När godhet blir ett alibi för ansvarslöshet
I Sverige bedöms migrationspolitik efter vad den signalerar, inte vad den leder till. Men ett samhälle kan inte byggas på moraliska poser och politik handlar om avvägningar utifrån helhetsbedömningen.
Vad definierar en god handling; intentionen eller utfallet? För en dygdetiker handlar det om det förstnämnda, för en konsekvensetiker om det sistnämnda. Den svenska politiska debatten tenderar att vara dogmatisk. Det centrala är sällan vad politiska förslag och reformer resulterar i, utan vad de symboliserar.
Det är i ljuset av detta som den pågående debatten om migrationspolitik och kristendom ska beskådas. Av diskussionen som initierats av ett antal frikyrkliga röster framgår att den som förordar en stram migrationspolitik - som syftar till att hålla nere antalet nytillkomna migranter i Sverige efter decennier av kaos och ansvarslöshet - inte bör betraktas som varken god eller kristen. Udden är riktad mot Tidöregeringen i allmänhet och Kristdemokraterna i synnerhet. Därmed reduceras politiken till ett slags trosbekännelse där den som inte delar en viss uppfattning ska misstänkliggöras - inte för sina argument, utan för sin karaktär.
Det är en på många vis vansklig diskussion, som kulminerade i en illustrativ debatt i Aktuellt i veckan mellan biskop Andreas Holmberg och min kristdemokratiska partikollega, tillika före detta präst, Hans Eklind som ställde frågan på sin spets och lämnade biskopen svarslös.
“Ska vi ha helt öppna gränser? Nej, naturligtvis inte! /…/ Man kan inte ta emot hur många som helst. Och jag är inte politiker, jag har inga lösningar. Det är faktiskt regeringens och politikernas ansvar att ta fram politiska lösningar.”
Jo, jag instämmer med biskopen, och just därför är det klokt att ha tänkt igenom sina ställningstaganden innan man ställer upp i direktsändning…
Utgångspunkten för diskussionen är till sin natur binär: antingen förordar man fri invandring eller så gör man det inte. Om man gör det, för att en tillvaro som präglas av utanförskap och kriminalitet i Sverige är bättre än en motsvarande någon annanstans, behöver man förhålla sig till hur en sådan migration kommer att påverka samhället - särskilt ett tillitsbaserat, skattefinansierat, sekulärt välfärdsland som Sverige - som sådant.
Därutöver behöver man svara på om alla världens miljoners miljoner, som eventuellt skulle vilja komma, också ska få göra det och då också få ta del av den svenska välfärden eller inte? Om de skulle få det, hur skulle andra grupper som kan definieras som svaga, påverkas av mycket kraftigt ökade offentliga utgifter? Ska välfärden nedmonteras så att vi kan ta emot fler? Hur höga skatter kan vi ha? Har staten ett lika stort ansvar - moraliskt som ekonomiskt - för människor utanför sina gränser som för sina egna medborgare? Ska resurserna, som är begränsade, läggas på det relativa fåtal som har möjlighet att ta sig till Sverige eller på de många fler som befinner sig i länder som många önskar lämna?
Om man å andra sidan inte förordar fri invandring betyder det att man istället ställer sig bakom en begränsad, reglerad politik, som i sig vilar på en rad kriterier. Dessa kriterier kommer att leda till konsekvenser, vilket så att säga är poängen. En reglerad migration kan vara mer eller mindre stram eller lös till sin konstruktion, men så länge som den innehåller en gräns kommer det att uppstå situationer där personer som befinner sig precis intill gränsen uppfattar den som för rigid.
Regleringar innebär nämligen per definition gränser. Gränser innebär avslag. Avslag innebär tragiska människoöden. Det är inte ett argument mot reglering – det är dess oundvikliga konsekvens.
Just den nivå vi har i dag är inte av Gud given; allt under dagens nivå är inte per automatik ett utslag av främlingsfientlighet, ondska eller bristande kristenhet - varför allt utöver dagens nivå därmed inte heller per automatik kan antas bero på minskad främlingsfientlighet, godhet eller fulländad kristenhet. Om så vore fallet skulle förekomsten av regleringar i sig vara uttryck för allt ovanstående.
Det innebär också, eftersom vi accepterat förekomsten av regleringar, att nivåerna kan regleras upp eller ner, bland annat beroende på vår mottagningsförmåga som efter decennier av kravlöshet är starkt begränsad. Det sistnämnda innebär att alla upprepningar om att man inte kan diskutera volymer, nivåer och antal faller på eget grepp. Det finns nämligen inget som säger att just dagens nivå är den enda, bortsett från fri rörlighet, som inte är ett utslag av fascism och allmänt djävulskap.
