“Enligt Polismyndigheten finns uppgifter om att släktbaserade kriminella nätverk har infiltrerar flera större myndigheter. Särskilt intressanta för nätverken är myndigheter och verksamheter sin hanterar kontroll, tillstånd, utbetalningar och brottsbekämpning. Enligt bedömningar som utredningen fått ta del av har antalet anställda inom Polismyndigheten med koppling till släktbaserade kriminella nätverk ökat under senare år.”
Den som tycker att arbetet mot kriminaliteten, liksom behovet av fortsatta brottsbekämpande reformer, en stram migrationspolitik och strikta krav på anpassning till svenska värderingar, är överspelad bör tänka om. Visserligen fick Tidöregeringens insatser mot den organiserade gängkriminaliteten mätbara effekter - bland annat halverades antalet gängskjutningar under mandatperioden 2022-2026 - men samtidigt cementerades annan samhällshotande kriminalitet. En skjutning drabbar ett offer, samtidigt som exempelvis infiltration angriper själva systemet som ska skydda offret.
Det kursiverade citatet är hämtat ur Utredningen om parallella samhällsstrukturer som överlämnades till dåvarande Tidöregeringen i augusti. Av den framgår att omkring en halv miljon (!) av Sveriges 10,6 miljoner bedöms bo i områden med parallell rättskipning mellan kriminella och boende. Dessa områden definieras av heders- och patriarkala normer, låg tillit till majoritetssamhället och dess institutioner, hög arbetslöshet, liksom såväl ekonomisk som social segregation.
Utöver den parallella rättskipningen delas problematiken upp i tre andra kategorier: beskyddarverksamhet, “medling” i tvister mellan boende, samt informella bostadsförmedlingar. Knappt två procent av Sveriges befolkning bedöms leva i områden där samtliga fyra parallella system förekommer samtidigt.
Enligt utredningen handlar det om såväl kriminella släktbaserade nätverk, som släkter och familjer som utövar stark social kontroll utan att ägna sig åt annan kriminell verksamhet. Fenomenet är utbrett; stat, kommunen, men också politiska partier är utsatta för släktbaserad infiltration.
Det gemensamma är att den enskilde medborgaren inte längre enbart förhåller sig till staten utan också till släkten, den religiösa auktoriteten, det i värsta fall kriminella nätverket eller den lokala, med staten konkurrerande maktstrukturen. Det är i denna förskjutning som den verkliga faran ligger.
Rättsstaten bygger å andra sidan på en rad andra antaganden som att lagen gäller lika för alla, att individen är den primära rättighetsbäraren, att myndighetsbeslut fattas enligt lag och sakliga kriterier, liksom att medborgaren inte ska behöva känna ”rätt person” för att få tillgång till det offentliga. När sådana antaganden inte längre håller för alla, upphör också en del av den tillit som gör den svenska samhällsmodellen möjlig.
Detta är en sida av problemet som systematiskt riskerar underminera inte bara den svenska tillitsbaserade samhällsordningen utan också friheten för alla de människor som lever i dessa områden utan att ha något egentligt samröre med klanerna (som de givetvis ändå påverkas av).
Men frågan är större än så. Klanernas infiltration i samhällsapparaten - där pengar flödar, beslut fattas, politik utformas - gör också att verksamheter känsliga för utländsk påverkan står i öppen dager för grupper och regimer som vill Sverige ont. Därigenom har kriminaliteten tagit steget in i de rum där de för staten och samhället så viktiga besluten fattas. Att Sverige i ett läge med ett uttalat hot externt från Ryssland som Iran, samtidigt ska parera ett inre hot från människor som sökt sin tillflykt hit, är exceptionellt farligt.
I våras visade en rapport från forskningssamarbetet Sverige mot organiserad brottslighet att 313 personer inom de kriminella nätverken har eller har haft politiska förtroendeuppdrag. 73 av dem var vid tillfället fortfarande förtroendevalda. Det handlade om politiker på kommunal eller regional nivå, men också kommunala revisorer.
Enligt polisens uppskattningar är mellan 50 000 och 60 000 personer gängkriminella i Sverige.
Infiltration och parallell rättskipning är lika demokratihotande som det som avslöjats i bland annat Borlänge och Järva i efterdyningarna av riksdagsvalet för två veckor sedan; nämligen anklagelserna om otillbörlig påverkan på valet.
