Stram retorik rimmar inte med generös praktik
Empati är nödvändig i politiken, men den kan inte vara lagstiftare. Ett land som säger sig vilja ha reglerad migration måste också acceptera dess följder.
Som nyhetskonsument i allmänhet, och väljare i synnerhet, ska man alltid fråga sig vad i ett budskap som utelämnats. Journalistik handlar om att förmedla ett mångfacetterat budskap, med många infallsvinklar och därmed potentiella slutsatser, så koncist som möjligt. På grund av komplexiteten behöver journalisten försöka hitta kärnan genom att skala bort, förenkla och begränsa. Hur detta görs, det vill säga utifrån vilka perspektiv, avgör hur budskapet mejslas fram. Det senare beror, till syvende och sist, på vad den enskilde journalisten finner intressant och relevant.
Det innebär att journalistik, i bästa fall, är konsten att kondensera en komplex verklighet till en begriplig berättelse. I sämsta fall är den konsten att välja bort det som stör dramaturgin. När perspektiv skalas av och kontexten rationaliseras bort återstår det som ger klick, genom att väcka känslor - inte det som förklarar sammanhang och låter mottagaren tänka själv.
Detta renderar en oerhörd makt. Vilket alla journalister är väl medvetna om.
Jag har deltagit i den offentliga debatten sedan år 2009. Jag har en hyggligt god känsla för när journalister gör sitt jobb, men framför allt för när de inte gör det. Jag minns otaliga debatter under tidigt 2010-tal, nere i Göteborg i SVT:s långkörare Debatt, där allehanda migrationsrelaterade frågeställningar diskuterades utifrån samma logik och dramaturgi. Nästan alltid var det ett enskilt fall som lyftes fram som skulle statuera exempel och bevisa den underliggande tesen om att den svenska migrationspolitiken, även när den var som mest generös, egentligen var inhuman, hjärtlös och driven av rasistiska intentioner.
Jag minns gömda familjer som trots otaliga omgångar av avslag på ansökningar och fastställda utvisningsbeslut valde att gå under jorden och ”ensamkommande flyktingbarn” som alla kunde se var vuxna karlar. Jag minns hur jag, rätt ensam på den tiden, försökte lyfta helheten, kontexten, det orimliga i att demokratiskt fattade beslut - processade enligt rättsstatens samtliga regler - inte fick några konsekvenser, att ramen för systemet medvetet reducerades till kuliss.
I replikskiften fick jag höra att lagar och regler saknade relevans eftersom personerna som var föremål för besluten var snälla, hårt arbetande, integrerade eller minderåriga barn. Som om godhet vore ett juridiskt kriterium. Som om rättvisa kan administreras genom empati i direktsändning.
Eftersom vi lever i en tid där varje ställningstagande behöver behäftas med en avsiktsförklaring så börjar jag där: mina avsikter är genuint goda. Jag är så frihetligt lagd att jag i teorin hade kunnat tänka mig fri invandring om världen hade sett annorlunda ut. Men inte till ett välfärdsland som Sverige, vars grundvalar vilar på ordning och reda, samhällsgemenskap, tillit, skattefinansierat samhällskontrakt och därmed tydliga gränser för att upprätthålla den grundläggande friheten.
För mig är det uppenbart att poängen med de åtstramningar av migrationspolitiken som Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP), under galgen, genomförde senhösten år 2015 var att färre skulle söka sig till Sverige och att färre av de som redan befann sig här skulle få stanna. Det är för att uppnå detta utfall som jag hela tiden förordat en stram politik som syftar till att, i praktiken, resultera i just dessa konsekvenser.
Man kan givetvis vara av den motsatta åsikten; att migrationspolitiken inte ska vara stram, att Sverige ska återgå till att vara ett land som många söker sig till och att merparten av dessa ska få stanna kvar. Men man kan inte vara för en stram linje i retoriken och en generös politik i praktiken samtidigt. Det är intellektuellt ohederligt och underminerar förtroendet för såväl politiken som rättsstaten som sådan.
