska demokratin.
Nej, mina tankar gick till de rödvita stugornas folk, till svenska kvinnor och män som genom seklen arbetat i sitt anletes svett, till den som i vintermörkret plockat upp en borttappad tumvante och placerat den på närmaste elskåp, till alla som plikttroget betalat sin skatt, ställt upp ideellt i barnens idrottsföreningar, som röstat i allmänna val, som höjer sin röst trots att det - kortsiktigt - hade varit enklast att låta bli.
Det är vi som är Sverige - vi som lever här nu, som levt här förut, och som ska leva här imorgon. Det är vi som formar detta land som, med sina fel och brister, möjliggjort klassresor och förverkligat febriga drömmar om ett liv i fred och frihet. Vi är många som vill dö i Sverige, i Norden. Frågan är hur vi gemensamt säkerställer att lika många av oss vill fortsätta att leva här och låta våra barn växa upp här?