Den som inte tagit del av ledarskribenten Peter Wennblads exceptionella gräv på SvD:s ledarsida, baserat på uppgifter från valförrättare i Järva, bör skyndsamt göra så. Demokratin bygger nämligen inte bara på att människor formellt får rösta, utan på att de får rösta fritt. I Wennblads ledartext skildras sådant som noterats i samband med att människor kommit för att lägga sin röst, som indikerar att friheten kringskurits:
“1. Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra.
2. En man blir gång på gång utkörd från vallokalen i Tensta bibliotek för att han ger anvisningar till andra hur de ska rösta. Vid flera tillfällen blir han påkommen med att dela ut förkryssade valsedlar precis utanför entrén.
3. I slutet av augusti är det en strid och ständig ström av förtidsröstare i Rinkeby. Många kan överhuvudtaget inte svenska och har ingen aning om hur man gör i en vallokal eller vad de ska rösta på. Men en sak vet de, en uppgift har de fått, och en fras kan de säga: ”Nummer åtta”. Ilyas Hassan, från Husby. Partistyrelseledamot för Vänsterpartiet. Deras landsman.
4. En äldre kvinna med rullator kommer till förtidsröstningen i sällskap med en anställd på det kommunala medborgarkontoret intill. När den gamla damen går fram till röstmottagaren lämnar sällskapet lokalen. Just när mottagaren ska stoppa ner valkuverten i uppsamlingslådan utbrister kvinnan plötsligt ”stopp”. Och berättar sedan att hon egentligen vill rösta på ett annat parti. Men att hon hade behövt hjälp på medborgarkontoret med att kopiera några handlingar, och att personen som arbetade där bara ville bistå henne om hon först gick och röstade på Vänsterpartiet.
5. En grånad herre i Tensta verkar ha satt i system att följa med väljare in i förtidsröstningslokalen. Han försöker även komma med in bakom skärmen för att hjälpa dem att lägga i de förkryssade valsedlar han försett dem med. Han blir utkörd vid upprepade tillfällen. När en av röstmottagarna går till Tensta torg ser hen mannen. Han sitter i Vänsterpartiets valstuga och bär en varselväst med partiets tryck.
6. I samtliga förtidsröstningslokaler i Järva behöver röstmottagarna kontrollera valsedelsställen flera gånger i timmen. Mer ofta än sällan har det hänt saker. Valsedlar har flyttats. Valsedlar har gömts. Och så det ständigt återkommande – förkryssade valsedlar som sorterats in bland de andra. Eller som lämnats kvar på bordet. För det mesta valsedlar för Vänsterpartiet. Vanligen med kryss på kandidat nummer åtta.
7. Personal i röstningslokalen – en av källorna berättar att det hände hen tre gånger – blir diskret invinkade bakom röstskynket av väljare. De viskar nervöst att de vill ha hjälp att göra sig av med förklistrade valkuvert utan att någon ser, och att de själva vill välja vad de ska rösta på.
8. Fjärrstyrning via mobiltelefoner. Många av förtidsröstarna i Järva står med telefonen bakom valskärmen. De plockar fram foton eller skriftliga instruktioner som de fått skickade till sig, så att de ska vara säkra på att välja rätt parti och kandidat. Andra ringer videosamtal för att få hjälp att göra rätt. Oklart till vem.”
Wennblad beskriver vidare att situationen i flera fall eskalerade och att det:
“ofta handlade det om att rent fysiskt fösa ut personer som stod i grupp i röstbåsen, eller som skrek instruktioner till andra i lokalen på arabiska och somaliska. Flera gånger blev det kaos, bråk och tumult. /…/ Valet i Järva kan, enligt mina källor, inte kallas vare sig fritt eller rättvist. Det var definitivt inte värdigt en demokrati. ”Det värsta jag sett sedan jag var valobservatör i Uganda, och en kandidat mutade väljare med ris och utsäde”, säger en av röstmottagarna. En annan bedömer att en majoritet av alla röstande hade med sig en eller flera andra personer in i röstbåset. Framför allt kvinnor.
/…/ ”Klanröstning, valpåverkan och valfusk på en nivå jag aldrig tidigare sett”, säger en av röstmottagarna. En annan menar att det var uppenbart att klaner och moskéer styrde mycket av röstningen, och att okunniga väljare – i hög grad kvinnor – systematiskt blev vilseledda och utnyttjade.”
Det centrala, bortom de hårresande uppgifterna, är att en röst som pressats fram inte är samma sak som en fri politisk vilja. En väljare som står bakom en valskärm med en annan persons instruktioner i telefonen befinner sig formellt i en vallokal, men den demokratiska handlingen har samtidigt förändrats i grunden. Den som inte ser det anmärkningsvärda i detta utgör ett hot mot idén om den liberala demokratin.
