Revolutionens nyttiga idioter
Den iranska revolutionen år 1979 visade hur islamister och marxister kan marschera sida vid sida mot en gemensam fiende. Nästan ett halvt sekel senare upprepar sig samma ideologiska mönster.
Historien upprepar sig aldrig på exakt samma vis - men den kan bära ekon av det förflutna. Den iranska revolutionen år 1979 ger idag upphov till ekon. Den borde idag förstås mindre som ett avslutat kapitel i Mellanösterns historia och mer som ett varnande exempel för västvärlden. För det som hände då handlade inte bara om Iran. Det handlade om ett ideologiskt mönster som fortfarande präglar vår tid.
Ty den vänster som idag går islamisternas ärenden i västvärlden är i många avseenden arvtagare till samma vänster, i Iran och väst, som möjliggjorde den iranska revolutionen - en vänster som i bästa fall trodde att Ruhollah Khomeini var ett verktyg för en framtida socialistisk ordning, eller som i värsta fall inte brydde sig så länge han bekämpade den västerländska “imperialismen” och kapitalismen.
Kort efter revolutionen - som resulterade i att shahen störtades och att mullorna med Khomeini i spetsen konsoliderade makten och omvandlade Iran till en totalitär, islamistisk terrorregim - fängslades, torterades och avrättades tusentals kommunister, socialister och revolutionära sekulära som plötsligt ansågs överflödiga för den regim de serverat makten.
Khomeini nådde samtidigt en insikt som senare den numera eliminerade Ali Khamenei, och inte minst proxyterroristerna i Hamas, skulle kapitalisera på: nämligen vetskapen om att vänstern, på grund av sin opportunism och godtrogenhet, var den bästa bundsförvanten i kampen mot västvärlden. Genom att hejdlöst orera om västerländsk makt, imperialism, kolonialism, Israel, USA och sionism skulle vänstern utan eftertanke mobiliseras - oavsett om det var en islamistisk, terrorstats ärenden den gick. Inte därför att de delade samma slutmål, utan därför att de delade samma fiendebild.
Idag ser vi hur den anti-västliga retoriken - som är en häxbrygd av identitetspolitik, postkolonial teori och wokeism - fungerar som en ideologisk brygga mellan annars vitt skilda rörelser. Den mobiliserar en västerländsk vänster som ofta är mer upptagen av att kritisera sina egna samhällen än av att analysera de destruktiva krafter den tillfälligt allierar sig med.
Den historiska lärdomen är följande: totalitära, islamistiska krafter kommer att utnyttja vem helst de kan för att uppnå sina mål. Vänstern har visat sig särskilt mottaglig för budskapet och därtill villig att bistå i “kampen”. Men den samtida vänstern kommer med tiden att bli varse att den - precis som den samlade dåtida vänstern som blev överflödig för det islamistiska prästerskapet efter revolutionen - spelat ut sin roll när mullorna och deras proxykrigare i Hamas och Hezbollah, liksom Muslimska brödraskapet, uppnått målet att islamisera och splittra väst.
Den iranska revolutionen borde därför tjäna som varning, inte bara för Mellanöstern utan för hela västvärlden. För när samtidens islamister och marxister marscherar sida vid sida blir det uppenbart att den gemensamma aversionen är mer förenande än de olika, framtida samhällsvisionerna är avskräckande.
Den som i dag försöker förstå Irans utveckling måste således börja där. För även om islamismen och socialismen/marxismen hämtar sin legitimitet från olika traditioner finns tydliga beröringspunkter. Båda bär på totalitära anspråk. Båda bygger på föreställningen att ett upplyst ”avantgarde” – prästerskap eller parti – har rätt att forma människan och samhället. Och båda behöver fiender för att mobilisera och legitimera sin existens.
Antisemitism, anti-amerikanism och talet om västlig “imperialism” har länge fungerat som gemensam retorisk valuta i såväl vänsterns som islamisternas miljöer. I Iran blev denna ideologiska symbios bokstavlig just tack vare marxistiska gruppers bidrag till den islamistiska regim som snart nog skulle eliminera sina tidigare allierade.
Ändå var det många i väst som applåderade utvecklingen. Den amerikanska Carteradministrationen underskattade riskerna. Samtidigt fanns i stora delar av Europas politiska och intellektuella vänster en romantiserad bild av revolutionen som ett folkligt uppvaknande.
