Tiktokfieringen blir kunskapsnationens fall
Den svenska läskrisen är resultatet av en rad samverkande faktorer som bara kan brytas av att skolan, föräldrarna och eleverna återvänder till lärandets - tidvis krävande och tråkiga - kärna.
Alla äldre generationer undrar hur det ska gå för det uppväxande släktet. Det brukar gå bra, på det stora hela. Men det finns skäl att känna genuin oro inför de larmrapporter som duggat tätt senaste decenniet; läsförståelsen sjunker på ett dramatiskt vis vilket resulterar i att omkring 25 procent av de som kommer ut i vuxenlivet, och som ska ta ansvar för sig själva och för landet genom att delta i demokratiska val, är så kallade funktionella analfabeter.
Begreppet används alltmer frekvent för att beskriva personer över 16 år med svårigheter att läsa och skriva på en nivå som är tillräcklig för att hantera de dagliga kraven i samhället, såsom att läsa en faktatext, fylla i formulär eller förstå instruktioner. Personen kan ha grundläggande läs- och skrivkunskaper men inte tillräckligt för att fungera effektivt i arbetslivet och i samhället.
Adderar man detta förhållande till den digitala utvecklingen, där AI och automatisering tar över allt fler jobb på alla nivåer, liksom diskussionen om förekomsten av betygsinflation där elever får högre betyg än vad som motsvarar den faktiska kunskapen, och därtill att allt färre unga läser tidningar eller ser nyhetssändningar (de får sina “nyheter” från sociala medier) kan man dra flera slutsatser:
Dels att gruppen funktionella analfabeter sannolikt är ännu större än vad man beräknar, dels att dessa individer aldrig kommer att kunna försörja sig själva eller bidra till det gemensamma då arbetsmarknaden, parallellt med den mänskliga kunskapsnedgången, ställer allt högre krav på mycket komplexa och kvalificerade färdigheter och kunskaper. Men också att människor som inte kan läsa, eller som inte tar del av nyheter, enkelt kan vilseledas av desinformationskampanjer och illvilliga politiker, vilket i förlängningen utgör ett hot mot demokratin. Det vi bevittnar kan med andra ord inte beskrivas som något annat än en tragedi - och därför behöver åtgärder motsvarande allvaret nu sättas in.
En del hävdar att detta inte är så farligt, att om man bara skalar bort elever med utrikes bakgrund från socioekonomiskt svaga hem så är de “svenska siffrorna” inget att oroa sig över. Det är en märklig invändning; de svaga eleverna kan kanske plockas bort ur statistiken men de kommer inte att försvinna ur samhället. Människor som inte kommer i arbete belastar välfärden, som de ej heller bidrar till, samtidigt som en del av dem riskerar att välja en kriminell bana, med alla de kostnader och konsekvenser som det medför. Därför är det är av yttersta vikt att de studiesvaga inte lämnas efter och att resurserna som sätts in kommer redan på lågstadiet (inte som nu är fallet i årskurs nio när det redan är för sent).
Dessutom är de uppfattningar - om att det är “jobbigt och tråkigt” att läsa - som kommer fram i SVT:s intervju med “Alex”, en 16-årig kille utan diagnos och med svenska som modersmål, mycket vanliga också bland etniskt svenska ungdomar.
Jag tror, efter att ha talat med ett stort antal skolforskare, att (ut)bildningskrisen handlar om flera samverkande faktorer, varav en del kan kopplas till individen, andra till skolan, och ytterligare andra till samhället i stort.
Låt oss börja med individen och hennes familj:
Idag har socioekonomisk bakgrund mycket stor påverkan på det akademiska utfallet. Men så har det inte alltid varit, vilket bekräftas av det stora antalet klassresor som gjordes i Sverige under 1900-talet. Dock ska man inte underskatta att dåtidens svenska barn, från studieovana hem, hade en uppenbar fördel i jämförelse med dagens, i form av tillgång till det svenska språket hemma.
Därför behöver språkstärkande åtgärder, som obligatorisk språkförskola, sättas in tidigt så att åtminstone alla barn som är födda i Sverige också lär sig att tala korrekt svenska, oavsett föräldrarnas bakgrund. Att så inte varit fallet, eller att skolan haft överseende med barn födda i Sverige som bryter och inte talar korrekt svenska, är ett oerhört svek.