Att kritisera kollektivt tvång är nämligen inte att misstänkliggöra ett kollektiv. Tvärtom är det att försvara individen mot kollektivet. Det är att säga att en kvinna som kommer till en vallokal inte är sin familjs röst, utan ytterst sin egen som fri individ. Det är att säga att en religiös ledare inte har rätt att förvandla en församling till en röstbank, liksom att en politiker som väljs på ett slags etniskt mandat inte har rätt att betrakta de väljare vars förtroende han lånar som utbytbara enheter i ett etniskt eller religiöst block.
Samtidigt är det, dessvärre, föga förvånande att just Sverige drabbats så hårt av organiserad brottslighet och, nu i valet, av skandalerna kring Vänsterpartiets kryssraketer. För den som har uppsåt att utnyttja den svenska aningslösheten är manegen krattad: i Sverige har vi ett generöst, tillitsbaserat välfärdssystem, på många områden utan kvalifikationsgrunder och potenta kontrollverktyg. Addera parallella samhällsstrukturer, till följd av stor migration och en under flera decennier helt kravlös integrationspolitik. Strössla slutligen på med det felaktiga narrativet om den svenska rasismen, samt ett i de flesta fall välment, med likväl kontraproduktivt, arbete för att inkludera och skapa mångfald, utifrån etnicitet.
Vips har man tillrett en toxisk cocktail som riskerar att utmana rättsstaten och demokratin i grunden. I dess spår skapas en lukrativ marknad för aktörer vars medel – för att uppnå målet om makt och pengar – är korruption, infiltration av, och otillåten påverkan på, myndigheter, företag, och politiska partier.
Från de senaste årens avslöjanden framgår att det kan handla om företag som startas för att utnyttja välfärdssystemet (ofta på assistansmarknaden) eller om etniska föreningar som tilldelas stora kommunala bidrag för mållösa integrationsprojekt. Det kan handla om politiska kupper som de som för några år sedan skakade Moderaterna, därefter Socialdemokraterna i Botkyrka, och nu senast Vänsterpartiet (även om de sistnämnda inte tycks särskilt skakade).
Det gemensamma för allt ovanstående är köpandet och säljandet av lojaliteter på det som närmast kan betraktas som en marknad. Lojaliteter som kan realiseras i form av beviljanden av bygglov, bidrag från myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, eller röster för ett utvalt parti eller en viss kandidat. Tjänster och gentjänster i en parallell verklighet, som kostar staten miljarder och som utgör ett hot mot den liberala demokratin. Ett riktigt hot, till skillnad från de teoretiska och imaginära hot som förmenta liberaler och socialistiska halvtidshumanister gjort sig en karriär på att i falsett varna för.
Låt mig tala klartext: jakten på personer med invandrarbakgrund - även när det sker i mångfaldens och inkluderingens namn - gör det möjligt för skrupellösa personer med ondsinta agendor att slinka igenom. Risken att personer som förväntas attrahera röster från den ”egna”, inte sällan religiösa, gruppen har lojaliteter som väger tyngre än de partipolitiska är uppenbar.
Så när Nooshi Dadgostar (V) och hennes kamrater avfärdar eftervalsavslöjandena som “rasistiska”, eller att det enbart skulle ha handlat om ett fåtal röster, nonchalerar hon den fundamentala tillitsskada som skandalerna inom Vänsterpartiet utgör för den svenska demokratin som sådan. Detta samtidigt som hon underskattar de risker som kan uppstå, i form av rena utpressningssituationer, där den grupp som röstat på en vis individ också förväntar sig något i gengäld.
Det här sambandet slog mig redan i valrörelsen år 2010 (!), då jag i Sveriges Radio debatterade frågan om så kallade randiga listor med det lokala språkröret för Miljöpartiet i Härnösand. I jakten på nya väljargrupper reproducerades stereotyper av bara farten av ”invandrade” utan agens. Randiga listor, där varannan kandidat var utlandsfödd, syftade enligt min motdebattör till att förbättra integrationen och öka andelen utlandsfödda i politiken. Och det är just denna, i grunden goda vilja, som gör partierna liksom myndigheter och företag sårbara för manipulation och korruption.
Att påtala detta, att utreda eventuellt otillbörlig valpåverkan, att påtala att människor väljer, eller tvingas rösta, på ett sätt som underminerar idén om att varje väljare äger sin egen röst är varken ett uttryck för rasism eller islamofobi. Sanningen är snarare att just rädslan för att avfärdas som islamofob har fött en politisk senfärdighet som omöjliggjort krafttag mot alltifrån hedersförtryck till antisemitism och islamism - och att priset för detta också betalas av den tysta, skötsamma grupp invandrade som misstänkliggörs på kuppen.
