Så göds våldet – av dem som säger sig bekämpa det
Det verkligt alarmerande är inte polariseringen, utan normaliseringen av tanken att våld kan vara legitimt och rentav nödvändigt. När den idén får fäste har vi redan lämnat våra demokratiska ideal.
I åratal har röster på vänsterkanten högljutt varnat för nedmonteringen av demokratin. I deras värld har ord kommit att uppfattas som våld - medan det riktiga våldet, beroende på vem det utövats mot och av vem, relativiserats. Inte sällan har valet av Donald Trump, först år 2016 och sedan år 2024, använts som en illustration av sakernas allvarliga tillstånd; den växande (höger)populismen, ansvarslösheten, maktfullkomligheten.
Det imaginära hotet från höger har blivit den sammanhållande berättelsen som förändrat den politiska kartan och människors förhållande till etablerade medier. I Sverige går vi mot ytterligare ett val, det femte sedan år 2010, som i någon mån är ett val om Sverigedemokraterna.
Men demokratins hälsotillstånd bör inte diagnostiseras på basis av att amerikanerna, i fria val, lagt sin röst på en yvig och oberäknelig president som Trump (som det finns många goda skäl att kritisera, inte minst för hanteringen av Ukraina, försvagningen av Nato, tullarna och utfallen mot Grönland).
Däremot är det slående att valet av Trump används som förevändning för normalisering av intolerans och, ytterst, politiskt våld mot meningsmotståndare. Det, om något, är en indikation på att demokratin är reellt hotad.
Att Trump nu utsatts för ett tredje potentiellt dödligt attentat inom loppet av två år, liksom mordet för mindre än ett år sedan på den konservative debattören Charlie Kirk som stod MAGA-rörelsen nära, sker inte i ett vakuum. Tvärtom; det vi beskådar är en helt logisk konsekvens av ett allt mer vulgariserat, gränslöst och avhumaniserade tonläge där meningsmotståndaren ska förgöras, tystas och kuvas.
En snabb sökning på X och i kommentarsfälten i sociala medier ger inblick i den kloak som svämmar över att hat, hot och våldsuppmaningar. I denna toxiska undervegetation trängs allehanda halvtidshumanister som önskar livet ur meningsmotståndare samtidigt som de motiverar sin avsky med att de, till skillnad från “den andre”, står på humanismens, offrets och toleransens sida. Hur dessa individer kan framhålla sin kamp mot våld samtidigt som de ropar efter våld mot personer de hatar med patologisk frenesi är en balansakt som kräver ett visst mått av intellektuell överrörlighet.
Det demokratiska styrelseskicket, med sina inneboende brister och svagheter, är för att citera Winston Churchill “den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra formerna som prövats genom tiderna”. Dess konstruktion är sprungen ur insikten om behovet av funktionell, rättvis och ändamålsenlig hantering av meningsskiljaktigheter; I diktaturer har man ihjäl oppositionella, bildligt eller bokstavligt - i demokratier är utgångspunkten att mångfalden och samexistensen av olika åsikter har ett egenvärde i sig, och att den hålls samman av den gemensamma inställningen om att våld, för att få den egna viljan igenom, inte under några omständigheter ska tillgripas.
Ändå är det allt oftare så att hot om våld, och faktiskt våld, används av personer hemmahörande inom vänstern mot personer som identifierar sig som höger. Ord får därigenom irreversibla konsekvenser.
På Aftonbladets ledarsida skriver Jonna Sima, kliniskt befriad från alla former av självrannsakan, att:
“När politiska ledare konsekvent beskriver sina motståndare som kriminella, landsförrädare eller existentiella hot, då förändras spelplanen. I ett sådant klimat behövs det inte bara en som är beredd att ta nästa steg. Det är en fråga om vilket politiskt sopråk vi accepterar och vilka konsekvenser vi är villiga att leva med. Det bästa sättet att förhindra nya skjutningar är att sluta elda på hatet.”
Så varför fortsätter då samma Sima och hennes kollegor att elda på hatet? Svaret är att en hel del medier, och specifika journalister och skribenter på allehanda vänsterpublikationer, i allra högsta grad drivit på den kloakifiering av det offentliga samtalet som kan trigga ideologiskt förblindade, psykiskt sjuka och andra labila personer att ta till våld. Varför skulle de inte?
Mannen som i helgen greps, i färd med att mörda på galan som Trump befann sig på, har i det manifest som Secret Service hittat bland annat skrivit att “jag tänker inte längre låta en pedofil, våldtäktsman och förrädare smutsa ner mina händer med sina brott”. En beskrivning som väl överensstämmer med den bild som medierna i åratal reproducerat och amplifierat jämte Trump.
Så jag undrar: Är det då konstigt att någon vetvilling ser sig nödgad, rentav uppmuntrad, att agera och därmed ställa sig (enligt egen utsago) på “rätt” sida av historien? Om någon gång på gång beskrivs som ondskan personifierad, som ett existentiellt hot mot allt gott, är det då så förvånande om steget till att någon drar slutsatsen att varje medel är tillåtet blir allt kortare?
Är inte syftet med skriverierna att människor ska uppröras - även när man skarvar med sanningen, tillämpar dubbla måttstockar eller rentav ljuger för att uppnå önskad effekt? Och om en människa konsekvent avhumaniseras är det då förvånande om en växande pöbel, skyddad av nätets anonymitet, öppet kan ge uttryck för sorg över att “icke-människan” inte dödades?
Det spelar nämligen ingen som helst roll vem Trump är eller vad han står för. Att försöka mörda en folkvald politiker, i detta fall en president, är demokratihotande och därmed något som alla demokrater, oavsett politisk hemvist, borde kunna ta avstånd ifrån och tillsammans stävja. Ty enkom det faktum att det inte längre är stigmatiserande att ge uttryck för hat och hot i det offentliga rummet, att det inte får några varken juridiska eller sociala konsekvenser, illustrerar varför samhället ser ut som det gör.
En återgång till ett civiliserat samtalsklimat förutsätter en vilja och förmåga att värna en politisk kultur som inte handlar om person utan om sak, som premierar nyfikenhet framför medvetna missförstånd. En diskussion där argumenten står i fokus och där också medierna behöver ta ansvar för hur journalistiken, i praktiken, bidrar till rådande samhällsutveckling. För om inte journalister på etablerade medier kan avhålla sig från att sprida dynga, vad ska man då kunna förvänta sig av anonyma nättroll?
Problemet i vår tid är således inte att människor tycker olika, eller ens att polariseringen ökar mellan vitt skilda uppfattningar. Problemet är att alltför många inte längre accepterar andras rätt att ge uttryck för sina uppfattningar.
Det spelar därför i grunden ingen roll vad man anser om Trump, Sverigedemokraterna eller någon annan politisk aktör. I en demokrati är det inte sympatierna som avgör spelreglerna, utan principerna. En av dessa är absolut: våld är aldrig ett legitimt medel för att lösa politiska konflikter. När den principen relativiseras – genom språk, insinuationer, ständiga överdrifter eller uppenbara lögner – då är det inte bara motståndaren som hotas, utan själva demokratins fundament som eroderar.
Det innebär att det verkliga hotet mot demokratin inte kan reduceras till en fråga om att “fel” personer vinner val. Hotet består snarare i att allt fler tycks beredda att acceptera, relativisera eller ursäkta att fel personer tystas med hot, hat och våld.
Demokratier faller sällan över en natt. De imploderar när gränserna förskjuts, när ord förlorar sin betydelse och när våld plötsligt framställs som en rimlig genväg till förändring.