Next time in Moscow (era lättlurade fån)!
När ett krig belönas med legitimitet är freden redan förlorad. Mötet i Alaska visade inte vägen framåt – det visade hur långt vi redan har sjunkit - och hur mycket som krävs för att åter ta kommandot.
Kontrasterna kunde inte ha varit tydligare: en hånas för sin klädsel, hunsas och avkrävs tacksamhet - en annan välkomnas med röd matta, leenden och vräkig limousine. En kämpar för sitt lands territoriella integritet och suveränitet, sin självaste existens - en annan har Bucha, Mariupol, tusentals kidnappade barn och otaliga krigsbrott på sitt samvete.
Bilderna från mötet mellan Trump och Putin säger mer än tusen ord; Det är ett lackmustest för vår tid. Kan västliga demokratier fortfarande försvara sina ideal, inte bara i högtravande ord, utan i handling – eller har vi blivit så rädda för konflikt att vi hellre låter oss belägras, underkuvas, förgöras?
Tendensen är nedslående; på punkt efter punkt låter västvärlden sig manipuleras och duperas av terrorister och diktatorer som i gengäld erbjuder illusionen av fred och frid. Som om avsaknad av direkt konfrontation, uppkommen ur rädsla för eskalering, skulle vara detsamma som fred och frihet. Frågan som infinner sig är vad en villkorad fred, utan frid, långsiktigt är värd?
Föreställningen om att den som startade ett krig inte också skulle kunna avkrävas - i betydelsen tvingas till - underkastelse är numera så normaliserad att alltfler tycks tro att det finns en skyldighet för den som utsätts för aggression att förlika sig med sitt öde och förhandla om sin existens. President Zelensky, liksom premiärminister Netanyahu, visar att det finns en annan väg.
Det historiska minnet tycks plågsamt kort: Andra världskriget avslutades efter Tysklands och Japans totala kapitulation, vilket resulterade i enorma mängder civila dödsoffer och sönderbombade städer. Men så hade Churchill och Roosevelt, väl medvetna om att nazismen behövde besegras och förgöras i grunden, redan i januari år 1943 enats om att inte fredsförhandla med Hitler. De insåg vad många västliga ledare idag glömt bort: det finns inget att förhandla om med en motpart som förvägrar en rätten att existera. Extrema hot behöver mötas på extrema vis.
Så låt mig vara väldigt tydlig: Putin vill ha hela Ukraina och kommer inte att nöja sig med de cirka 20 procent som Ryssland lyckats tillskansa sig hittills. Han vill ha krig och kommer inte att nöja sig med lillfingret när det står alltmer klart att varken USA, Europa eller Nato är beredda sätta hårt mot hårt. Varför skulle han? Faktum är att han på förhand visste, givet hur väst agerade redan när Ryssland annekterade Krim, att det var riskfritt att eskalera, att bryta varje avtal och överträda varje konvention. Putins långsiktiga mål går bortom, men via, Ukraina. Kriget kommer inte att försvinna för att vi hoppas på ett mirakel, om vi tror det kan vi lika gärna bara lägga oss ner och ge upp.
Putin och Trump enades under fredagens historiska möte i Alaska, som hade kunnat sluta värre vilket säger en hel del, inte om någon vapenvila. Budskapet var emellertid att de i stora drag kom överens om att “landutbyten” behöver komma till stånd för att uppnå “fred”.
Trump valde därmed - istället för att kräva att Ryssland upphör med sin aggression och klargöra att han är beredd att vidta ekonomiska, diplomatiska och militära åtgärder om så inte sker - att belöna Putin för kriget han startat. Det kan inte tolkas på annat vis än att krig i våra dagar faktiskt lönar sig - för såväl Ryssland som för Hamas - helt i strid med den hittills härskande principen om att gränser inte ska kunna ritas om med våld och vapenmakt. Trump har därmed orsakat irreparabel skada som inte bara stärker Putin på bekostnad av Nato och USA, utan också stärkt såväl Kina, Nordkorea och Iran i sina respektive auktoritära, imperialistiska ambitioner.
I förlängningen handlar det inte enbart om territorium utan om vilken typ av värld vi är på väg att skapa: en där principer bär institutioner, eller en där institutioner hukar inför hot om militärt våld? Vad händer när FN, Nato, EU och stormakterna i praktiken kapitulera inför det faktum att despoter inte följer regler – men belönas ändå?
