Skottskadad yttrandefrihet
Mordet på koranbrännaren Salwan Momika fångar vår tids största värderingskonflikt; den mellan det sekulära och toleranta samhället - och ett intolerant och radikalt islam.
I veckan mördades en människa som sökt skydd i vårt land. En människa som använt sig av den svenska grundlagsskyddade yttrandefriheten, demonstrations- och religionsfriheten för att, enligt egen utsago, varna Sverige och västvärlden för farorna med islam. Motivet är i skrivande stund fortfarande ej klarlagt. Men enkom det faktum att alla som offentligt kritiserar eller karikerar islam förr eller senare tycks ställas inför valet att tiga eller leva med livslång hotbild - som kan sluta i regelrätt avrättning - borde räcka för att få fler att inse vidden av problemet.
Jag har under åren i otaliga artiklar, debatter i radio och TV, paneler och podd-samtal varnat för riskerna med vår flata attityd. Den diskussion som pågick under Salwan Momikas koranbränningar hade aldrig uppstått om någon bränt en bibel eller någon annan religiös skrift. Det är otänkbart att en svensk regering, oavsett kulör, efter påtryckningar från exempelvis katolska länder ens skulle ha övervägt att uttala sig kring den grundlagsstadgade yttrande-, mötes-, och demonstrationsfriheten, eller synen på jämställdhet och samkönade äktenskap för den delen.
Så varför är det så många som varit så tysta, som inte tagit ställning för Momikas rätt att kritisera islam men som står på barrikaderna för de pro-palestinska demonstrationer där judehatet är det återkommande inslaget? Svaret är rädsla, liksom den smärtsamt naiva idéen om att antidemokratiska krafter kan tillmötesgås, rentav blidkas, genom att vi tar avstånd från de principer och värderingar som byggt våra samhällen till några av de fredligaste och mest frihetliga i mänsklighetens historia.
Detta förhållande bekräftades härom året av Sveriges kristna råds generalsekreterare, Sofia Camnerin, som ansåg att koranbränningar borde räknas som hatbrott när hon fick frågan om hur rådet skulle förhålla sig till en motsvarande bränning av en bibel. Camnerin svarade då att “Det går inte att jämföra. Jag tror inte att det skulle bli lika laddat.” Givetvis har hon rätt; det är mycket svårt att föreställa sig kristna svenskar skapa en “laddad situation” innehållandes stenkastning mot polisen, bilbrännande och deltagande i kravaller.
Det intressanta är emellertid att hennes svar inte väckte mer uppståndelse. Ty det Camnerin de facto sade var att det som avgör vad som ska regleras och inte är rädslan för de andras våldskapital och våldspotential, alltså sannolikheten för att brännandet leder till att något blir “laddat”. Det är alltså inte nödvändigtvis en fråga om principer eller respekt som ligger till grund, utan om ren och skär underkastelse gentemot krafter som man på förhand vet inte är intresserade av att agera utifrån våra gemensamma normer.
Problemet är således inte att Momika eller någon annan bränner kopior av koraner - hur osympatiskt det än må vara att bränna böcker. Problemet är de aggressiva reaktionerna, bland skrämmande många svenska muslimer, som brännandet, ritandet eller häcklandet väcker. Problemet är glädjen bland samma personer över nyheten om att Momika mördats. Problemet är samhällets respons på allt detta där alltför många istället för att uppvisa lite jäklar anamma och ge uttryck för överlevandsinstinkt, tror att lösningen ligger i att backa, ducka och göra avkall på forna landvinningar.
Sverige har svikit Momika och vi har svikit oss själva på kuppen. De diskussioner om att förbjuda koranbränningar som fördes under år 2023 signalerade att vi är beredda att backa från det allra heligaste om vi blir hotade, att vi är så rädda för muslimers reaktioner att vi hellre överger grunderna för vårt samhälle än tar striden om vilket slags land Sverige ska vara. Så skapas incitament för de intoleranta att medelst hot och våld påverka oss i en destruktiv riktning.
I grunden handlar frågan om hur två så olika system - det vill säga islam och en sekulär demokrati som den svenska - ska kunna samexistera på samma territorium och om vem som ska av avgöra vilka principer som ska ges företräde vid den konflikt som oundvikligen kommer att uppstå.
Följdfrågan blir om troende muslimer som valt att leva i ett land som Sverige, väl medvetna om hur extremt Sverige är i synen på sekularism och jämställdhet, ens integreras om de blir våldsamma när någon eldar upp en kopia av en för dem helig skrift? Och om det inte går, är det verkligen så svensk grundlag som ska förändras för att uppnå lugn och ro?
Det som står på spel är således makten över att få staka ut vår egen väg, utifrån våra principer, värderingar och preferenser. Det är en kamp om identitet och värderingar som har likheter med den som Ukraina uthålligt och envetet utkämpar i ett regelrätt krig i vårt närområde. Det är skälet till att vi ville gå med i Nato, alltså för att stärka vårt skydd och därigenom förbättra möjligheten att försvara vår demokrati och våra grundläggande fri- och rättigheter - som vi uppenbarligen tagit för givna.
Det är alltså inte “yttrandefriheten” som hotar svenska intressen, som skapar sociala spänningar och polarisering, utan alla de krafter som använder den som förevändning för att hota Sverige till underkastelse och lydnad. Denna distinktion kan, och måste, göras.
Jag är genuint orolig för den självcensur som i ännu högre grad kommer att befästas i den offentliga debatten. Jag var som debattör, och kommer att vara även i rollen som politiker, orubblig i mitt försvar av rätten att tänka fritt, kritisera, karikera och rentav häda.
Att börja kringskära den är en principiell återvändsgränd; våldsamheterna kommer inte att upphöra och värderingskonflikterna inte lösas. Tvärtom. Det enda som kommer att ske är att vi utsätts för än mer hot, våld och attacker nästa gång någon önskar uppnå ytterligare en inskränkning, samtidigt som vi eroderar grunderna för vår demokrati. Varför skulle de inte när vi gång på gång bevisar att strategin fungerar?
Vi befinner oss nu i ett läge där det avgörande inte tycks vara provokationen i sig, eller ens den subjektiva upplevelsen av kränkningen. Det avgörande är i stället hur stort säkerhetshot man utgör, hur mycket rädsla ens reaktioner kan skapa i majoritetssamhället.
Insikten om att vi nått denna punkt är det riktigt skrämmande.