Om inte ens Karolinska är fredat – vad är det då?
Demonstrationen utanför Karolinska var inte bara ännu en anti-judisk demonstration. Den var ett test på hur långt aktivismen kan flytta gränserna för vad svenska institutioner accepterar.
Till min inbox på Linkedin strömmar det råa, antisemitiska hatet in. Det kommer från bland andra (universitets)lärare, läkare, kommunanställda, ingenjörer, jurister, apotekare, kypare, butiksbiträden och socialarbetare. Det handlar om till synes “vanliga” människor som hyser ett glödande judehat, som skamlöst signerar sina meddelanden med namn och titel, och som ser sig berättigade att oombedda spy ut sina mörkaste vidrigheter. Före den 7 oktober 2023 hände det aldrig, efter samma datum sker det dagligen. Temat är alltid detsamma; Israel, judar och “sionister”.
Jag är inte judinna. Men som varm Israelvän och motståndare mot den explosiva antisemitismen har jag ändå funderat på vad som skulle hända om jag skulle hamna i en vårdsituation, på en restaurang eller om mina barn skulle närvara vid en aktivitet med personal behäftade med perversiteter likt de ovannämnda. Skulle jag erhålla adekvat vård, vällagad mat, barnen behandlas med respekt? Kan jag lita på att den jag möter ser mig som patient, kund eller mamma - och inte som fiende?
Jag är inte ensam om att ställa mig dessa, i grunden helt absurda men ej längre hypotetiska, frågor. Svenska judar jag talat med under de dryga tusen dagar som förflutit sedan den 7 oktober har länge hyst samma oro. För att gå till tandläkaren, åka Uber, lägga sig på operationsbordet. En kär vän undrar om hon vågar bära sin Davidsstjärna runt halsen på ett kommande mammografibesök.
Vad hade du gjort? Jag vet inte, är det ärliga svaret.
Hur ska man egentligen förhålla sig, inte för att man fruktar diskussionen, utan därför att man fruktar människorna omkring en? Vad säger det om oss som samhälle att vi steg för steg lär en, av staten erkänd, minoritet att den bör vara försiktig med att visa vem den är?
Det är i ljuset av denna oro, som hämtar sin näring från riktiga händelser runt om i världen (Storbritannien och Australien bland annat), som den vedervärdiga demonstrationen förra veckan vid ingången till Sveriges största sjukhus, Nya Karolinska, ska betraktas. Platsen var budskapet. Palestinaaktivister, i regionens sjukvårdskläder, valde att demonstrera till stöd (!) för en läkare som varit aktiv inom Hamas och som därför sitter i israeliskt förvar. Själva budskapet var illa nog. Platsen gjorde manifestationen långt allvarligare.
Tystnaden från Stockholms vänsterstyre är symptomatiskt. Demonstrationen i Karolinskas entré, liksom de som varje vecka ägt rum i Stockholms innerstad med långtgående konsekvenser för busstrafiken och stockholmarnas rörelsefrihet, handlar främst om att flytta gränserna för vad vanliga människor, som inte sympatiserar med Hamas-nazisterna, ska tvingas utstå i sin vardag.
Det handlar således inte om isolerade incidenter. Skandalen på Karolinska är resultatet av en lång rad små eftergifter där gränserna successivt flyttats. Varje enskild eftergift har motiverats som obetydlig. Tillsammans har de förändrat normen. Och summan av tusen och en ursäkter blir slutligen kapitulation.
I fallet med sjukhuset handlar det därtill om att de stetoskopbeklädda aktivisterna medvetet snyltat på vårdens auktoritet och att de i förlängningen avkräver såväl arbetskamrater som patienter lojalitet gentemot den egna saken. Det är nämligen inte svårt att föreställa sig vad konsekvenserna blir för den som motsätter sig att reduceras till rekvisita i detta moraliskt bankrutta skådespel. Kännbara och obehagliga - vilket är hela poängen.
Det vi bevittnar är en perfekt storm där olika instanser i drygt 1000 dagar möjliggjort gränsförflyttningarna; Polismyndigheten som beviljat demonstrationerna i Stockholms hjärta trots förekomsten av antisemitiska slagord och möjligheten att förpassa dem till stadens utkanter, SL som lagt om trafiken, sjukhus som tillåtit personalen att bära pins med olika pro-palestinska budskap, mediehus (inklusive public service) som tillåtit journalister och programledare att signera artiklar och göra uttalanden som står i strid med kraven på opartiskhet, skolor som tillåtit trakasserier av judiska elever och som anpassat undervisningen för att inte stöta sig med muslimska elever - och så vidare, in absurdum.
Att konsekvenserna, om de ens förekommit, främst handlat om tafatta samtal med de som med uppsåt raserat förtroendet för arbetsgivaren - udda kan tyckas i ett land där värdegrundsdokument produceras med sådan frekvens att värdegrunden som sådan visat sig märkligt förhandlingsbar - indikerar den moraliska rötans omfattning.