Det största hotet mot demokratin finns inbyggt i det demokratiska systemet, ty genom demokratiska beslut kan demokratin avskaffa sig själv. Denna skörhet är ett dilemma som varje demokratiskt vald församling behöver förhålla sig till. Det är med andra ord uppenbart att den svenska demokratins styrka också kan bli dess svaghet.
Mycket står på spel för dem som utnyttjar systemet, men ännu mer ligger i vågskålen för den stora majoritet som oavsett födelseland vill leva i ett sekulärt, jämlikt och rättssäkert Sverige. Det borde vägleda politiken; Inte rädslan för att stöta sig med en intolerant minoritet som utnyttjat staten och välfärdssystemet för egen vinning.
I grunden handlar det, återigen, om vilket land Sverige ska vara framöver. De svenska sammanslutningarna, oavsett om det handlat om politiska partier, studieförbund eller lokala föreningar, har historiskt varken behövt förhålla sig till medlemmarnas etnicitet/religion eller släktbaserade klaner. I modern tid har de dessutom varit mer märkta av medlemstapp och svårigheter att attrahera nya medlemmar och representanter, än plötsligt stora medlemstillskott med långtgående maktanspråk.
Det är den svenska identiteten som grusas; som världens tryggaste, säkraste och renaste land, där skolelever presterade högt i internationella studier, där klassresor var möjliga, där kvinnor var jämställda män, judar säkra och respekterade, tilliten mellan människor och mellan medborgaren och staten hög, och valdagen en högtidsdag som inte behövde internationella observatörer från OSSE (som tycks kunna bli fallet framöver).
För mig och många andra, som fick en andra chans här, är det chockerande att så många, så lättvindigt, tittat på medan Sverige förändrats - och försämrats - i grunden. Bara under min relativt korta livstid här har tilliten, det svenska och nordiska guldet och kittet som hållit Sverige samman i sekler och som anses förklara varför de nordiska länderna haft lite korruption, välfungerande institutioner och högt välstånd, raserats och mycket av det som generationer tog för givet förvandlats till oigenkännlighet. Det är därför för mig förenat med en stor sorg att vi hamnat där vi är - även om det i sig är föga förvånande; ty det man inte vårdar förfaller.
I det vakuum som uppstår när tilliten eroderar, varpå misstänksamhet och misstro ökar mellan människor, sker en latent maktkamp som ställer allt högre krav på statens förmåga att kliva fram och visa vilka normer som ska gälla och vilka konsekvenserna blir för den som bryter mot dem. Ja, samhället blir mer repressivt när normer och värderingar inte längre traderas mellan generationer, uppifrån och ner, varpå staten behöver agera tydligare utifrån och in.
Det kan nämligen knappast komma som en överraskning att ett mer heterogent samhälle - som tar emot många människor från kulturer där tilliten till staten är låg, där religionen står över lagen, klanen över individen - också kommer att få mål- och värderingskonflikter av det slag som vi nu ser. Forskning gjord av bland andra professor Lars Trägårdh visar på sambandet mellan mer mångfald i samhället och mindre tillit.
Länder med hög tillit definieras i regel av en mer stabil demokrati, stark ekonomi, god folkhälsa, låg korruption, låg brottslighet samt en hög nivå av jämlikhet och jämställdhet. I de nordiska länderna är tilliten extremt hög, men också övriga länder i Västeuropa har hög tillit, medan bottennoteringar återfinns i Mellanöstern, Afrika och delar av Latinamerika. Är det då så konstigt att tilliten i Sverige påverkas om vi tar emot många människor från länder där tilliten är låg? Bara den som betraktar samhället som hotell i vilket man checkar in och lämnar sina gamla normer i receptionen när en landsgräns passeras kan förvånas av utvecklingen.
Det är här diskussionen om tillit måste ta sitt avstamp. För tillit är inte synonymt med godtrogenhet eller aningslöshet. Den är inte en föreställning om att alla människor alltid vill varandra väl. Tillit i ett fungerande samhälle är en förväntan om att människor, myndigheter och institutioner kommer att följa samma spelregler – också när ingen kontrollerar. Det är därför den är så värdefull. Och det är därför den är så lätt att exploatera.
