Radikalerna mitt ibland oss
Hur kommer det sig att inga andra grupper agerar så gränslöst, hatiskt och våldsamt - på såväl gator och torg som i kommentarsfälten - som den "pro-palestinska"?
“Svenskar som stödjer Palestina” är en av flera grupper på Facebook som ger en isande inblick i den anti-judiska grupperingen - för det är vad det handlar om - i Sverige. Merparten av de som skriver har arabiska namn men här finns också en och annan med svensk bakgrund som instämmer i hatet mot staten Israel och relativiseringen av attacken den 7 oktober.
Här hyllas Kina och allehanda islamistiska terrorister medan USA, “globalisering”, EU och folkvalda (borgerliga) politiker hatas och hånas på en nivå som man annars sällan möter. Här upprörs man, utan att skämmas, över att vänsterpartistiska politiker som delat antisemitiskt material i sociala medier utreds samtidigt som man vurmar för det etno-nationalistiska partiet Nyans som öppet hyllar Hamas. Man till och med ifrågasätter vad man kallar för “mediebilden” av palestinier som protesterar mot Hamas, vilket säger en del om graden av radikalisering.
Givetvis tillrättavisas den som inte kallar Israels försvarskrig i Gaza för ett “folkmord” och medlemmarna uppmanas att anmäla Sveriges regering för “krigsbrott i Palestina”. Politiker ska pressas, fackförbund mobiliseras, företag bojkottas och “sionismen” stoppas. Konspirationsteorierna flödar och antisemitismen är så uppenbar, och normaliserad, att nynazisterna i NMR får se upp för att inte bli omsprungna.
Kommentarerna är så bisarra att de var för sig är häpnadsväckande men det är främst omfattningen som indikerar problemets allvar och vidd. Jag läser, i syfte att försöka göra ett urval men det låter sig inte så enkelt göras, ty bara de senaste dagarna skrivs följande illustrativa inlägg:
“Alla politikerna i Sverige är köpta utav AIPAC , och de som är inte köpta är hotade utav de Sveriges sionisterna, för det lilla de säger eller gör, då blir de kallade för antisemitism , det räcker om de sionisterna kallar äpplen för banan och du säger emot, då blir du kallad för antisemitism. Alla politikerna är makt kåta, de skiter i allt och alla bara att de kommer till makten, äckliga idioter.”
“stämmer inte det är lögn (som svar på frågan om folk reser sig mot Hamas, min red.). Motståndsrörelsen hamas är från befolkningen i Gaza och de är de enda som skyddar Gaza borna tänk om de inte funnits eller lagt ner sina vapen då hade israel fördrivit eller dödat alla Gazabor och ockuperat Gaza för länge sen palestinierna har rätt att försvara sig och göra motstånd mot ockupationen därav så finns Hamas.”
Om Magdalena Anderssons 1 maj tal, som stördes av demonstranter, skriver någon: “Det var oerhört nedslående att höra henne upprepa orden "den fruktansvärda attacken som Hamas utförde" innan hon gick vidare och pratade på ett mer rimligt sätt. Hade hon bara uteslutit 7 oktober och/eller inte använt ordet "fruktansvärda" med ett sådant eftertryck som hon gjorde, så tror jag vi hade lyssnat bättre.”
I samband med de största bränderna som rasat i Israels historia, som tros vara anlagda av palestinier på uppmaning av Hamas, publiceras kommentarer som “Det är Guds straff för att Israel begår folkmord” och någon svarar med att hen inte är religiös men att “det känns som någon högre makt tillslut ingripit då alla (andra) med makt saknar ryggrad” varpå en tredje person adresserar den första kommentaren “en liten tillägg…Massfolkmord…”.
Flera skriver “Allah Akbar!” och lägger till hjärtan och andra symboler för “motstånd” när de kommenterar bränderna. Någon skriver “Tack Gud. Hjälp Palestina och straffa Israel och alla som hjälper och Stödjer Israel”, en annan “Karma..?” och ytterligare en “Alhamdulillah. Må Allah utöka ännu mer för all förtryck de har begått”.
Om Sydsvenskans modiga journalist, Inas Hamdan, som granskat demonstrationerna uttalar sig många, varav en skriver: “Får man spy lite jag mår illa av allt tal, utseende, tänk ALLT!!! Såna som henne tror att man blir en av ”dem” bara för att man leker att man håller med deras äckliga sionism. Det hon inte är medveten om är att de ser henne som en slav enligt deras sionistiska tro. Det kommer aldrig ändras hur mkt hon leker sionist! Hon kan babbla hur mkt hon vill. Hon lär aldrig bli godkänd av sionisterna.”