Alla föräldrar, oavsett bakgrund, har ett ansvar att läsa för sina barn, med sina barn, men också att föregå som exempel genom att läsa inför sina barn. I väldigt många svenska hem saknas bokhyllor och i en del står böckerna där enbart som en del av inredningen. En ung människas förhållande till litteratur formas i tidig ålder. I en miljö där läsningen är en självklar del av vardagen väcks en naturlig nyfikenhet på det skrivna ordet. I ett hem som ersatt böcker med annat, där man hellre låter barnen vara ute och ränna eller sitta med skärmar, än att ta med dem till biblioteket om man exempelvis inte har råd att köpa böcker, gör man som förälder ett aktivt val som behöver medvetandegöras.
Är det “coolt” att läsa böcker eller är det något som hopplösa nördar ägnar sig åt? Attityder ska inte underskattas; belönas de som anstränger sig, som är duktiga i skolan, som tar ansvar för sitt öde eller är budskapet hemifrån (och från samhället) att det inte spelar någon roll vilka vägval man gör? Att uppvärdera “den duktiga flickan”, att göra henne till ideal för såväl pojkar som flickor, och aktivt ta avstånd från den gangsterkultur som ätit sig in i unga människors föreställningsvärld, men också från myter om strukturell rasism, är grundläggande för att vända utvecklingen.
Som förälder har man ett ansvar att lära sitt barn att göra tråkiga saker och att, genom att påvisa träningens betydelse för all form av framgång, odla uthållighet. På idrottens område är denna sanning inte särskilt kontroversiell, men på det akademiska området uppfattas det som elitistiskt. Men saken är den att allt som är svårt kan uppfattas som tråkigt och jobbigt. Men genom att öva på det svåra, så att det blir mindre svårt, så kommer det också att uppfattas som roligare (eller bara som något som behöver göras oavsett upplevd rolighet).
Jag tror att denna insikt, att man som förälder inte enbart ska skapa välbefinnande åt sina barn utan också ge dem verktyg att hantera livets jobbiga/tråkiga/monotona/meningslösa sidor, är den bästa framtidsinvesteringen. Även om det som upplevs som tråkigt, som att läsa, “förtar” välbefinnandet i stunden kommer det långsiktiga välmåendet att öka i takt med att färdigheten befästs. Genom att stå på sig ökar barnet självförtroende då processen i sig - från svårt till lätt - synliggörs. Att undvika det svåra är med andra ord att beröva barnet möjligheten att utvecklas.
Som förälder har man också ett ansvar för barnens digitala konsumtion. Det är uppenbart att de dopaminkickar som det passiviserande, scrollandet skänker stora som små hjärnor svårligen kan konkurreras ut av sådant som ställer krav på koncentrationsförmåga, reflektion och kritiskt tänkande. Att den som är van vid att spendera dagarna med att ögna igenom snabba (hjärndöda) klipp på Tiktok eller Instagram inte kan samla sig till att läsa Dostojevskij eller Camus blir därmed logiskt. Därför behöver hjärnan avgiftas och fokuset ställas om. Det kräver en stark egen vilja, krisinsikt, men också stöd från föräldrar och kompisar.
Låt oss gå vidare till skolan. Att kunna läsa, räkna och skriva – denna grundläggande kunskap har varit väsentlig för människans utveckling i alla tider, i alla delar av världen. Skolan är ovärderlig i rollen som förmedlare av denna elementära kunskap, men också som den samhällsinstitution som säkerställer att en kärna av kunskap och gemensamma referensramar traderas mellan generationer. Skolan kan i den bästa av världar vidare fungera som garant för demokrati, en plattform som ger människor förutsättningar för rationellt beslutsfattande och fritt, kritiskt tänkande. Skolan som basen för det långsiktiga, livslånga lärandet, helt enkelt.
