Om slöjan bara är ett plagg – varför dör kvinnor för att slippa bära den?
Debatten om slöjan handlar om långt mer än om ett klädesplagg. Den handlar om konflikten mellan individens frihet och det normsystem som sätter kollektivet före kvinnan.
Det är med svensk debatt som med växlande modetrender; lever man tillräckligt länge kommer man vad det lider att belåtet kunna konstatera att inget är nytt under solen, att det som framställs som nyskapande mest påminner om malätet återbruk.
Debatten om slöjan, hijab, utgör inget undantag. Så fort den problematiseras tycks det, för påstått progressiva, vara viktigare att framhålla kvinnans rätt att bära den än att ta spjärn mot det tvång som många kvinnor i Sverige utsätts för. Ty slöjtvånget förekommer aldrig i ett vakuum, slöjan fungerar som en markör för lydnad och kontroll och utgör en grundläggande komponent i ett normsystem som inte sällan också innehåller hot, fysiskt såväl som psykiskt våld, hedersförtryck, social isolering och ett medvetet avståndstagande från majoritetssamhället.
Det betyder inte att alla som bär slöja är förtryckta, men där förtryck - som motiveras med islam - förekommer finns slöjan alltid med som en central beståndsdel.
Den ständigt relevanta journalisten Sofie Löwenmark har i dagarna på X redogjort för ett axplock, av det axplock, som når svenska domstolar. Det handlar om flickor, tjejer och kvinnor vars liv och individuella, mänskliga rättigheter begränsas på ett vis som aldrig hade tolererats om det varit fråga om kränkningar mot majoritetssamhällets kvinnor.
Nedan följer några exempel som illustrerar hur kravet på att bära slöja sammanhänger med andra uttryck för ofrihet, men också det faktum att många flickor och kvinnor i dagens Sverige lever under förtryck, trots att det är förbjudet i lag, varför hänvisningar till lagens normerande effekt i sig är otillräckliga.
En mamma kräver att hennes 13-åriga dotter ska bära slöja. När hon frågar om hon får ta av den blir mamman hysterisk – skriker, gråter och kallar dottern respektlös. Hennes pappa brukar i vanliga fall försvara henne, men denna gång får hon en utskällning även av honom. Han hotar med att skicka ut henne från hemmet om hon tar av sig slöjan.
En pappa bestämmer hur hans fem döttrar ska klä sig. Efter att de fyllt 11 ska de alltid bära slöja tillsammans med mörka, heltäckande kläder. Flickorna vill ha vanliga kläder på sig. När de ber om att få ta av slöjan blir de slagna, dödshotade och kallade horor. Flickorna går i skolan, men får inte delta i gymnastiken fullt ut eller lära sig simma.
14-årig flicka tvingas lära sig koranen utantill, tvingas bära slöja, begravs i hushållsuppgifter så att hon inte hinner studera, hotas med att skickas till hemlandet om hon inte lyder.
Två systrar i 10-årsåldern får sina huvuden rakade av mamma som straff för att de inte velat täcka sina huvuden.
Slöjan är laddad med symbolik och de som menar att det är frågan om ett plagg, vilket som helst, är antingen okunniga eller lögnaktiga. Det är nämligen ingen slump att kvinnor i Iran riskerar livet i kampen mot huvudduken. Inte heller är det en slump att svenska imamer aldrig tar strid mot slöjan, eller i vart fall propagerar för varje muslimsk kvinnas rätt att själv avgöra om hon vill bära den eller ej, som en konsekvens av att hennes rättigheter alltid väger tyngre än familjens eller klanens religiösa normer, påbud och förväntningar.
Det är vidare ingen slump att de röster som alltid mobiliseras när någon talar om förbud på offentlig plats, likt SD nyligen gjorde, aldrig uttalar sig i samband med alla de domar som indikerar tvångsproblematikens förekomst och omfattning. Eller att sådana som Annika Strandhäll, S-kvinnors ordförande (!), verklighetsfrånvänt orerar om att:
“Hijab är i högsta grad en frivillig huvudbonad som bärs av inte miljoner utan förmodligen minst en miljard kvinnor runt om i världen. Med referens till såväl bibel som koran. Det är en huvudscarf. Är ni födda under en sten?”