Det är en oerhörd insikt vars konsekvenser vi lär bli varse. För när Putin, vid den gemensamma pressträffen efter mötet med Trump, skamlöst hävde ur sig att -
“Situationen i Ukraina har att göra med de fundamentala hoten mot vår säkerhet. Vi är övertygade om att vi måste eliminera konfliktens alla primära rötter och orsaker för att en överenskommelse ska bli varaktig. /…/ Samtliga av Rysslands legitima farhågor måste beaktas och en rättvis balans måste återställas i den europeiska säkerhetssfären och i världen som helhet. /…/ Vi hoppas att Kiev och de europeiska huvudstäderna tar emot allt detta på ett konstruktivt sätt och inte skapar några hinder eller försöker störa de gryende framstegen genom provokationer eller intriger bakom kulisserna.”
- gör man klokt i att ta honom på orden. Putin är inte, och har aldrig varit, ute efter fred. Putins långsiktiga mål är att återskapa det imperium som han anser att Ryssland berövats på. Hotet mot Europa är med andra ord i allra högsta grad reellt men ändå är det som om många inte riktigt vill inse konsekvenserna av denna insikt. Vi erkänner visserligen hotet men är inte beredda att vidta åtgärder i proportion till det. Varför kan man fråga sig?
Kanske för att det för många har blivit viktigare att slippa se bilder från frontlinjerna än att stoppa dem som producerar dessa bilder, som ger upphov till krigets fasor och förstörelsen av ett helt land. Vår tids moral har därmed blivit nästintill estetisk: lidandet måste visserligen upphöra, men vi orkar inte närma oss det som är roten till det ondskefulla.
Och så har vi hamnat här, i ett tillstånd där den som attackerar inte bara slipper konsekvenser – utan tillåts definiera villkoren för freden och därmed lägga grunden för vad som oundvikligen kommer bli startskottet för ett nästa krig. Det är i detta historielösa tillstånd som det plötsligt framstår som rimligt och rationellt att förvänta sig att Ukraina kompromissar med sin angripare och ger upp land för "fred".
Vi behöver förstå att Ryssland under Putin inte utgör någon avvikelse – han är fortsättningen på en lång linje av tyranner som bara respekterar rå styrka. Han vill inte förhandla. Han vill vinna. Och han blir allt mer övertygad om att väst saknar viljan, trots den faktiska förmågan, att stoppa honom. Så återigen, varför skulle han sluta när vi ger honom incitament att fortsätta?
Ty det började inte i Ukraina – det började när vi lät honom ta Krim utan konsekvenser. Det började när vi lät oss luras av hans lögner, hans försäkringar, hans leenden i München och Helsingfors. Och nu fortsätter det i Alaska med en amerikansk president som i oroväckande många avseenden delar världsbild med en rysk tyrann.
Under helgen har europeiska ledare talat om behovet av säkerhetsgarantier. Enligt en diplomatisk källa som Aftonbladet citerar skulle det handla om en “icke-Nato artikel 5-garanti”. Utgångspunkten för förslaget är en kollektiv säkerhetsparagraf ”som skulle tillåta Ukraina att dra nytta av stödet från alla sina allierade, däribland USA, (som skulle vara) redo att agera om det skulle bli attackerat igen”, enligt Italiens premiärminister Georgia Meloni. Tidigare i år sade Meloni till italienska senatorer att ett sådant gensvar inte nödvändigtvis skulle innebära att gå i krig.
Vilket fångar problemets kärna. Sedan Trump valdes till president, och inte minst sedan säkerhetskonferensen i München i början av året, har diskussionen kretsat kring tillförlitligheten i dessa garantier givet USA:s alltmer svajande inställning till NATO i allmänhet och internationellt ansvarstagande i synnerhet. Ukraina har den brutala vägen blivit varse tillförlitligheten i dessa utfästelser; ty när det kom till kritan var löftena i Budapestmemorandumet från år 1994 inte mycket värda.
Kärnvapenländerna, däribland Ryssland, som skrev under överenskommelsen år 1994 utlovade försäkran om säkerhet i samband med att bland andra Ukraina, som vid den tiden innehade världens tredje största kärnvapenarsenal, anslöts till icke-spridningsavtalet. Försäkran bestod bland annat i att kärnvapenmakterna inte skulle använda våld mot eller hota Ukrainas territoriella integritet eller politiska självständighet. I gengäld skulle Ukraina ge upp sina kärnvapen. Resten är historia.