En skola i en snabbföränderlig tid som vår behöver i högre utsträckning än någonsin tidigare fokusera på kunskap som till sin natur inte är flyktig, på baskunskaper och bildning som är relevant över tid, som skapar förståelse för den kontext som vi befinner oss i – i det lilla och i det stora sammanhanget, i Sverige och i världen. En skola som ger eleverna såväl rötter som vingar, oavsett hemförhållanden eller föräldrarnas (ut)bildningsnivå. Detta är en skola som ställer krav och som fokuserar på lärandet - inte på att uppfostra, agera polis eller socialtjänst.
Jag har som tidigare nämnt samtalet med några av Sveriges mest erfarna skolforskare, liksom några läkare som specialiserat sig på att förstå lärande ur ett rent neurologiskt perspektiv. Det finns några återkommande insikter som skolan borde utvecklas utifrån:
Lärarutbildningen som helt central för skolutvecklingen, men problemen som emanerar härifrån är många. Det handlar inte minst om utbildningens sedan länge kända svårigheter att locka de duktigaste studenterna, vilket får direkta återverkningar på den undervisning som de i nästa led ska förmedla till morgondagens elever. Detta förhållande är inte, nytt sedan år 2016 har betygsnivåerna bland blivande lärare drastiskt sjunkit, trots försöken att höja yrkets status.
Den ”konstruktivistiska” kunskapssynen som präglar de pedagogiska institutionerna uppfattas som viktig för det negativa utfallet, liksom att undervisning kring hur lärandeprocessen går till i praktiken, det vill säga hela den kognitiva dimensionen, saknas. Det leder sammantaget till en ideologiserad lärarutbildning som inte vilar på vetenskaplig grund, och som därmed blir benägen att hoppa på nya trender varhelst de uppstår. En lärarutbildning som fokuserar på ämneskunskap, metodik, med inslag av kognitionsvetenskap och psykologi skulle bättre rusta de nyblivna lärarna för det svåra och viktiga uppdrag som väntar dem.
I lärarutbildningen bör också kärnan i undervisningsprocessen tydligare betonas: undervisning → löpande bedömning/uppgifter som ger underlag kring hur kunskapsutvecklingen fortskrider → betygssättningen. Men lärarutbildningen behöver också i högre grad fokusera på betygssättningens och bedömningens svåra konst som, inte minst tack vare dagens målrelaterade kunskapssyn, försvårar möjligheten för lärarna att genomföra mer enhetliga bedömningar.
Arbetsmiljön i skolan, för såväl lärare som elever, är helt avgörande dels för att höja läraryrkets attraktivitet bland ambitiösa studenter som idag avskräcks av den moderna skolan, dels är lugn och ro en förutsättning för lärande. Stora klasser utan disciplin och studiero verkar menligt på alla slags elever, men främst på elever från studieovana hem eller med neuropsykiatriska svårigheter.
Av den kognitiva hjärnforskningen framgår också att kunskapen fastnar bättre om barn läser ur böcker, som sätter kunskapen i ett sammanhang, liksom att de minns kunskapen bättre om de tränas i att skriva för hand. Den övertro som länge funnits ifråga om digitaliseringens underlättande för effektiv kunskapsinlärning saknar stöd i forskningen.
Att “läslyssna” som blivit en populär anpassning hjälper inte barnet att utveckla sin läsning utan leder enbart till att svårigheterna, som läslyssningen skulle underlätta, snarare cementeras. När anpassningarna i praktiken leder till att eleven slipper göra det som upplevs som jobbigt - istället för att uppfatta det jobbiga som något som kan avhjälpas med träning i just de krävande delarna - fråntas barnet erfarenheten av att få lyckas. Det som då sker är att barnet hålls kvar i sin, och inte sällan sina föräldrars ursprungsmiljö, istället för att fokus ligger på att skapa förutsättningar för eleven att av egen kraft lyfta sig ur denna miljö.
Skolan är en spegling av det omkringliggande samhället; det som sker i skolans värld sker utanför den och vice versa. Sverige, liksom stora delar av västvärlden, har i generationer fått det allt bättre. Men för varje generation som får det bättre blir det också svårare att till nästa generation överföra den drivkraft som fattigdom eller avsaknad av möjligheter föder; första generationen skapar, andra förvaltar, tredje förstör.
