Det finns ett antal frågor som undviks med kirurgisk precision i svensk politik. En av dessa är vad som händer med demokratin när politiska partier börjar betrakta vissa individer, inom en utpekad befolkningsgrupp, mindre som medborgare och mer som representanter för statiska väljarbaser.
Att frågan är obekväm blev jag varse i samband med EU-valrörelsen. Redan kvällen efter valet påtalade jag det uppenbara sambandet i Aktuellt och dagarna efter förklarade jag Vänsterpartiets framgångar som hårt knutna till Palestinafrågan, varpå jag varande för de strategiska, långsiktiga konsekvenserna:
”Givetvis är stödet inte ”ovillkorligt” - vilket de omnämnda partierna är väl medvetna om. Deras slutsats, givet valresultatet som gav Vänsterpartiet ytterligare ett mandat, bör rimligen bli att de nu ska fortsätta på den inslagna vägen. Varför byta ett valvinnande koncept?
Det innebär en ännu mer uppskruvad retorik mot Israel, som flyttar fokus från Hamas terror, vilket i sin tur leder till en ännu mer utsatt situation för den svenska judiska minoriteten. Alltså den judiska minoritet och de Förintelseöverlevande som samma partier gärna använde som slagträ när det var på modet att varna för 1930-talets återkomst, genom att urvattna minnet av Förintelsen. Det är cynism på en nivå som inte låter sig beskrivas i civiliserade termer.
/…/Ett samhälle med många som hatar individualism, sekularism, judar och homosexuella skiljer sig från ett där dessa negativa uppfattningar inte förekommer. Eftersom det är våra uppfattningar, bland annat kring om det är religionen eller lagen som ska styra samhället, som avgör hur vi röstar och hur våra uppfattningar omsätts i lagar och normer spelar det roll varför människor röstar på ett visst sätt.”
Dessvärre fick jag rätt, under de två år som förflutit har retoriken hårdnat så till den grad att främst Vänsterpartiet tvingats utesluta antisemitiska företrädare var och varannan dag, samtidigt som Palestinafrågan tagit plats på partiets tio-topp-lista över det stundande riksdagsvalets viktigaste frågor.
Det är i ljuset av detta som nyheten om det stora antalet förtidsröster i förorterna, som slår rekord, ska ses. Störst är ökningen i områden som definieras som “utsatta” eller “särskilt utsatta”. I Hjällbo, i nordöstra Göteborg, har förtidsröstningen ökat med mer än 200 procent, enligt SVT. I hela Sverige har antalet röster under periodens första sex dagar varit 44 procent fler jämfört med samma period vid valet för fyra år sedan.
Av Kvartals undersökning av aktuell rådata dras slutsatsen att trenden är densamma i exempelvis Tensta i Stockholms kommun, liksom i Fittja i Botkyrka och i Södertälje. Mönstret är detsamma i kommunerna; Ju fler invånare med utländsk bakgrund, desto större ökning.
En inte oviktig parameter handlar om att 205.755 nya medborgarskap beviljats mellan november år 2022 och maj i år. Av dessa kommer 23.135 från Syrien, 15.657 från Eritrea och 12.776 från Afghanistan. Från flera håll, däribland från forskaren Tobias Hübinette (Facebook 30/8), kommer uppgifter om att det sker en historiskt hög mobilisering av väljare med utomeuropeisk bakgrund. Flera företrädare driver sina politiska kampanjer på arabiska och i ett klipp som blivit viralt syns Magdalena Andersson (S) pussas på (!) av en arabisk man som uppmanar följarna att rösta på Socialdemokraterna.
Kvartal har också avslöjat att Socialdemokraterna öppnat en egen “valcentral” i närheten av Rosengårds förtidsröstningslokal – enligt fastighetsägaren ville partiet först hyra en lokal som låg ännu närmare vallokalen - som enligt vittnen förser väljare med förkryssade valsedlar och ägnar sig åt en organiserad röstmobilisering med metoder som väcker välgrundade frågor om systematiska försök till valpåverkan.
Därutöver kunde tidningen Fokus nyligen visa att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får 85 procent bland muslimska väljare, enligt Novus väljarbarometer för augusti. Moderaterna får stöd av 2,1 procent av de tillfrågade, Kristdemokraterna och Liberalerna får 1,5 respektive 0,2 procent. De tre regeringspartierna, som tillsammans samlar 3,8 procent av de muslimska väljarnas sympatier, skulle med andra ord inte ens komma in i riksdagen om de så ställde upp som ett enda parti.
Den här tendensen är på intet vis ny. Redan efter valet år 2010 uppmärksammade SVT att om endast de som vuxit upp utanför Sverige hade fått rösta så hade valresultatet sett annorlunda ut. Detta då nästan 7 av 10 röstade rödgrönt, en andel som dessutom hade ökat sedan år 2006.
Ingenting av detta är en slump; varken premisserna eller utfallet.
Valforskaren och statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson kommenterar uppgifterna i Fokus med att konstatera att:
“Det här är grupper som är socialt svagt integrerade och är beroende av att det finns bidrag och en fördelning av resurser. Det är någon form av ny underklass. Ungefär samma förklaring som vi hade gett för fattiga arbetarfamiljer för 30 år sedan.”
För Socialdemokraterna har den nya väljarbasen blivit existentiell; när arbetarväljarna, som traditionellt utgjorde partiets kärna, i allt högre grad kommit att rösta på Sverigedemokraterna har behovet av att appellera till nya väljargrupper ökat.