I en uppmärksammad text i Kvartal frågar sig chefredaktör Jörgen Huitfeldt, som varit en viktig röst i saneringen av migrationsdebatten efter år 2015, om vi är på väg tillbaka till debatten som rådde år 2013. Då, precis som nu, spelade medierna en viktig roll i skapandet av panik bland politiker som egentligen visste att migrationstrycket var ohållbart men som av rädsla för att framstå som hjärtlösa avstod från att dra i nödbromsen.
Jag minns många samtal med politiska företrädare för dåvarande Alliansen, som senare skulle skylla på naivitet när det snarare handlade om opportunism, som såg vad som höll på att ske men som ändå offentligt undvek att erkänna den konkreta målkonflikt som den generösa migrationspolitiken skapade i mötet med en generös välfärdsstat. Jag minns REVA-debatten, Reinfeldts aversion mot SD, den klaustrofobiska åsiktskorridoren, och hur allt sammantaget resulterade i de oerhörda samhällsproblem som så länge ignorerades och som vi idag behöver råda bot på med långt mer omfattande och repressiva åtgärder än vad som hade behövts då - om de idag ens går att lösa.
Ty när beslutsfattare upplever opinionen och bilden av verkligheten som mer skrämmande än verkligheten som sådan är risken att hamna fel stor. Det är då kortsiktiga ventiler, amnestier, undantag och ny praxis skapas som ger upphov till nya problem som långsiktigt driver pendeln långt åt andra hållet. Om år 2013 var en ytterlighet var år 2016 den andra; det vill säga en extrem respons på en extrem utgångspunkt som väljarna så sent som i valet år 2022 röstade för att, en gång för alla, förändra.
Den förändringen har löpande realiserats i alla de lagändringar som skett sedan november år 2015 då dåvarande statsminister Stefan Lövfen (S) sent omsider deklarerade att det svenska mottagandet skulle ligga på EU:s miniminivå.
Konkret handlar det bland annat om det som, medvetet vilseledande, kommit att benämnas som “tonårsutvisningar” trots att det i själva verket inte handlar om tonåringar per se utan om människor som blivit myndiga eftersom lagen, också i detta fall, gör skillnad mellan vuxna och barn. Strategin med användandet av ett signalord nu är densamma som då när medierna anammade begrepp som “apatiska barn”, “papperslösa” och “ensamkommande barn”: att frammana en känsla av att den svenska migrationspolitiken är inhuman och fyrkantig.
Fakta är att den som är omyndig oftast beviljats en rätt att stanna i Sverige som sammanhänger med föräldrarnas, konstigt vore det annars. Men när myndighetsåldern infaller upphör den kopplingen och den nyblivna 18-åringen kommer då att prövas som egen person som behöver uppvisa en egen grund för uppehållstillstånd, konstigt vore det annars.
Personligen anser jag att det är rimligt att den som går på gymnasiet ska kunna slutföra sina studier. Men efter studenten är det inte orimligt, eller inhumant, att den vars föräldrar befinner sig i Sverige som arbetskraftsinvandrare (och som alltså i många fall sökt asyl utan att ha asylskäl och därför nekats asyl och därför valt att göra ett spårbyte) behöver återvända till hemlandet om den inte kvalificerar sig för ett eget uppehållstillstånd. Vilket för övrigt är exakt vad som gäller för svenska barn med föräldrar som arbetar i länder utanför EU.
Därtill togs det så kallade spårbytet bort den 1 april år 2025. Tidigare kunde nämligen den som fått avslag på sin asylansökan söka arbetstillstånd från Sverige och få möjlighet att stanna på en annan grund. Denna möjlighet infördes av den dåvarande Alliansregeringen, efter påtryckningar från Miljöpartiet som man gjorde sig beroende av för att exkludera SD från inflytande. I samma veva togs också den så kallade myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen, där Arbetsförmedlingen hade i uppgift att undersöka om det fanns behov att rekrytera arbetskraft utanför EU, bort.