Det är utifrån detta perspektiv inte konstigt att länder i Asien, vars ungdomar drömmer om än bättre framtid än sina föräldrars samtid, har helt andra drivkrafter än ungdomar i väst som dels upplever att de kanske inte alls kommer att få det bättre än den föregående generationen, dels aldrig upplevt något annat än dagens välstånd och därför inte heller inser vikten av att anstränga sig.
En annan faktor handlar om att Sverige länge slagit sig för bröstet för att vara en kunskapsnation som inte konkurrerar med låga löner utan med kunskap, innovation och teknisk utveckling. Dessvärre har fokuset på att utveckla förmågor som “kritiskt tänkande” (som de flesta som någonsin varit kritiska i en grupp vet inte är särskilt uppskattat), “kreativitet” eller “problemlösningsförmåga” frånkopplats från det elementära i form av djup ämneskunskap.
I ett idealt skolsystem skulle läraren, en auktoritet inom sitt ämnesområde, styra undervisningen genom att varva undervisning med frågeställande. Eleven skulle lära sig konsten att memorera fakta, beskriva, redogöra och förklara det aktuella ämnet. Därefter, och först därefter och långt senare, skulle sådant som analys och kritiskt tänkande kunna följa.
Att studenterna på universiteten inte klarar av att läsa sin studielitteratur, trots att de bevisligen haft betyg höga nog för att ta dem till alltifrån jurist- och arkitektutbildningen, eller att de inte kan räkna tillräckligt väl för att förstå matematiken på civilingenjörsutbildningen, vittnar sammantaget om ett utbildningssystem som är ruttet uppifrån och ned, inifrån och ut, och som är i behov av en genomgripande förändring.
På X skriver den alltid lika läsvärda läraren Filippa Mannerheim (även om jag inte delar hennes kategoriska avsky för friskolor), apropå det faktum att var fjärde niondeklassare inte nådde upp till det som OECD definierar som en basnivå av läsförståelse, bland annat att:
Lärarutbildningen måste handla om hantverket! Lågstadielärare: Hur man lär små barn läsa och skriva med vederhäftiga metoder. Lärare: Hur man arbetar med textbaserad undervisning.
Kursplanerna måste skrivas om så att det tydligt framgår att läsa och skriva är en självskriven och bärande del i alla teoretiska ämnen. Lärare ska ha stöd i styrdokumenten för att arbeta textbaserat.
Skrivstil måste in på lågstadiet igen för att främja mängdträning och skrivflyt.
Den konsulterande specialpedagogrollen måste ersättas av lagstadgad rätt till speciallärarstöd för den 1/3 som behöver det.
Digitala verktyg måste ut ur grundskolan och ut ur skolämnena.
Vi behöver införa två svenskämnen igen: litteratur och svenska språket. Detta för att säkra skönlitteraturens och läsningens plats i svenskämnet och skapa möjligheter till det viktiga inlärandet, vilket främjar läskunnighet (vilket främjar alla ämnen skulle jag personligen tillägga!).
Skolan må ha ett kompensatoriskt ansvar för att sudda ut de skillnader som barn kommer med hemifrån. Men ingen skola i världen kommer kunna sudda ut de skillnader som finns i Sverige, inte minst på grund av en stor invandring från länder med begränsad studietradition, om den får så usla förutsättningar som den svenska skolan fått. Och även med perfekta förutsättningar, som tar hänsyn till relevant forskning på området och som låter sig inspireras av andra länder, behöver ett mycket större ansvar läggas på föräldrarna och på eleverna själva.
Så låt fredagens rykande färska statistik av resultaten på nationella provet, som visar att nästan var tionde pojke är underkänd i svenska och att 15 procent av eleverna får underkänt i matematik, bli en sista ögonöppnare. Statistiken från Skolverket för de nationella provresultaten i nionde klass, som SVT sammanställt och som visar att tusentals niondeklassare per år fått underkänt på läsförståelsedelen under de senaste tio åren, är en nationell katastrof.
För om 61 972 niondeklassare fått underkänt på nationella provets läsförståelse, sedan år 2014 (läsåret 21/22 så många som 17 574 elever), trots nio år i grundskolan kommer inte ytterligare år i skolan att hjälpa. Det som däremot gör skillnad är vad som sker i klassrummet, vem som undervisar och hur det undervisas.
Det är med andra ord dags att, också på detta område, hitta tillbaka till rötterna.