Till skillnad från vad många tror är Nato-medlemmarna inte förbundna att skicka soldater eller vapen till den angripna parten, det står nämligen ingenstans hur eller i vilken form den överenskomna hjälpen ska komma. En säkerhetsgaranti för Ukraina som inte tydligt fastställer att USA och dess allierade vid återupprättad rysk aggression militärt kommer att agera mot Ryssland är i praktiken inte tillräckligt avskräckande.
Detta förhållande är inte enbart problematiskt i fallet Ukraina utan generellt för alla länder som baserar sina försvarsstrategier på amerikansk välvilja. Detta eftersom, vilket exemplet Trump visar, USA:s internationella agerande starkt sammanhänger med det inrikespolitiska klimatet.
Den långsiktiga kontinuiteten som är grundläggande för att upprätthålla den avskräckande förmågan är i praktiken beroende av presidentens personliga uppfattningar och prioriteringar, liksom av den politiska församlingens sammansättning. Därtill är risken med säkerhetsgarantier från enbart USA, som har ett intresse av att vara involverat också i andra konflikter också på andra kontinenter, att Europa prioriteras bort när flera pågående konflikter samtidigt pockar på uppmärksamheten.
Detta faktum är i allra högsta grad relevant också i Europaparlamentet och i medlemsländernas respektive parlament där majoriteter efter val skiftar och den enighet som funnits kring vikten av att stå bakom Ukraina på intet vis ska tas för given. I ett läge där Rysslandsvänliga partier som AfD i Tyskland och Nationell Samling i Frankrike är störst i den inhemska opinionen är risken överhängande att vi rör oss i en riktning där stödet kan komma att dala, samtidigt som hotet mot Ukraina och därigenom mot oss alla de facto ökar.
Detta gör sammantaget att garantier som utfästs när det väl kommer till kritan enkelt kan urholkas om inte kollektiv enighet föreligger - vilket också förklarar varför det för Ryssland är fundamentalt att underblåsa konflikter och spä på polarisering och oenighet i väst. Genom att få det att framstå som att Ukraina inte kan vinna kriget skapas en opinion som börjar ifrågasätta värdet av att fortsätta stödja landet ekonomiskt vilket, inte minst i valtider, enkelt blir en fråga om prioriteringar; pengar till försvar (av Ukraina) eller till sjukvård och barnomsorg?
Våra demokratiers största svagheter är inte vår öppenhet och tidvisa naivitet – utan vår rädsla. Putins hot är en retorisk kostym sydd för den västliga eftergivenhetens ögon. Västvärldens hållning präglas av en paradox; Man talar om försiktighet för att undvika eskalation, men missar att varje eftergift till aggressionen bara göder nästa steg i eskalationen. Putin tar inte vad han behöver – han tar vad han får. Och hittills har vi gett honom alltför mycket.
För Trump handlar det å andra sidan om att få till en “deal”, vilken som helst, bara saken är ur världen. För den ryska opinionen är det efter mötet i Alaska uppenbart att Putin har tiden på sin sida; för ju längre tiden går desto större blir förväntningarna på Ukraina att ge upp för att få ett slut på det elände som ryssarna startat.
Vi är synnerligen illa rustade för de problem som vi står inför. De institutioner som uppstod i ruinerna efter andra världskriget, inte minst EU, syftade till att undvika krig genom samarbete och konsensus. Men när vi nu befinner oss i krig - indirekt än så länge tack vare ukrainarnas mod och uthållighet, men sannolikt mer direkt inom kort om inget radikalt sker - bör vi då inte säkerställa att vi kan försvara oss? Bör vi då inte förhålla oss till att en extrem situation kräver extrema åtgärder - i strid med de principer om att undvika konflikter och sträva efter samexistens (med de som önskar utplåna oss) som väglett oss fram till nu (och delvis också lagt grunden för konflikternas uppkomst)? Att vi i mötet med nya auktoritära regimer, teokratier, jihadister och terrorister också behöver agera på nya vis för att ha en chans att överleva - som folk, som stater, som institutioner?
Vi måste inse att de som hotar oss, som önskar förgöra oss, hatar demokratin och de värderingar som varit avgörande för den långa fred som vi haft privilegiet att åtnjuta under denna parentetiska tid. Men om vår reaktion på Alaska-mötet blir mer av samma har vi redan börjat betala kapitulationens pris.
Och det priset kommer bara att bli högre för varje dag som går.