När ondskan marscherar finns inga gråzoner
När Iran rustar för kärnvapen och skjuter kvinnor, hänger homosexuella och finansierar massmord är det inte “komplexitet” vi bevittnar – det är ondska. Att välja sida har aldrig varit enklare.
I sitt tal till nationen den 20 september år 2001 formulerade USA:s dåvarande president George W. Bush den bevingade sentensen: “Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”. Det var nio dagar efter den värsta terrorattacken på amerikansk mark. Bakom de ultimativa orden återfanns ett moraliskt imperativ; välj den goda sidan i kampen mot den mörka, välj frihet framför terror, eller…
Den 11 september 2001, den 7 oktober 2023, den 28 februari 2026 vaknade först amerikaner, sedan israeler och nu iranier till en ny verklighet.
Det är, trots mångas försök att blanda samman korten, till syvende och sist, ytterst svart eller vitt: antingen står man på folkets sida, mot tyranniet och terrorn - eller så står man på terroristernas, islamisternas och förtryckarens sida. Antingen står man på folkets sida mot en medeltida, islamistisk regim som skjuter kvinnor i ansiktet, hänger homosexuella, torterar dissidenter - eller så står man helt enkelt på andra sidan viftandes med den internationella rätt som bevisligen inte hindrade dessa övergrepp mot mänskligheten från att inträffa, och fortgå, i 47 år.
Det är ett fundamentalt misslyckande som vi bör dra lärdomar av; den internationella rätten har inte skyddat en enda iransk kvinna från att misshandlas eller våldtas för att hon visat håret. Resolutionerna har inte stoppat revolutionsgardets missiler mot Israel. Diplomatin har, bevisligen, inte hindrat mullorna från att anrika uran. Alternativet till dagens precisionsattacker var inte fred. Alternativet var en islamistisk teokrati med kärnvapen.
Det finns således inga gråzoner, inga “men”, ingen kontext - enkom ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden. De västliga ledare och politiker som nu tycks ha förtvivlat svårt att ta ställning, som ropar på de-eskalering och “återhållsamhet”, bör därför revidera sina talepunkter och inse att de är en del av problemet, inte av lösningen.
Ty var sak har sin tid; diplomatin har sin tid, och kriget har sin tid. Fred uppstår inte genom önsketänkande. Den säkras genom styrka. Genom att göra klart att vissa gränser inte får passeras. Så låt de självutnämnda nyansernas väktare rasa. För den stora massan är det uppenbart att verkligheten är långt mer än en akademisk övning på behörigt avstånd från skyddsrummen.
Mullornas skräckvälde har i snart ett halvt sekel utgjort den primära källan till förtryck av det iranska folket, till terror via ombud mot Israel, till sponsring av kriget i Syrien liksom det mot Ukraina, samtidigt som man förföljt exiliranier i diasporan, använt sig av svenska gängkriminella för att skada judar i Sverige, och kört den iranska ekonomin i botten.
President Trumps och premiärminister Netanyahus beslut att slå ut det iranska kärnvapenbygget, att befria iranierna och därigenom hela regionen, visar på en handlingskraft världen inte varit bortskämd med de senaste decennierna (med undantag för nämnde Netanyahu som inte låtit sig hunsas av västliga ledares moraliska tillkortakommanden under kriget i Gaza). Det vi bevittnar har potential att utkristalliseras till Mellanösterns version av Berlinmurens fall.
De som talar om “risk för regionalt storkrig” bör ställa sig frågan: vad skulle hända den dag Teheran satt med atombomben i handen? Skulle regimen plötsligt bli ansvarsfull och den islamistiska dödskulten i ett svep förvandlas till en schweizisk fredsorganisation?
Historien är skoningslös mot naivitet. Vladimir Putin tolkade västs återhållsamhet som svaghet. Resultatet blev invasion och massgravar i Ukraina. Varje tyrann lär sig samma läxa: pressa tills någon sätter stopp.
Trumps tal idag kommer att gå till historien, det signalerar en brytpunkt efter decennier av jamsande med totalitära regimer som tillåtits, inte bara kuva de egna folken, utan också utgöra ett hot mot den globala freden och säkerheten. Det vi ser är en comeback för handling framför fagra ord och en genuin förståelse för det faktum att den som vill ha fred ibland måste vara beredd att ta strid, också i krig, för att säkerställa den.
Iran har kunnat agera som landet gjort i 47 år för att omvärlden tillåtit det. Detsamma gäller för Ryssland, Nordkorea och Kina som, tillsammans med Iran, utgör vår tids ondskans axelmakter. Utan omvärldens tafatthet och rädsla för eskalering hade dessa länder aldrig kunnat förtrycka de egna befolkningarna, starta krig eller orkestrera terror. Förhoppningsvis är det slut med detta slappa förhållningssätt från och med nu; för det finns något värre än eskalering - nämligen kapitulation genom passivitet.
För oss som inte värjer oss när saker ställs på sin spets är det uppenbart att Irans agerande nått vägs ände, att det inte fanns något längre kvar att förhandla om. Hade samtalet fortsatt hade Iran förhalat och anrikat uran i syfte att skaffa kärnvapen, samtidigt som regimen inte dragit sig för att fortsätta mörda tiotusentals oskyldiga så fort tillfälle gavs. Inför den här sortens ondska finns ingen grund för kapitulation. Det fanns inte när Hitler gasade judar, det finns inte när Putins arméer våldtar och mördar i Ukraina, eller nu när revolutionsgardet skjuter missiler hejvilt för att säkra sin osannolika överlevnad.
Faktum är att Israels och USA:s gemensamma attack inte bara möjliggör den folkliga resningens långsiktiga möjligheter att kasta ut islamisterna. Den lägger också grunden för att proxy-rörelser som Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna slås ut och därmed ej längre har kapacitet att offra oskyldiga människors liv i kampen mot Israel och Västvärlden.
Alternativet till dagens attack är således inte status quo. Det är ett långt allvarligare scenario där den islamistiska regimen, som inte skyr några medel, förr eller senare hade fått tillgång till kärnvapen. Ett Mellanöstern där hotet om total förintelse skulle hängt över varje konflikt. Ett scenario där Teheran framöver skulle agera med samma självsäkerhet som Moskva gjort mot Ukraina (och Nato).
Så medan nyhetsflasharna fortsätter att trilla in denna historiska dag, “Uppgifter: Ayatolla Khamenei kan ha skadats eller dödats”, tänker jag på den diaboliska hjärnan bakom 7 oktoberattacken mot Israel år 2023, Yahya Sinwar. På hur den värsta pogromen på judar sedan Förintelsen - tack vare Israels resoluta och uthålliga svar - resulterat i att Hezbollah och Hamas decimerats, Syriens diktator Assad tvingats på flykt och Irans militära kapacitet och drömmar om kärnvapen grusats. Det är en påminnelse om att det inte var diplomatin som åstadkom något av detta - det var beslutsamhet, militär förmåga och mod.
Nu håller vi andan och hoppas att det vi bevittnar är början på slutet. Ty historien skrivs inte av dem som manar till återhållsamhet när ondskan marscherar. Den skrivs av dem som förstår att frihet ibland kräver kamp.
Valet är enkelt: Antingen står vi med friheten. Eller så gör vi det inte.
Ner med mullorna!