Niqab och burka - en fråga om frihet eller feghet?
Tolerans är en dygd som utan gränser blir ett verktyg för ofrihet. När kvinnoförtryckande normer omtolkas till individuella val riskerar det fria samhället att undergräva sina egna grundprinciper.
Enligt svensk lag kan man samtycka till ringa misshandel, men inte till misshandel av normalgraden eller till grov misshandel (se exempelvis rättsfallen RH 2009:47 och NJA 2013 s. 397). Det innebär att den som begår misshandel, som inte kan betraktas som ringa, kommer att hållas ansvarig - även om den som blir utsatt har samtyckt till det.
I vissa fall kan samtycke utesluta ansvar (24 kap 7 § BrB). För att ansvar ska kunna uteslutas ställs vissa krav på samtycket. Det måste vara allvarligt menat, lämnats frivilligt, finnas uttryckt från början och avse hela gärningen. Vidare måste den som lämnar samtycket förstå innebörden av det och vara behörig att förfoga över det berörda intresset, liksom att den samtyckande har accepterat gärningen.
Sammanfattningsvis innebär det att om samtycket inte överensstämmer med kraven för giltighet kan den som utför gärningen inte gå fri från ansvar. Det betyder att staten här sätter en gräns – inte för att ignorera individens vilja, utan för att skydda grundläggande intressen som anses så centrala att de inte får förhandlas bort, inte ens frivilligt.
Men den här texten ska inte handla om misshandel utan om burka och niqab. Det vill säga två klädesplagg som syftar till att förtrycka och osynliggöra kvinnor som i länder där plaggen förekommer betraktas som andra klassens medborgare. Och inte bara där; faktum är att kvinnors frihet är kraftigt kringskuren i majoriteten av världens muslimska länder genom lagar och sedvänjor som tillåter äktenskap med minderåriga barn, begränsandet av kvinnors rätt till skilsmässa eller som tillämpar regler om att mödrar automatiskt förlorar vårdnaden om sina barn efter en av mannen initierad skilsmässa.
Därtill ärver kvinnor i de flesta muslimska länder bara hälften av motsvarande manliga arvingar och, om shariarätten tillämpas fullt ut, väger deras vittnesmål i brottmål bara hälften så tungt som mäns. Skulle de bli våldtagna räknas det som ett brott då alla former av utomäktenskapligt sex är kriminaliserat.
För en tid sedan beslutade Kristdemokraternas riksting om att verka för ett förbud mot ansiktstäckande beklädnad. Kritiken har inte låtit vänta på sig, jag har bemött en del i en replik i Aftonbladet. Den kan grovt sammanfattas med akrobatiska hänvisningar till såväl religionsfriheten som den personliga friheten. Enligt oskulds- och kyskhetsvurmarna på vänsterkanten ska kvinnor visserligen ha rätt att klä sig som de vill, utan politiska pekpinnar, samtidigt som samma röster helst kvoterar såväl föräldrapenningen som styrelseplatserna - för kvinnornas bästa, givetvis. Valfriheten visar sig då vara selektiv, beroende på sammanhang och ideologisk bekvämlighet.
Den högst medvetna relativiseringen har ett syfte som normaliserar ett förtryck av kvinnor som aldrig hade accepterats om den berört majoritetsbefolkningens. Men genom att påstå att de kvinnoförtryckande kläderna - som undergräver valfrihet och individualism - skulle vara ett uttryck för just valfrihet och individualism försöker man framstå som såväl feministisk och progressiv, när det snarare handlar om mångbottnad ängslighet som dubbelmoral.
Redan idag begränsar staten en rad rättigheter; Friheten är aldrig absolut – den balanseras alltid mot andra värden.
Yttrandefriheten kringskärs av såväl lagstiftningen om hets mot folkgrupp och förtal, förolämpning och olaga hot. Den som visar sig naken på allmän plats kan göra sig skyldig till förargelseväckande beteende eller sexuellt ofredande. Det är vidare talande att ytterst få av de som propagerar för individuella val står på barrikaderna för rätten att sälja sex (som inte är olagligt i Sverige trots att köpet är det), bruka narkotika eller samtycka till misshandel av normal eller grov karaktär.
Så varför just kring klädesplagg som osynliggör kvinnor, helt i strid med de jämställdhetsideal som är en bärande del av svensk kultur? Varför kring uttryck som signalerar avståndstagande från majoritetssamhällets normer?
Diskussionen vittnar om en utbredd oförståelse för utfrysningens och hederskulturens innersta väsen. För gråzonen mellan det lagliga och olagliga, det lämpliga och det olämpliga, det inkluderande och det exkluderande, det som bygger upp och det som raserar det goda samhället.
I en hederskontext förekommer en rad konkreta handlingar som syftar till att ingjuta rädsla i de som förväntas lyda. En del av dessa handlingar kan kategoriseras som kriminella men merparten är det inte. Det kan handla om just utfrysning liksom sofistikerad social kontroll som kommer till uttryck i spridande av rykten och “obetydliga” förbud. Allt detta är i linje med kulturen - inte i strid med den - vilket leder till en utbredd lojalitet med påbuden.
Det kan således röra sig om handlingar som i sig kan vara lagliga, om än olämpliga, men som sammantaget skapar ett tvång så starkt att det frivilliga samtycket blir illusoriskt. För när avvikelse från normsystemet de facto bestraffas med förlust av familj, sammanhang och trygghet är valet inte längre fritt i någon substantiell mening.
Ett frihetligt samhälle bör vara återhållsamt med förbud. Men återhållsamhet är inte detsamma som passivitet. Tolerans får inte bli en generell ursäkt för att acceptera sedvänjor som undergräver de värden som utgör toleransens själva fundament. Ty också i ett frihetligt samhälle existerar lagar och normer och behöver värnas för att säkerställa det fria samhällets motståndskraft.
Sverige har i decennier varit exceptionellt dåligt på att hantera de mål- och värderingskonflikter som det mångkulturella samhället oundvikligen medför. Vår tolerans har missbrukats av intoleranta som medvetet använt den stora graden av frihet för att pådyvla andra den ofrihet som de själva sagt sig ha flytt ifrån.
För de flesta är det emellertid uppenbart att samtiden är komplex och att samhällsproblemen som vi numera ställs inför sträcker sig bortom de teoretiska seminarieövningar som länge dominerat det offentliga samtalet.
Krig är inte fred och tolerans är inte detsamma som värdeneutralitet. Men precis som den som vill ha fred behöver vara beredd på krig, behöver också den som vill bibehålla ett tolerant och frihetligt samhälle vara beredd att försvara - ytterst också genom att förbjuda - handlingar som hotar jämställdhet, individualism, sekularism och social sammanhållning. Försvaret av det fria samhället kommer därmed, ibland, att kräva obekväma beslut. Förbud är inget självändamål – men idag ett nödvändigt verktyg för att skydda de principer som gör friheten möjlig också för de kvinnor som relativiseras bort i toleransens namn.