Faktum är att det är symptomatiskt att de som vanligtvis ser patriarkala strukturer, könsmaktsordningar och mäns allmänna jävlighet i varje omständighet, drabbas av selektiv blindhet när det kommer just till huvudduken. Då, plötsligt, handlar det om individens val. Minsann!
Men vad är det för val en kvinna ställs inför om hon hela sin barndom matas med föreställningen om att en gudfruktig kvinna måste skyla sig för att inte betraktas som hora? Vad är det för val hon har när konsekvensen, av att inte bära slöja, kan bli att hon utsättas för våld, isolering, tvångsäktenskap och hot från den egna, närmsta familjen?
För om vi, enligt vänsterns halvtidshumanister och en och annan alltför teoriskadad liberal, inte kan vara säkra på att kvinnor verkligen väljer att fördela föräldraledigheten i strid med den politiska visionen om 50/50 - som en följd av påstått konservativa familjeideal - hur kan vi då vara säkra att de som riskerar våld om de inte täcker hår och hud skulle vara bättre rustade att stå emot gruppens förväntningar och föreställningar kring hur en anständig kvinna ska vara och se ut?
Vidare är det uppenbart att många muslimska familjer använder kvinnans och döttrarnas kläder för att signalera familjens egentliga, ursprungliga tillhörighet som därmed blir den överordnade identiteten. Det blir ett sätt att signalera både vad man är - och vad man inte vill vara.
Slöjan, som påtvingas muslimska kvinnor runt om i världen, står i strid med flera av de ideal som definierar svenskheten; individualism, emancipation, sekularism. Det innebär inte att ett förbud likt det SD föreslagit per se är rimligt, än mindre att det är praktiskt genomförbart.
Men det är uppenbart att frågan sätter ljus på den mål- och värderingskollision som uppstår när det mycket individualistiska, sekulära och jämställda majoritets-Sverige möter en oreformerad religion som islam vars läror - i den muslimska världen - tolkats på ett ytterst anti-individualistiskt, icke-jämställt vis, helt i strid med den västerländska emancipationsprocess som gjort kvinnor till självständiga individer, istället för familjens eller religionens egendom.
Kanske härrör många människors upplevda aversion mot slöjan - som till sin natur är just icke-sekulär, anti-individualistisk och anti-emancipatorisk - ur känslan av att slöjan signalerar avståndstagande från ett svenskt värderinssystem, varpå frågan om valfrihet blir lika teoretisk som den om man kan samtycka till misshandel.
Slöjan blir därmed problematisk inte enbart utifrån förekomsten av frivillighet, och utifrån hur den frivilligheten ska garanteras i förhållande till förväntningarna, utan också utifrån frågan om hur vi ska förhålla oss till att en inte obetydlig andel människor i vårt samhälle, genom att bära slöja, signalerar avstånd från den svenska demokratins bärande grundpelare.
Den verkliga konflikten handlar nämligen ytterst inte om tyg utan om vilken princip som ska väga tyngst, i ett av världens mest sekulära och jämställda land: kollektiva religiösa normer eller individens frihet? Saken handlar inte heller om det finns kvinnor som frivilligt bär slöja - vilket det gör - utan om varför just denna frivillighet ständigt åberopas för att undvika en diskussion om symbolens innebörd och det normsystem den vuxit fram ur?
Slöjan är inte, och har aldrig varit, värdeneutral. Den bygger på sunkiga idéer om att kvinnans kropp måste döljas, att hennes sexualitet måste kontrolleras och att ansvaret för mannens blick ytterst ligger på kvinnan själv.
Om feminism betyder något måste den börja med den kvinna som har svårast att säga nej. Om liberalismen betyder något måste den försvara individens rätt mot kollektivet även när kollektivet motiverar sina krav religiöst. Och om Sverige fortfarande tror på sekularism, jämställdhet och individuell frihet kan vi inte reducera denna konflikt till en diskussion om mode eller personlig smak. För då är det inte längre kvinnans frihet vi försvarar.