Ty antingen delar de som borde ha satt ner foten de vedervärdiga uppfattningar som kommer till uttryck i dessa anti-judiska demonstrationer eller så är de helt enkelt för rädda för att ta ställning. Resultatet, i form av ökat och normaliserat judehat, bidrar de till oavsett bevekelsegrund.
Kontentan är att det som borde ha mötts av ett omedelbart och oreserverat avståndstagande istället har normaliserats. Institution efter institution har backat undan. Arbetsgivare har nöjt sig med intetförpliktigande samtal. Politiker har vägt varje ord på guldvåg. Myndigheter har duckat. Medier har relativiserat. Alla har väntat på att någon annan ska sätta ned foten i ett land där de flesta hellre har fel tillsammans än rätt ensamma.
Det är svårt att tänka sig att de argument som nu framförs med vaga kopplingar till yttrandefriheten, i syfte att relativisera allvaret i de gränsförskjutningar vi bevittnar, skulle ha aktualiserats om det handlat om regelrätta skinnskallar hemmahörande i NMR. Ingen, absolut ingen, hade då anfört att det minsann är skillnad på om nazisterna enbart vältrade sig i rasbiologiska fantasier på fritiden. Ingen hade lotsat patienterna till andra ingångar, anlitat ordningsvakter, för att underlätta de nazistiska läkarnas demonstrationer. Ingen hade hävdat att deras politiska övertygelse saknade betydelse så länge de skötte sitt arbete.
Det är därför det som nu sker är så exceptionellt farligt - och det är därför utvecklingen är en angelägenhet för alla som månar om opartiska institutioner, samhällsgemenskap och anständighet. Sedan den 7 oktober 2023 har aktivister, inte sällan med rötterna och lojaliteten i Mellanöstern, utnyttjat den svenska konflikträdslan för att flytta gränserna. Det som ansågs upprörande samma dag som den värsta pogromen sedan Förintelsen ägde rum, när bilkaravaner färdades genom svenska städer och fyrverkeriet sköts för att fira illdåden mot civila israeler, renderar på många håll idag en axelryckning.
När politiker, jag själv inkluderad, akademiker och journalister attackerats och hotats av Palestinaaktivister har gränserna för vad som kan tolereras sedan länge passerats. Men responsen har knappast varit resolut, tvärtom finns starka krafter som försökt framställa det som att det handlat om tillfälligheter, några rötägg här och där, vilket skymt sikten för den systematik som utgör kärnan.
Ser vi tillbaka på de gångna åren är det uppenbart att vi inte hade hamnat här om vi hade kväst utvecklingen från start: När en grupp antisemiter skanderade utanför synagogan på Förintelsens minnesdag i januari år 2024, när israeliska flaggor brändes i Malmö, när politiska möten fick avbrytas och valstugor stängas under Europavalrörelsen, när campusområden ockuperades och tältläger sattes upp i våra universitetsstäder, när attacker genomfördes mot israeliska företag, den israeliska ambassaden tvingades hålla stängt, när Bokmässan och Eurovision förvandlades till arenor för antisemitisk mobilisering.
Den som tror att ovanstående inte hänger ihop, att det inte finns en medveten strategi som syftar till att med antisocialt dominansbeteende erövra det offentliga rummet, bör tänka ett varv till. Syftet här, liksom i resten av Väst, är att göra det offentliga rummet till en plats där motståndare tystnar, där institutioner böjer sig och där människor vänjer sig vid det som för bara några år sedan hade betraktats som fullständigt oacceptabelt.
Det är den normaliseringen som utgör det verkliga hotet. Inte bara mot Sveriges judar, utan mot själva idén om ett öppet samhälle där offentliga institutioner förblir politiskt neutrala och där medborgare kan lita på att de bemöts som just medborgare – inte som representanter för en identitet eller ett ursprung.
Det är därför detta inte handlar om Israel eller Mellanöstern. Det handlar om Sverige och om svenskarna. Om vilket samhälle vi tänker lämna efter oss. Om offentliga institutioner ska vara lojala mot lagen eller mot aktivismen. Och om judar, som levt i Sverige i generationer, ska kunna leva öppet utan att behöva göra ständiga riskbedömningar.
En dag kommer en ung flicka, likt den jag var när jag läste skriften Om detta må ni berätta… på 90-talet, att fråga sig varför Sverige slutade reagera på antisemitismen. Svaret kommer att vara att det inte skedde över en natt; Det skedde demonstration för demonstration. Ursäkt för ursäkt. Tystnad för tystnad. Institution för institution.
Och när människor började tvivla på om de kunde lita på läkaren, läraren eller myndighetspersonen framför dem därför att de var judar eller motståndare mot antisemitismen – då hade skadan redan skett. Det är nämligen såhär demokratier förlorar sin ryggrad; Inte genom ett enda dramatiskt ögonblick, utan genom tusen små kapitulationer inför det som borde ha mötts av ett oreserverat, kollektivt nej.