Terrorklassa Muslimska brödraskapet
Om vi menar allvar med att stoppa islamistisk separatism är terrorklassning av Muslimska brödraskapet ett första, självklart steg. Efter beskedet från Trump måste EU och Sverige skyndsamt agera.
USA:s president Donald Trump gör mycket katastrofalt fel, inte minst i förhållande till Ukraina, men också en hel del utomordentligt rätt, inte minst i förhållande till Israel. Nu är han igång med att terrorklassa vissa avdelningar av Muslimska brödraskapet som utländska terroristorganisationer och särskilt utpekade globala terrorister. Det är mycket bra och något som EU och Sverige skyndsamt också bör göra. Det är för övrigt något som redan gjorts i bland annat Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Ryssland och Syrien.
Trump-administrationen har anklagat Muslimska brödraskapets fraktioner i länder som Libanon, Egypten och Jordanien för att stödja eller uppmuntra våldsamma attacker mot Israel och USA:s partner och för att ge materiellt stöd till den palestinska terrorgruppen Hamas, som för övrigt är en direkt avknoppning av Muslimska brödraskapet. USA har terrorstämplat Hamas enligt både Immigration and Nationality Act och Executive Order 13224.
Muslimska brödraskapet (på arabiska: Jama’at al-Ikhwan al-Muslimun) är en sunnimuslimsk islamistisk rörelse grundad i Egypten år 1928 av skolläraren och islamisten Hassan al-Banna. Rörelsens ideologiska kärna utgörs av en strävan efter att uppnå en global islamistisk rörelse genom att omvandla samhället stegvis via religiös, politisk och social påverkan.
Brödraskapet spred sig över Egypten inom loppet av några år tack vare al-Bannas aktiva resande där han grundade ett nätverk av underavdelningar på ett flertal orter. Därefter från Egypten till Sudan, Syrien, de palestinska områdena, Libanon och Nordafrika. Idag finns förgreningar i 70 länder.
Under 1940-talet visade många medlemmar öppet stöd för Nazityskland som återgäldade sympatierna med ekonomiskt stöd. En av rörelsens framträdande personer Haj Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem, deltog i andra världskriget tillsammans med nazisterna och fascisterna. Stormuftin träffade både Mussolini och Hitler för att samordna kriget mot de allierade. I sina memoarer skröt han om sin roll i bildandet av SS:s muslimska styrkor och den bosniska islamiska divisionen. Än idag frodas antisemitismen i rörelsen som öppet strävar efter att bekämpa och långsiktigt förinta Israel.
Rörelsens hymlar inte med sina ambitioner, dess motto är avslöjande:
Allah är vårt mål, Profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg, och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.
Det handlar således om en ideologiskt, religiöst och radikal organisation som önskar omdana samhället det verkar i inifrån med målet att införa ett islamistiskt styre baserat på sharia i hela världen. Med våld, infiltration och sofistikerad opinionsbildning försöker man smälta in i samhället där man också aktivt förnekar eller i vart fall försöker dölja banden med moderrörelsen. Detta görs främst genom att man äter sig in i politiska partier och civilsamhället, genom byggandet av moskéer, startandet av skolor och föreningar. Bland finansiärerna pekas Qatar och Turkiet ut.
I våras presenterades en omtalad rapport i Frankrike som på djupet kartlade Brödraskapets bakgrund och bevekelsegrunder. Utan omsvep skildras det långtgående hot som politisk islam i allmänhet, och Muslimska brödraskapets separatism i synnerhet, utgör mot Frankrike, och Europa ska tilläggas.
Slutsatserna är i högsta grad relevanta för svensk del. Av rapporten framgår hur organisationen metodiskt infiltrerat moskéer, idrottsföreningar, skolor samt lokalpolitiken i Frankrike och andra europeiska länder. Därtill har ett nätverk av paneuropeiska institutioner, etablerade i Belgien nära EU-institutionerna, utvecklats vilket innebär risk för att intresseorganisationer som bedriver lobbyverksamhet gentemot folkvalda och tjänstemän i EU infiltrerats. Högt på dessa organisationers agenda återfinns sådant som att kritik mot islamistiska ståndpunkter ska betraktas som ”islamofobi”, liksom att beviljas EU-finansiering för allehanda nationella projekt.
I rapporten konstateras, apropå Sverige, att:
“Sverige är hemvist för en aktiv gren av rörelsen”. Det förklaras med ”...stora toleransen mot svensk mångkulturpolitik och de goda relationerna mellan rörelsen och lokala politiska partier, i synnerhet det svenska socialdemokratiska partiet.”
En av slutsatserna i den franska rapporten är att Muslimska brödraskapet, genom att strategiskt etablera sig som språkrör i frågor med anknytning till muslimer och islam - exempelvis i Sverige där de mest frekvent förekommande talespersonerna i huvudsak kommer från organisationer som antas vara relaterade till Muslimska brödraskapet som Islamiska förbundet, Sveriges unga muslimer, studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges muslimska råd - framgångsrikt blivit en del av det samhälle man önskar förändra och i värsta fall bekämpa inifrån. Nyckeln till framgången beror på att man istället för att tillgripa våld insett att det genom infiltration går att tillskansa sig större inflytande och därmed mer makt.
Genom sin närvaro i Europa, inklusive Sverige således, har Muslimska brödraskapet byggt upp föreningsstrukturer och organisationer inom civilsamhället - som inte sällan finansierats med skattemedel vikta för integrationsprojekt - som i praktiken fungerat som språkrör för en ideologi som verkar för separatism och etnisk segregation. Med demokratiska medel, inom lagens ramar, försöker man således förändra samhället inifrån i syfte att uppnå ett islamiskt styre baserat på sharia.