Det svenska samhällsbygget har i decennier vilat på just denna förutsättning. Vi har byggt myndigheter utifrån antagandet att den som söker ett bidrag också uppger sanningen, att den som går till vallokalen gör det för att själv uttrycka sin politiska vilja, att den som anställs i offentlig verksamhet är lojal med uppdraget snarare än med släkten, gruppen eller den egna ekonomiska vinningen. Vi har kunnat hålla kontrollapparaten relativt liten därför att kontrollen i stor utsträckning har ersatts av tillit.
Men en tillgång kan också bli en sårbarhet när samhället förändras radikalt. Det är nämligen skillnad mellan att leva i ett samhälle där människor i huvudsak delar uppfattningen att lagen står över gruppen – och ett samhälle där lojaliteten med familjen, klanen, församlingen eller nätverket i vissa sammanhang väger tyngre än lojaliteten med den gemensamma institutionen.
Ett samhälle kan vara öppet utan att vara kravlöst. Det kan vara tolerant utan att vara värderingsneutralt. Det kan välkomna människor från hela världen och samtidigt kräva att den som lever här accepterar en enkel men avgörande princip: lagen gäller lika för alla, individen äger sin egen kropp och sin egen röst, kvinnor och män har samma rättigheter, barn är inte familjens egendom och politisk makt kan inte förmedlas genom släktband, religiösa auktoriteter eller ekonomiska gentjänster. Det betyder, i konsekvensens namn, att vi också behöver våga säga att den som inte vill ställa sig bakom dessa premisser helt enkelt får se sig om efter ett annat land att leva i.
Den verkliga skiljelinjen går, som jag påtalat i snart två decennier, inte mellan svenskfödda och invandrade. Den går mellan den som accepterar den gemensamma spelplanen, som anpassar sig och är lojal - och den som vill ersätta rådande samhällsordning med en annan, antidemokratisk och auktoritär. Den går mellan den som accepterar att staten har våldsmonopol - och den som löser konflikter med hot.
Mellan den som accepterar att myndighetsbeslut fattas efter lag och sakliga kriterier - och den som anser att kontakter, gentjänster och grupplojaliteter ska avgöra. Mellan den som accepterar att en röst är personlig och hemlig - och den som betraktar väljaren som någon som kan organiseras, styras eller belönas.
Och mellan den som ser Sverige som ett samhälle av individer med samma rättigheter - och den som ser Sverige som ett lapptäcke av kollektiv som konkurrerar om resurser, inflytande och privilegier.
Det är detta som står på spel; om medborgaren även framöver ska kunna lita på att staten är staten, att lagen är lagen och att den egna rösten faktiskt är den egna. För det svenska samhällskontraktet är i grunden enkelt. Du ska kunna lita på att den andre följer reglerna, därför att du själv förväntas göra det. Du ska kunna lämna över en uppgift till en myndighet utan att behöva känna någon där. Du ska kunna gå till vallokalen utan att någon står bakom dig och talar om vad du ska rösta på. Du ska kunna söka ett bidrag utan att någon annans släktband avgör om du får det. Du ska kunna anmäla ett brott utan att behöva fråga vem som känner vem.
Tyvärr kommer vi, precis som på andra områden, behöva en mer repressiv och kontrollerande ordning för att komma åt de problem som tillåtits äta sig in i samhällskroppen. Ja, det innebär hårdare kontroll där kontroll behövs. Tydligare krav för den som tar del av offentliga resurser. Bättre säkerhetsprövningar. Starkare skydd för myndigheter och valadministration. Nolltolerans mot korruption och otillbörlig påverkan. Ett tydligt försvar för sekularitet, jämställdhet och individens frihet. Och framför allt: en politisk insikt om att integration inte kan reduceras till representation, sysselsättningsstatistik eller känslan av att alla ska känna sig inkluderade.
Ett öppet samhälle behöver inte vara ett försvarslöst samhälle. Ett liberalt samhälle behöver inte vara ett kravlöst samhälle. Och ett tolerant samhälle behöver inte tolerera intolerans. Tvärtom. Om Sverige ska förbli ett högtillitssamhälle måste vi återupptäcka vad tilliten faktiskt bygger på: inte på att människor är lika, utan på att de accepterar samma grundläggande regler. Inte på att alla tycker lika, utan på att alla accepterar att konflikter avgörs inom samma rättsordning, utan hot eller våld.
Det som generationer byggde upp kan inte förvaltas genom goda intentioner allena. Det måste försvaras. För ett samhälle där människor inte längre litar på varandra blir snart ett samhälle där människor inte heller litar på staten. Och när den gemensamma tilliten väl har ersatts av rädsla, grupplojalitet och misstänksamhet uppstår ett tomrum.
Någon kommer alltid att fylla det. Frågan är bara vem.