Det innebär att även om Socialdemokraterna i val efter val tappar bland människor som arbetar så förblir de starka bland grupper, som i stor utsträckning är utrikes födda, som inte arbetar. Därtill sker nästan hela Sveriges befolkningsökning bland människor med utländsk härkomst - det vill säga av människor som i betydligt högre utsträckning än infödda svenskar röstar på de rödgröna partierna och bland vilka arbetslösheten är högre.
Här uppstår en osund symbios; Ett parti som gör sig beroende av människor som lever i socialt och ekonomiskt utanförskap kommer av maktstrategiska skäl att vilja driva en politik som cementerar utanförskap och etnisk segregation. För den som befinner sig utanför arbetsmarknaden, men som lever relativt gott på bidrag, uppstår mycket starka incitament att rösta på partier som säger sig vilja höja skatterna för “de rika” så att de som inte arbetar får tillgång till högre bidrag och en kravlös välfärd, strösslat med budskap om att det är rasism och diskriminering som förklarar utanförskapet.
Därmed vidmakthålls en ordning där vissa politiker gör sig beroende av vissa grupper; vissa grupper gör sig beroende av vissa politiker; och det gemensamma välfärdssystemet - som ett minskande antal betalar till, och ett växande antal gör anspråk på - blir den valuta som håller relationen samman.
När frågan om den demografiska utvecklingen kommer på tal tenderar den att avfärdas som ett uttryck för konspirationsteorier om folkutbyte. Men frågan är reell; om de borgerliga partierna inte lyckas övertyga väljare med utländsk härkomst att rösta på dem kommer den demografiska utvecklingen att göra borgerliga regeringar omöjliga redan inför nästa val. Att konstatera detta handlar om enkel matematik, inte om högerextrem mytbildning.
Hassan Khan, styrelsemedlem i Visionspartiet och före detta medgrundare till partiet Nyans, skriver utan att skämmas på X, apropå marginalen mellan Tidöpartierna och de rödgröna i förra valet och med bäring på Åkessons chanser att bli statsminister om fyra år:
“Demografiska förändringar - i kombination med ett (förhoppningsvis) förbättrat valdeltagande i olika delar av landet - kommer att påverka framtida val.”
Samtidigt kan det som för stunden ter sig som en attraktiv möjlighet för Socialdemokraterna, att permanent abonnera på makten, snabbt förvandlas till en mardröm också för dem. Skandalen i Botkyrka var en föraning om vad som kan hända när försöken att bryta in i nya väljargrupper öppnar dörren för entrism och infiltration från grupper med en egen, inte sällan antidemokratisk, agenda.
Ovanstående i kombination med sådant som systematiskt klanröstning - och mobilisering av väljare med identitetspolitiska drag som inte bryr sig om varken strandskydd, momssatser, skolan eller hbtqi-rättigheter - riskerar att rita om hela den politiska kartan och radikalisera politiken som sådan. Detta då kampen om de utrikes födda väljarna riskerar att hårdna än mer när etno-nationalistiska partier på vänsterkanten, som Nyans, gör anspråk på samma väljarbas.
Från inte minst USA vet vi att koalitioner av olika, sinsemellan oförenliga väljargrupper, riskerar att omvandlas till en toxisk cocktail av identitetspolitisk vänsterpopulism. I kombination med islamism, antisemitism och aversion mot västerländska värderingar anas framväxten av ett nytt partipolitiskt system där disparata etniska grupper använder de befintliga partierna som plattform för identitetsgrundad intressepolitik, långt bortom ideologisk övertygelse eller sakpolitik.
Inser gemene man vidden av en ordning där väljarens identitet – etnisk, religiös eller geografisk – blir viktigare än dennes uppfattning om skatter, skola, försvar, företagande eller rättsstat? Inser vi svårigheten i att mötas i ett civiliserat politiskt samtal, som bygger på argument, idéer, empiri och fakta, när känslor, imamens anvisningar och externa, utrikespolitiska lojaliteter väger tyngre för allt fler?
Det är oroväckande att den här centrala frågan rönt så lite uppmärksamhet i valrörelsen, trots dess uppenbara betydelse för demokratin. Eller som SvD-kolumnisten och Mellanöstern-kännaren Christer Sfeir konstaterade på X:
“Gaza, migration och och medborgarskap fogas samman till ett existentiellt hot, där människor mobiliseras som ett religiöst kollektiv och församlingen träder i medborgarens sälle. Demokratin behöver medborgare, inte konkurrerande stammar.”
I ett läge där den muslimska gruppen ökar - dels genom migration, dels till följd av högre nativitet - är frågan om röstbeteende relevant. Detta särskilt om partierna gör kalkylen att dessa gruppers gunst vinns genom judehat, avsteg från kampen mot jämställdhet och för religionsfrihet, med löften om höga bidrag och kravlöshet.
Den som månar om demokratin, bortom nästa opinionsmätning eller valresultat, inser faran med att en allt större minoritet känner större identifikation och lojalitet med sina forna hemländers intressen och konflikter - vilket bland annat leder till hat och hot mot den svenska judiska minoriteten - än med det land de geografiskt lever i.
Utifrån den insikten växer de nästföljande som måste prägla ett multietniskt land som Sverige: den som lever här är i första hand en självständig medborgare, som går från bidrag till arbete, från parallellsamhälle till samhällsgemenskap, från klan till individ, från religiös lojalitet till medborgerlig lojalitet, från krav på särbehandling till krav på likhet inför lagen.
Det är grunden för det jämlika, sekulära, frihetliga Sverige; Ingen grupp ska kunna kräva en särskild politisk (o)moral därför att den är stor nog att påverka ett val. Ty demokratin är illa ute när den börjar behandla människor som kollektiva röstblock vars lojalitet kan köpas med särskilda löften, särskilda hänsyn eller särskilda undantag.
Om en vecka vet vi hur illa det gått för Sverige.