Faktum är att det var Magdalena Anderssons S-regering som i juni år 2022 tillsatte en utredning om behovsprövad arbetskraftsinvandring som också inkluderade uppdraget att se över hur systemet med spårbyte skulle kunna avskaffas. När frågan avhandlades i riksdagen förra våren var enigheten om behovet av förändring stor, inte minst mot bakgrund av den rapport som Riksrevisionens tidigare hade presenterat som hade visat att spårbytesreformen varit behäftad med stora brister. Bland annat med fusk och missbruk, försvårat återvändandearbete och cyniskt utnyttjande av människor på arbetsmarknaden.
Kort sagt har det i Sveriges riksdag rått bred enighet om att man genom att att bort möjligheten till spårbytet kunde minska risken för att asylsystemet används som en genväg till arbetskraftsinvandring, liksom att stärka incitamenten att lämna landet efter ett avslagsbeslut - helt i linje med vad väljarna efterfrågat när de röstat för en stramare migrationspolitik.
Att människor hamnar i kläm när regler förändras är en oundviklig konsekvens av att migrationen till Sverige de facto är reglerad. Det finns inget system, där inte alla får stanna, där ömmande fall inte uppstår. Det är en realitet som politiker behöver förhålla sig till och medierna upphöra med att framställa som en anomali. Det betyder inte att det inte är svårt eller påfrestande för de enskilda som drabbas, men alternativet är alltså öppna gränser vilket det aldrig funnits, och aldrig kommer att finnas, något folkligt stöd för. Att skapa nya kryphål för att undvika konsekvenserna av att man valt reglerad och stram migration låter sig helt enkelt inte göras, man måste med andra ord bestämma sig för vad som ska gälla och därefter hålla kvar i vad som beslutats.
Migrationspolitiken kan nämligen inte vila på undantag baserade på enskildas historier, signalen kan inte vara att människor ska hålla ut i hopp om att reglerna ska ändras. Det äventyrar rättssäkerheten och är orättvist mot de som underkastar sig rättsstatens bedömning. Den svenska ordningen är glasklar: Om skyddsskäl finns sker ingen utvisning. Den som uppfyller reglerna för asyl har rätt till det. Processen är så rättssäker att man till och med kan få sin sak prövad i domstol, inte bara en utan flera gånger.
Den stora migrationen till i Sverige, som pågick i decennier, var inget naturtillstånd. Den var stor för att reglerna var generösa och incitamenten att ta sig till Sverige betydande. Att invandringen nu minskar, och att vi för första gången på länge närmar oss en nettoutvandring, är inte heller det ett naturtillstånd utan konsekvensen av systematiska regelförändringar motvilligt initierade av Stefan Löfven (S) år 2015.
Om vi någonsin ska ha en chans att få ordning på Sverige och de problem som den tidigare migrationspolitiken medfört i form av parallella samhällen - som domineras av arbetslöshet, islamism, antisemitism, hederskultur, gängvåld och klanstrukturer - måste migrationen under lång tid framöver vara stram och reglerad. Det betyder dels att de som inte vill vara en del av Sverige, som begår brott och som underminerar svenska värderingar inte har här att göra, men också att de som visserligen sköter sig men i övrigt inte uppfyller reglerna inte per automatik kan stanna heller. Migrationspolitiken behöver vila på långsiktighet, inte på tvära pendelrörelser eller panikreaktioner på mediala kampanjer från krafter som motsätter sig den reglerade migrationen som sådan.
Det senare kan uppfattas som barskt men motsatsen är att ställa sig bakom en (o)ordning där alla som är snälla och skötsamma och lyckas ta sig hit också ska ha rätt att stanna. Det är i praktiken en politik för öppna gränser. Empati är visserligen en dygd, men i politiken måste den samexistera med ansvar. Den som vill ha öppna gränser får säga det rakt ut – och vara beredd att ta ansvar för följderna.
För sanningen är denna: Om samtliga fall som det rapporterats om i media dessa dagar ska få stanna i Sverige kommer det oundvikligen att leda till mycket högre invandring. Det är inte vad väljarna önskar, det är inte vad Sverige klarar av.
Därför måste den nya migrationspolitiken, som har brett stöd i Sveriges riksdag, få vara just det – en omläggning, inte en parentes.