Smutsjobbet någon måste göra
Västvärlden säger sig försvara frihet och säkerhet – men backar gång på gång när dessa värden hotas. I mötet med Irans brutalitet och kärnvapenplaner har tystnaden talat högre än fördömandena.
Iran, eller snarare den jihadistiska diktatur som är kärnan i mullornas hårdföra regim, utgör ett existentiellt hot mot världsfreden. I 46 år har regimen, som avrättar flest människor per capita i världen, systematiskt förtryckt och förvägrat kvinnor, oppositionella och homosexuella mänskliga rättigheter i strävan efter att återföra det tidigare så blomstrande landet tillbaka till Medeltiden.
Samtidigt har man framgångsrikt destabiliserat Mellanöstern, bland annat genom att finansiera allehanda proxyarméer som Hamas, Hezbollah och Huthirebellerna, i syfte att förinta staten Israel som konsekvent beskrivits som “cancer”.
Iran förser Ryssland med vapen i det pågående kriget mot Ukraina, håller sig med bundsförvanter som Syriens fd diktator Bashar al Assad och Nordkoreas Kim Jong-un, och anlitar svenska gängkriminella som torpeder för att komma åt israeliska mål och individer i Sverige och Europa.
Precis som Ryssland och Kina ingår de i ondskans axelmakter och utgör därigenom ett reellt hot mot global säkerhet och den regelbaserade världsordningen. Målet är att, som det heter, “bryta den västerländska hegemonin”. Det är således ingen slump att SÄPO i sina lägesbilder länge pekat ut Iran, jämte Kina och Ryssland, som särskilt allvarliga hot mot Sverige.
I decennier har Iran kidnappat och utfört bombdåd, för några år sedan orkestrerade man den så kallade LVU-kampanjen mot den svenska socialtjänsten, och sedan snart ett decennium hålls den svenske medborgaren Ahmadreza Djalali fängslad och livstidsdömd på mycket svaga grunder. Regimen har därtill, sedan begynnelsen, övervakat oppositionella grupper i den iranska diasporan. Och nu var den islamistiska regimen alltså i färd med att anskaffa kärnvapen, i strid med internationella överenskommelser.
I veckan hyllade den tyske förbundskanslern Friedrich Mertz Israels mod i insatsen mot det iranska regimens kärnvapenambitioner och terrorstöd och konstaterade att Israels luftangrepp mot iranska kärnanläggningar är ett “drecks‑Arbeit” – på svenska ungefär att Israel gör “smutsjobbet” - åt hela västvärlden.
Faktum är att Israel inte bara lyckats med att decimera nämnda proxykrigare runt om i regionen, och därtill fälla den forna Assadregimen, utan också kraftigt försvaga och förhoppningsvis slå ut Irans möjligheter att anskaffa kärnvapen. Ett försvagat Iran, vars mullaregim skulle kunna falla om det iranska folket tar tillfället i akt, vore en befrielse av den inhemska befolkningen, av Mellanöstern, en respit för Ukraina och en framgång för hela västvärlden.
Men trots denna potentiellt historiska vändpunkt är kritiken från vänstern och en del andra, som före detta utrikesminister Carl Bildt (M), stor. Att just Israel står för precisionsattackerna väcker enligt sedvanlig manér en särskild indignation hos de halvtidshumanister som ytterst selektivt väljer när de ska kritisera den iranska regimens förtryck; för när det väl kommer till kritan ställer man sig hellre på Irans sida, som dödar kvinnor som visar håret, än på Israels.
Allt är med andra ord som det brukar vara.
Men det finns något ytterligare som behöver adresseras; Irans ambition att förinta Israel är lika bokstavlig som Rysslands ambition att erövra och utradera Ukraina. Vi har att göra med regimer, baserade på ideologiska övertygelser och i fallet Iran religiös fanatism, som menar vad de säger - och säger vad de menar.
Dessa regimer utgör ett lika allvarligt hot mot världsfreden som nazisterna, fascisterna och kommunisterna en gång gjorde. Men istället för att en koalition av villiga växer fram, inte bara i ord utan främst i handling, framträder allt tydligare konturerna av en koalition av ovilliga. Dessa definieras mer av en naiv hålla-tummarna-doktrin än av insikten om vad som de facto står på spel.