Att den sortens samhällen föraktar kvinnor, homosexuella, religiösa minoriteter, ateister, judar, yttrandefrihet och sekularism härrör inte ur någon teoretisk diskussion utan ur den verklighet som går att beskåda runt om i världen där islamismen håller människor i ofrihet.
Det oroväckande, vilket också framhålls i den franska rapporten, är således inte risken för konfrontation och våld mellan majoriteten och minoriteten, utan det uthålliga skapandet av parallella samhällen som aktivt uppmuntrar till kulturell och identitetsbaserad isolering (eller separatism) och som förordar metoder som infiltration eller så kallad entrism.
I veckan kunde man i Fokus ta del av en skrämmande skildring, med rubriken “Sverige ska brinna” – hatet som sprids i segregationens skugga, av det hot som det uppiskade hatet utgör mot vårt land. Genom att ta del av vad som skrivs i arabisktalande nätforum ges läsaren en inblick i en värld där människor dygnet runt uppmanar till hat och våld mot Sverige och svenskar.
“det återkommande budskapet är att Sverige är ett land som ”förstör familjer”, ”hatar islam” och ”kidnappar barn”. Influerarna säger att ”tiden är inne” och hävdar att svenska myndigheter styrs av ”onda människor”. Vardagsföreteelser i Sverige som att ta bolån, låta en dotter gå på disco eller inneha ett eget bankkort – framställs som ett ”krig mot Gud”. I en sändning förra veckan hetsades en inringande pappa att vända sig mot Sverige och uppmanades att följa influencerns anhängare: ”Gå med oss – annars förlorar du dina barn för alltid”.
/…/ I ett annat klipp uppmanar en av de mer profilerade influerarna, som kallar sig Abu Anwar att använda våld. ”Det finns bara två alternativ”, säger han. ”Antingen säkrar du din fru och din dotter – eller så blir du martyr. Punkt slut.
”Att gå den lagliga vägen avfärdas som meningslöst: ”Domare, advokater… allt det där är över.” Sverige beskrivs som ett land där rättssystemet saknar legitimitet och där våld är en plikt för de rättrogna. ”Även om hela Sverige brinner – låt det brinna”, säger han. ”Kriget är mellan dig och dem.”
Människor som är mottagliga för den här sortens budskap, som hatar Sverige trots att de här fått allt det som de saknade i sina hemländer och mer därtill, är perfekta mål för krafter som Brödraskapet, som inget hellre önskar än att exploatera dem och använda dem som murbräckor mot Sverige och Europa. Uppmaningen från personer som Fokus skildrar, som anser att muslimer ska lämna Sverige men dessförinnan ställa till så mycket oreda som möjligt, antyder problemets magnitud.
Muslimska brödraskapet, som alltså har lyckats med konststycket att framstå som den muslimska minoritetens främsta representanter, samtidigt som man aktivt bidragit till att normalisera bilden av muslimer som bärare av särskilda värderingar som, följaktligen, kräver särskilda anpassningar (för annars är det ett bevis på västerländsk islamofobi) utgör ett reellt hot mot Sverige.
Staten måste därför omedelbart sätta stopp för organisationens framgångsrika metoder att mjölka staten på offentliga medel till föreningar, skolor och moskéer som sedan kan användas som verktyg för att sprida separatistiska, antisekulära, antisemitiska, antidemokratiska och kvinnofientliga värderingar.
Det förutsätter att staten faktiskt vågar ställa en rad obekväma frågor: Varför finansieras föreningar med kända kopplingar till en islamistisk ideologi med offentliga medel? Hur många fler organisationer av detta slag, med ännu inte kända sådana kopplingar, finns det? Varför ges organisationer som förespråkar könsseparatism, antisemitism eller religiöst tolkningsföreträde plats i skolor, på bibliotek och i samhällsdebatt? Varför förväxlas religionskritik med islamofobi när det som kritiseras är en antidemokratisk ideologi som resulterar i splittring och som syftar till att underminera samhällets grundvalar?
Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet, vars välfärdsstruktur bygger på tillit, måste upphöra med att ge skattepengar till föreningar med islamistisk agenda. Full transparens måste krävas av religiösa samfund. Vi måste sätta stopp för den myriad av samarbeten som dagligen äger rum med Brödraskapskopplade organisationer. Det behöver grundligt rensas upp bland studieförbund, skolor och moskéer där tystnadskultur och separatism tillåts frodas, där övergrepp mot barn sker (som i fallet med den könsstympade flickan).
Allt detta förutsätter dock att vi slutar dalta i rädslans namn. Att vi inser att det strategiska överanvändandet av begreppet “islamofobi” ytterst syftar till att omöjliggöra just allt detta.
Det behövs inte fler utredningar, inga fler rundabordssamtal och seminarier. Inte heller är vi betjänta av fler försiktiga formuleringar som tassar kring vad som länge klassats som politiskt inkorrekt. Det som behövs är politiskt mod och ärlighet kring sakernas tillstånd. För om Sverige inte nu, omedelbart, tar itu med islamistisk entrism och den separatism som öppet frodas i dess skugga, kommer vi snart stå inför ett samhälle där tillit, sekularism och individens frihet inte längre är självklara grundpelare. Där demokratin hotas utifrån och in, inifrån och ut.
Om vi inte gör det nu kommer vi snabbare än vi kan föreställa oss att förlora kampen mot de krafter som önskar omdana våra samhällen i grunden. Vägen till det intoleranta, ofrihetliga, islamistiska, antisemitiska kommer inte med en revolution utan bit för bit, bidrag för bidrag, val för val.