Tongivande personer som den franske filosofen Michel Foucault beskrev exempelvis upproret i Iran som ett uttryck för “politisk spiritualitet”. Framför sig såg Foucault ett antiimperialistiskt, decentraliserat styre utan tydlig hierarki. Också den berömde professorn i internationell rätt Richard Falk föll för Khomenei som han skildrade som en enkel asket, som stod för demokratiska fri- och rättigheter samt “humant styre.”
Nu, nästan ett halvt sekel senare, kämpar det iranska folket fortfarande för att friges från ett av världens värsta teokratiska förtryck. Den iranska regimen, som nu senast var i färd med att skaffa kärnvapen, har blivit en central aktör i spridningen av islamism i regionen och långt utanför den.
Det ständigt pågående kriget mot Israel, också via ombud i regionen, terroraktioner runt om i världen och beställda mord på exiliranier, attacker mot amerikanska och israeliska intressen och personer runt om i världen, vittnar om en regim med en gränslös agenda. En regim som tillsammans med Ryssland, Kina och Nordkorea utgör ett reellt hot mot världsfreden, som subventionerat Rysslands invasionskrig av Ukraina, och som under pågående krig slår hämningslöst mot omkringliggande grannar i regionen.
Det är mot denna bakgrund den iranska revolutionen måste förstås: inte bara som en nationell tragedi som burit med sig död, terror och flykt för miljontals iranier, utan också som en geopolitisk vändpunkt. I efterhand råder det nämligen inga tvivel om att mullornas maktövertagande är en av västvärldens mest betydande strategiska felbedömningar under efterkrigstiden - och att konsekvenserna av felbedömningen ständigt påverkar våra samhällen i grunden.
Islamismen är ingen romantisk frihetsrörelse, en kultur bland andra eller en kamp för frihet - utan en ideologi som står i direkt konflikt med centrala västerländska principer: sekularism, rättsstat och individens frihet. Resultatet blir en politisk paradox; strömningar som öppet förkastar kvinnors frihet, religiös pluralism och demokrati - som vänstern således försvarar i toleransens namn.
Att det kunnat bli såhär beror på att islamistiska rörelser slugt valt att beskriva sina eviga konflikter som sprungna ur en kamp mot kolonialism eller västlig dominans vilket väckt sympati i miljöer där världen fortfarande analyseras genom ett marxistiskt raster av förtryckare och förtryckta. Men tolerans som inte kan skilja mellan frihet och ofrihet är inte tolerans. Den är kapitulation. Att relativisera detta, om än i toleransens namn, innebär i praktiken att man paradoxalt nog öppnar dörren för krafter som vill avskaffa just toleransen.
Därför behöver vi dra lärdom av det som hände i Iran för 47 år sedan och fråga oss hur vi förhindrar att starka demokratiska institutioner hamnar i en situation där fundamentala principer gradvis undermineras i deras eget namn. Hur vi förhindrar att idéer som står i direkt konflikt med sekularism och rättsstat vinner legitimitet i just de miljöer som säger sig försvara dem.
Idag ser vi dessvärre åter hur delar av den västerländska vänstern mobiliseras kring samma retoriska teman som år 1979. Antiimperialism, antiamerikanism och en allt mer normaliserad antisemitism fungerar återigen som samlande ideologiska markörer.
Det är här historiens eko blir som tydligast. Då som nu förenas islamister och delar av vänstern i ett gemensamt projekt: att delegitimera den liberala västerländska ordningen, att demonisera Israel och USA. De kan ha olika visioner för framtiden, men de delar övertygelsen att det existerande systemet måste brytas ned.
I denna allians är dock rollerna inte jämbördiga. Totalitära ideologier har sällan några problem med tillfälliga partnerskap. De använder dem tills de inte längre behövs. Därefter kastas de åt sidan. Det var vad som hände med Irans revolutionära vänster efter 1979, och det finns få skäl att tro att islamistiska rörelser i dag skulle agera annorlunda gentemot sina västerländska apologeter.
Historien visar nämligen något enkelt men obekvämt: totalitära projekt är opportunistiska. De utnyttjar varje spricka i den liberala demokratins självförtroende. Det långsiktiga problemet är därför inte bara islamismen, utan västvärldens återkommande oförmåga att känna igen sina egna ideologiska blindfläckar.
Den iranska revolutionen borde idag fungera som en påminnelse om vad som händer när politiska rörelser låter hatet mot den egna civilisationen väga tyngre än försvaret av dess principer. När fienden definieras enbart som “väst” blir alla som motsätter sig väst potentiella allierade – oavsett deras egna ambitioner. Men historien är obarmhärtig mot sådana illusioner. För när revolutioner väl segrar är det sällan de godtrogna som formulerar vad som kommer att definiera framtiden.