Ner med mullorna!

Tidigare idag hade jag äran att dela ut 2026 års Courage Award i Geneve till frihetskämpen Masih Alinejad som mottog priset å det iranska folkets vägnar.

“Excellenser, ärade gäster, mina damer och herrar,

Tack för den här inbjudan. Det är en stor ära att få stå här idag på Geneves Summit for Human Rights and Democracy - en plats där mod inte bara är föremål för diskussion, utan också för erkännande.

Jag har privilegiet att presentera 2026 års Courage Award - ett pris som utdelas varje år av de 30 organisationerna som tillsammans sponsrar konferensen - som hyllar de som förkroppsligar försvaret av frihet och mänsklig värdighet.

*

Mod är inget naturtillstånd.

Det är inget man vaknar upp med.

Det är något som läggs till i efterhand - där rädslan skrivit klart manuskriptet, satt punkt på sista raden.

Mod är en fotnot.

En fotnot till rädslan.

Och livet.

Huvudtexten handlar om tvivel. I den staplas alla rationella argument att låta bli.

Fotnoten gör motstånd, påminner om möjligheten att göra tvärtom.

Mod är inte frånvaro av rädsla.

Det är en rörelse över ett stup.

Så även när rädslan dikterar och förmanar,

är det modet - det kursiverade tillägget längst ner i marginalen -

som gör att vi kan vända blad. Och skriva historia.

*

Det modiga iranska folket har tagit sats för att hoppa. I bräschen mot islamismens absolutism går kvinnorna; de kontrollerade, de tystade, de osynliggjorda. De som var och en bär tyngden av det ensamma, obekväma, livsfarliga modet. I Iran manifesteras mod inte av den som talar högst, utan av den som inte längre väljer att tiga.

Mänsklighetens historia skrivs inte bara av förtryckarna. Den skrivs också av dem som vägrar tiga, böja sig, gå i takt. Det vi bevittnar kan vara ett historiskt ögonblick. Men det är först i efterhand vi säkert vet när rädslan byter ägare. När rollerna byts; när rädslan för despoten, nästan obemärkt, packar väskan och lämnar massan, för att ljudlöst flytta in hos despoten - som plötsligt räds den massa han tidigare förtryckt.

Då, i retrospektiv, kan man ofta identifiera den gnista som tände elden; ögonblicket när folket slutligen finner kraft att resa sig - väl medvetet om att insatsen är livet. Ögonblicket när despoten inser att verkligheten hunnit ikapp, att det inte finns någon återvändo. När kontrollen evaporerar. När militären och polisen ansluter sig till folket, när fasaden slutligen faller isär. När murar rivs, människor återförenas, när allt som igår framstod som omöjligt plötsligt kan bli verkligt, ofrånkomligt, självklart.

Det är då vi åter påminns om att historien alltid kan ta nya, outgrundliga vägar. Och att dessa vägar ytterst formas av rädda människors modiga val. Det är då vi åter påminns om att diktaturens logik - manifesterad i förtryck, kontroll och misär - alltid strider mot människans natur och hennes inneboende längtan efter frihet.

De iranska kvinnorna utgör ett hot mot nästan ett halvsekel av islamistiskt förtryck. Ett system byggt på ofrihet, underkastelse och lydnad. Där kvinnokroppen har reducerats till ett slagfält, håret till en brottsplats, klädseln och den fria viljan till ett moraliskt test. Den kvinna som visar sitt hår anses hota samhällets grundvalar. Den kvinna som talar fritt betraktas som en säkerhetsrisk. Och hon som vägrar lyda straffas som regimens fiende med den död som sätter punkt för ett ofullbordat liv.

*

Och ändå - eller kanske just därför - är det kvinnorna som burit frihetskampen längst. ”Kvinna. Liv. Frihet.” En begynnande revolution. Bortom orden utstakas en väg framåt som förkroppsligas av dagens pristagare. Trots mordiska försök är hon en kvinna som har valt livet - och som kommer att belönas med friheten.

Kvällens pristagare är en av dem som betalat det högsta priset. Masih Alinejad, som djävulens hantlangare i Teheran försökt mörda tre gånger, som tvingas till en tillvaro i skuggorna, har inte haft lyxen att vara vag, eller privilegiet att vara neutral. När makten krävde lojalitet - valde du sanningen. När tystnad erbjöds som skydd - valde du att tala. När rädslans monolog presenterade rationella argument valde du modets fotnot.

Du är en påminnelse om att frihet inte föds ur konsensus eller bekvämlighetens diplomati, utan ur konflikt och ställningstagande. Att varje steg framåt kräver någon som vågar gå först. Det är en ära för mig, personligen, att få dela ut 2026 år Courage Award just till dig. Inte bara som ett erkännande av ditt arbete utan också som ett ställningstagande.

Ett ställningstagande för alla Irans kvinnors rätt att äga sina liv. Mot islamismens anspråk på absolut makt. För principen om att ingen stat, religion eller ideologi någonsin står över den enskilda människan.

Historien kommer att minnas dem som ursäktade brutaliteten och de som slöt öronen inför den iranska tigerns avgrundsdjupa vrål. Men historien kommer också att minnas dem som stod upp; när det var farligt, ensamt och just därför livsnödvändigt.

Masih Alinejad, tack för att du omvandlar rädsla till mod. För att du vägrar kompromissa. Tack för att du påminner världen om vad frihet kostar - och varför den alltid är värd sitt pris.

Jag är mycket hedrad över att nu få bjuda upp Masih Alinejad att komma fram och ta emot 2026 års Courage Award å de iranska hjältarnas vägnar.”