Och så fortsätter det, inlägg efter inlägg, kommentar efter kommentar, demonstration efter demonstration. Det är vämjeligt. Och farligt.
Frågan som infinner sig är varför just de pro-palestinska “demonstranterna” har så nära till hat? Varför just de saboterar traditionstyngda tal av rektorer vid landets universitet i samband med Valborg, skränar vid politiska sammankomster, och vandaliserar och vanhelgar monument över Förintelsens offer? Varför börjar och slutar deras så kallade kamp för mänskliga rättigheter med palestinierna, när andra just nu pågående konflikter skördat långt fler människoliv? Och varför stöttar de inte palestinierna i Gaza, om de nu månar om deras framtid, som i detta nu riskerar livet i protesterna mot Hamas?
Men framför allt varför, varför agerar polis och rättsväsendet inte när hatet mot en av Sveriges erkända minoriteter flödar helt öppet?
Jag har på senare tid kontaktats av ett flertal poliser, från olika delar av landet som, mot anonymitet, beskriver en situation där direktiven uppifrån tydligt varit att undvika konfrontation av rädsla för kravaller. “Flytta på dem med ett leende” - men helst inte alls - är budskapet trots att staten förfogar över våldsmonopolet och därmed innehar det yttersta ansvaret för säkerheten i Sverige.
I Sverige råder långtgående yttrandefrihet och demonstrationsfrihet, rättigheter jag alltid kommer att värna och förvara. Men det är rättigheter som förutsätter att man också förstår sina skyldigheter; rätten att ge uttryck för den egna uppfattningen trumfar inte andras rätt att ge uttryck för sina. Att genom hat, hot, vandalism och sabotage tysta eller skrämma andra till underkastelse är inte förenligt med den svenska demokratins spelregler. Ju mer den antijudiska rörelsen ohämmat tillåts bre ut sig desto mer polariserat och konfliktfyllt kommer det offentliga vardagsrummet att bli.
Det är helt uppenbart att det dominansbeteende som sedan drygt 1,5 år sköljer över Sverige inte kommer kunna stävjas med det lågaffektiva bemötande och viljan till dialog som polisen hittills uppvisat. Den som tar del av kommentarerna i Facebookgrupperna, liksom det hat som kommer till uttryck på gatorna, blir snart varse att de individer som anslutit sig till den här rörelsen hyser en helt annan uppfattning kring demokrati än gemene man.
På X sammanfattar en person, apropå turerna kring Lorena Delgado Varas (V) antisemitiska delningar, vad det hela handlar om:
“Det vi ser är inte bara en “kommunist” i svensk mening. Det är något långt värre: en ideologisk och kulturell revolution, där grundläggande västerländska värderingar - yttrandefrihet, människovärde, historisk självrannsakan - ses som förtryck, och där varje tragedi västerlandet erfarit relativiseras, hånas eller används som vapen.
När Varas i sin kommentar relativiserar Anne Franks död - en symbol för de allra mörkaste brotten mot mänskligheten - visar hon inte bara dåligt omdöme. Hon visar en djupare lojalitet: inte mot Sverige, inte mot demokrati, inte mot historisk sanning. Utan mot en global rörelse där väst, Israel, och ibland själva existensen av frihet, är huvudfiender.”
Inlägget fångar mycket väl varför jag för en tid sedan framhöll den tyska ordningen, där den som önskar ett tyskt medborgarskap behöver ställa sig bakom staten Israels rätt att existera, som något av intresse för Sverige att studera. Det är nämligen helt uppenbart att synen på Israels rätt att försvara sig mot terror är en bra indikator på långt många fler ställningstaganden relevanta för möjligheten att leva ett funktionellt liv i Sverige.
Det är skrämmande att ta in att de som skriver kommentarerna i Facebookgrupperna, som deltar i de terrorvurmande “demonstrationerna”, som undertecknar diverse öppna brev och debattartiklar med sina sjukvårdstitlar, för att legitimera sitt illa dolda judehat, finns mitt ibland oss - och att de tillåts sprida sitt gift utan konsekvenser.