Frågorna som borde ställas är varför Irans nukleära ambitioner tillåtits fortskrida i en sådan omfattning att landet, med den mängd (60 procent) uran de redan har anrikat, skulle kunna ha tillräckligt för ett kärnvapen inom en vecka och för tio kärnvapen inom tre veckor? Varför Ryssland tilläts annektera Krim år 2014 och sedan år 2022 inte möta ett samlat motstånd när den fullskaliga invasionen var ett faktum?
Varför så många är så upptagna av sitt de-eskaleringsmantra att de bortser från den faktiska eskalering som sker inför deras ögon, som utgör ett hot mot långt fler än de som befinner sig i farozonen idag? Varför Israels precisionsattacker betraktas som eskalering men inte Irans anskaffning av kärnvapen?
Israel och Ukraina är länder som kämpar för sin existens och frihet, men också för Europas och västvärldens. Faller de, faller vi. Dessvärre har västvärldens handlingar, till skillnad från våra ord, visat att vi inte vågar agera så resolut som situationen kräver av oss för att förhindra att länder som Iran och Ryssland når framgång i sina fientliga ambitioner.
Dessa två krig, och hur vi hanterat dem, säger mycket om västvärldens tillstånd, om EU och Nato, om vår tids ledare och våra värderingar. Splittringen och oförmågan att gemensamt och i samförstånd agera för att hjälpa de som hjälper oss noteras givetvis med stor entusiasm av de som vill oss illa, och är i sig en försvårande omständighet.
För många, inte minst i de forna kommunistiska länderna och i Israel, finns en annan insikt kring situationens allvar. Det är ingen slump att de baltiska länderna, Polen och Finland går i bräschen för upprustning och avskräckning. Ty i dessa länder, liksom i Israel som hotats sedan staten bildades, finns en helt annan förståelse - också bland befolkningen, oavsett politisk tillhörighet - för vad som krävs för att erövra och bibehålla fred och frihet.
Såväl Ryssland som Iran, liksom dess allierade, vill få omvärlden att tro att den bästa strategin alltid är att låta dem hållas, att allt annat är farligt, eskalerande och irrationellt. Men sanningen är att krig och konflikter upphör när den ena parten anser att den har mer att vinna på att sluta än på att fortsätta. Det är skälet till varför varken Hamas eller Ryssland kapitulerar och får slut på kriget. Ty varför skulle de? Det är också skälet till varför de pågående krigen alls initierades; ty de angripande parterna kalkylerade med att de skulle ha något att vinna på det.
Utifrån dagens allt mer dominerande förhållningssätt borde de allierade under andra världskriget ha agerat helt annorlunda för att bespara civila död och lidande. Men hur hade Europa då sett ut, om nazismen inte hade utmanats och slutgiltigt besegrats trots det stora humanitära lidandet?
I fallet Iran behöver man därför fråga sig vad alternativet vore givet det faktum att Iran önskar kärnvapen inte för att avskräcka andra från attacker, utan för att hota andra till underkastelse?
Slutsatsen är att vi lever i en paradox: Vi vill ha säkerhet, men undviker helst att ta ansvar. Vi oroar oss för konflikt, men ignorerar vad passiviteten medför för långsiktiga kostnader. När västvärlden tillåter att gräns efter gräns passeras, av rädsla för “eskalering”, skickar vi en farlig signal till de som ser vår strävan efter diplomati som feghet. Den regelbaserade världsordningen fungerar enbart så länge som alla håller sig till reglerna, så länge som den som agerar hotfullt inte tillåts gå segrande på grund av sin storlek eller sitt våldskapital.
Israel bryter mot föreställningen om att man stillatigande ska låta sig attackeras, bildligt och bokstavligt. Genom sitt ingripande visar man att det fortfarande finns länder som är villiga att agera proaktivt, istället för att passivt invänta katastrofen. Att sätta hårt mot hårt är inte att välja krig – det är att undvika det genom avskräckning.
Om vi menar allvar med att Iran inte ska ha kärnvapen, att Ryssland inte ska få lägga beslag på Ukraina, måste det åtföljas av handling – inte bara av uttalanden och fördömanden. I den bästa av världar hade Israels attack inte behövts. Men den behövs just för att vi inte lever i den bästa av världar. Tvärtom skickar Israel nu ett tydligt budskap om att det finns gränser och att överträdelser får konsekvenser. Gör det skitjobb som vi inte orkar göra, helt enkelt.