Konkret kan det se ut såhär: En familj kommer till Sverige från Etiopien för 11 år sedan. Migrationsverket prövar deras asylansökan, upprepade gånger, och beslutar att skyddsskäl saknas, varpå flera utvisningsbeslut utfärdas. Familjen vill ändå inte lämna Sverige.
Ska de ändå få stanna?
Om svaret är ja, vad är då poängen med en lång process som inkluderar såväl myndigheter som rättsväsende när vi ändå, i praktiken, får en oreglerad, fri invandring?
I Spanien testas ovanstående i praktiken i detta nu. Där har nämligen den socialistiska regeringen i dagarna beslutat att utfärda en amnesti för en halv miljon personer som redan befinner sig i Spanien. Det kommer nu rapporter om köer vid bland annat Pakistans konsulat i Barcelona, där flera hundra pakistanska män köar för att få fram de dokument som krävs. Enligt siffror som BBC hänvisar till har antalet papperslösa migranter kraftigt ökat i Spanien; från 107 409 personer år 2017 till 837 938 år 2025, vilket alltså motsvarar en nästan åttafaldig ökning.
Vad sänder det för signaler till alla de som underkastat sig en asylprocess, respekterat ett avslag och lämnat landet när de som inte följer reglerna belönas med uppehållstillstånd? Om ett nej inte är ett nej, utan en inbjudan till att hålla sig kvar tills systemet ger vika, förlorar också ett ja sitt värde.
Ansvar för helheten är nämligen inte ett byråkratiskt påfund, utan ett moraliskt imperativ. Ett samhälle är inte en samling isolerade goda gärningar, utan ett komplext system av ömsesidiga beroenden. När politiska beslut fattas utan hänsyn till systemets bärkraft drabbar konsekvenserna alltid någon annan – ofta dem som redan befinner sig längst ner i hierarkin.
Det är därför ansvar inte kan reduceras till viljan att hjälpa i största allmänhet. Den som tar sitt moraliska ansvar på allvar måste väga den enskildes behov mot kollektivets förmåga. Annars förvandlas medkänslan till ett privilegium för dem som inte behöver leva med följderna av besluten.
I ett skattefinansierat, välfärdssamhälle blir detta särskilt uppenbart. Varje rättighet förutsätter en skyldighet, varje löfte en finansiering, varje ny mottagare en omfördelning. Att låtsas som att dessa samband inte existerar är inte ett uttryck för högre moral, utan för intellektuell lättja, också när det kläs i kristendomens språkdräkt. När resurserna sprids tunnare blir det inte de välbeställda som märker det först, utan de som är beroende av fungerande skola, vård och sociala skyddsnät. En insikt som sent omsider tycks ha drabbat också de svenska Socialdemokraterna, även om mycket talar för att det nymornade intresset för ordning och reda på området mest är av det kosmetiska, opportunistiska slaget.
Detta förhållande är också skälet till att staten inte kan ha ett gränslöst ansvar; ty en stat som försöker vara allt för alla riskerar att till slut inte vara något för någon. Det är ingen slump att tillit, solidaritet och generositet historiskt vuxit fram inom ramen för nationalstaten. Utan en uppfattning om vilka som ingår i ”vi”, blir även solidariteten abstrakt – och därmed lätt att bekänna sig till, men svår att bära i längden.
Här uppstår den avgörande skillnaden mellan personlig moral och politiskt ansvar, som biskopen försöker undfly. En enskild människa kan – och bör – handla barmhärtigt i det konkreta mötet med en människa i nöd. Staten däremot måste väga barmhärtigheten mot rättvisan, nåden mot lagen, och viljan att hjälpa mot konsekvenserna av att hjälpa just här och just nu, ur såväl den stora gemenskapens perspektiv som den enskildes. När dessa roller sammanblandas urholkas båda.
Att ta ansvar för helheten innebär därför också att kunna säga nej. Inte för att människan på andra sidan gränsen saknar värde, utan för att det gemensamma system som ska bära både henne och oss andra annars riskerar att brista. En politik som inte erkänner denna premiss är inte human – den är sentimental. Och sentimentalitet är en dålig grund för samhällsbygge.
Den kristna etiken, liksom all seriös moralfilosofi, kräver mer än goda intentioner. Den kräver ansvar; För konsekvenserna. För helheten. För det samhälle som ska bära både barmhärtigheten och rättsstaten.
Allt annat är inte godhet. Det är självbedrägeri. Året är tack och lov inte längre 2015 - även om debatten ibland inte tycks ha rört sig en millimeter sedan dess.