Att det handlar om läkare och sjuksköterskor, socialarbetare och bibliotekarier, taxichaufförer, servitriser och lärare - som hatar sina medmänniskor med sådan glöd, och lider av sådan religiös fanatism, att de gläds över att det brinner i ett land som tillkom för att skydda världens judar mot den systematiska ondska som Förintelsen utgjorde - illustrerar allvaret i utvecklingen.
Skrämmande är också att det i Sverige just nu sker en process där antisemitismen normaliseras åter, där terrorromantik beskrivs som en rättfärdig kamp, där enskilda judar hängs ut med namn, där den dödligaste pogromen sedan Förintelsen hyllas som ett uttryck för befrielse och där vi som står upp för en omedelbar frigivning av gisslan anklagas för att vara “köpta av den judiska lobbyn” eller andra långt mycket värre saker.
Problemet är således inte de svenska judarnas - även om de står främst i skottlinjen - utan det svenska samhällets. De här människorna må hata judar över allt annat men vi ska inte inbilla oss att det kommer att sluta med normalisering av antisemitismen. Tvärtom, är det vi ser bara fortsättningen på en kamp mellan sekularism och religiös extremism inom ramen för en icke-reformerad islam, mellan västerländska, frihetliga värderingar och auktoritära, antidemokratiska, terrorvurmande ideal.
Det är denna kamp mellan olika värderingar som utgjort fonden för många av de konflikter som det mångkulturella samhället i decennier brottats med, här återfinns roten till hederskulturen, gängvåldet och plundringen av välfärden. Inget talar för att dessa strider kommer att avta så länge som det svenska majoritetssamhället inte deklarerar var gränserna går - och därefter har stake nog att också upprätthålla dem.
Inför riksdagsvalet nästa år uppmanades i dagarna medlemmarna i de pro-palestinska grupperna att inte lägga sin röst på V om de “faller för påtryckningarna” och kastar ut företrädare som Lorena Delgado Varas. Under lördagen stod det klart att Delgado Varas vägrar lämna sitt riksdagsuppdrag trots uppmaning från Vänsterpartiet (som ändå låter henne vara kvar som medlem).
Detta säger något om hur samtidens politiska konflikter i allt högre grad utgår från identitet, klan och etnicitet, istället för att som tidigare definieras av ideologiska konflikter kring fördelningspolitik, välfärdsfrågor och synen på statens roll jämte individens.
För partierna till vänster, som gynnats av att väljarkåren blivit alltmer polariserad och styrd av identitetspolitiska prioriteringar, är detta - beroende på om de vill släppa de kvarvarande skyddsvallarna mot antisemitismen eller ej - dåliga nyheter. Ska de upprätthålla någon slags trovärdighet som demokratiska partier måste de bekämpa antisemitismen i de egna leden, och bland de egna kärnväljarna, vilket alltså riskerar att fjärma denna viktiga väljargrupp och kasta den i famnen på än mer extremistiska partier som Nyans.
Accepterar de däremot antisemitismen i utbyte mot muslimska väljare riskerar de att skrämma bort andra väljargrupper vars politiska vägval baseras mer på argument och ideologi och mindre på judehat och anti-västlig propaganda.
Kontentan är att hur man än vrider och vänder på det hela så skakas det svenska samhället i grunden i detta nu. Utvecklingen är en angelägenhet för alla som inte vill leva i ett samhälle där våld och hot premieras, där yttrande- och demonstrationsfriheten reduceras till ännu ett medel för att kuva den majoritet som hellre väljer en annan väg än åsynen av ännu en gapig judefientlig demonstration.
Det som nu sker kommer inte gå över, försvinna bort. Kriget i Mellanöstern är en mänsklig tragedi som Hamas startade - och när som helst kan avsluta. Att människor på våra gator och torg gav sig ut för att fira den värsta pogromen sedan Förintelsen innan liken ens svalnat, och långt innan Israels rättmätiga självförsvar initierades, säger något om problemets omfattning och ideologiska rötter.
Det börjar och slutar med värderingar - också på detta område. Vi behöver därför börja tala om var gränserna ska gå för hur människor tillåts agera gentemot sina medmänniskor i det mångkulturella samhället. Vi behöver tala om vad som är olämpligt i ett demokratiskt samhälle, inte enbart olagligt. Ty den intolerans, det hat och aggressivitet, den totala radikaliseringen som uppdagats, kommer inte att upphöra, oavsett händelseutvecklingen i Mellanöstern.
Vi äger frågan om vad som händer sedan - det är en både skrämmande som hoppingivande tanke.