Vi lever i en tid som hyllar det perfekta - definierat som frånvaro av brist. Ett vackert ansikte är frånvaro av ålderdom, rynkor och asymmetri. En perfekt bild är frånvaro av penselstreck och ofulländade konturer. En perfekt text är enkel och formulerad i staccato, frånvarande är de svindlande labyrinter som tanken rymmer; bisatser, tankestreck som avdelar tankarna i tanken, och invecklade resonemang som skänker innehållet bredd, substans och djup.
Eller så förhåller det sig precis tvärtom.
Det mänskliga definieras av det ofullkomliga, det skeva, det kontradiktoriska. Byggstenar som inte alltid faller helt följsamt men som tillsammans skapar en harmonisk helhet trots sin inneboende disharmoni.
För vem vill egentligen lyssna på en pianokonsert framförd av en robot, betrakta en tavla framställd av AI eller läsa en roman författad enligt en generisk modell - även om resultatet är “perfekt”, i bemärkelsen felfritt? Vem blir i grunden skakad, förtjust, övertygad, äcklad eller berörd av någon som inte har något att berätta, som inte har något att förlora, och som aldrig har behövt kämpa för att finna sitt uttryck, sitt språk?
Vi lever helt enkelt i en tid då vi i allt högre grad kommit att förväxla avsaknad av brister med kvalitet, effektivitet med intelligens, och felfrihet med mänsklig (o)förmåga. Men kanske är det så att AI, paradoxalt nog och som en reaktion på detta, kan komma att återupprätta värdet av just det som den inte fullt ut kan ersätta: omdömet, erfarenheten, bildningen, originaliteten och förmågan att tänka självständigt.
Det finns helt enkelt en avgörande skillnad mellan att framställa något som ser ut som ett konstverk och att ha skapat det från grunden, liksom det finns en skillnad mellan att återskapa ett uttryck och att ha något att uttrycka. Konsten - musiken, litteraturen, konstverken - har aldrig enbart handlat om resultatet. Den har minst lika mycket handlat om människan bakom verket, om den tid och den blick som möjliggjort den.
I veckan besökte jag den fascinerande utställningen “På andras axlar” på Thielska Galleriet i Stockholm. Utställningen, som kuraterats av den legendariske danske filmskaparen Lars von Trier, gav en fascinerande inblick i den hjärna som förhäxat mig i decennier. von Triers filmer är inte bara fängslande i sig, och var för sig, utan också för att de alltid lämnar mig med känslan av att jag, som betraktare, givits en smygtitt i regissörens oerhörda inre. Genom att se utfallet, i form av filmen, får jag som tittare en glimt av det mänskliga mysteriet bakom linsen; vad föregår skapelser som ”Breaking the vawes”, ”Melancholia” och ”Dogville”?
Vi betraktar därmed inte bara en målning; vi försöker förstå handen som förde penseln över duken, se vad ögat såg som handen sedan återgav. Vi lyssnar inte bara till tonerna; vi hör något av människan som valde att frambringa dem, vad den förnimmade som omvandlades till musik. Vi ser inte bara en film; vi betraktar vad sekvenserna, ljuset, klippningen, replikerna säger om den som satt samman dem till en helhet.
Det är därför ett till synes ofullkomligt verk kan vara oändligt mycket mer intressant än ett tekniskt perfekt. Det förra bär spår av en människa, medan det senare snarare bär spår av en beräkning eller en mall som, för att betraktas som perfekt, inte ska avslöja något om upphovsmannen.
Missförstå mig rätt; jag är varm vän av teknisk utveckling och mänskliga framsteg. Den AI-revolution vi står inför innebär såväl ett omvälvande och omfattande skifte - inte minst på arbetsmarknaden och för grupper som historiskt varit förskonade från utvecklingssprångens baksidor - som oändliga möjligheter med potential att förenkla och förbättra tillvaron för mänskligheten. Inom en snar framtid kommer medicinsk precision som idag framstår som ren science fiction att uppnås. Matematiska problem som gäckat oss att lösas. Försvar, teknik och säkerhet att utvecklas bortom igenkänning.
Ja, det är läskigt att inte kunna förutse exakt vad som kommer att hända. Men det vi vet, av erfarenhet, är att människan vid varje tidigare skifte funnit nya sätt att tillvarata teknologisk utveckling utan att göra sig överflödig. Tryckpressen förändrade kunskapens spridning, industrialiseringen förändrade produktionen och internet förändrade tillgången till information. Den avgörande frågan är därför inte vad AI kan göra, utan vad vi människor väljer att göra av de möjligheter som tekniken skapar.
I takt med att AI får en mer framträdande roll, ifråga om systematisering av information, analys av data och dechiffrering av mönster, kommer andra egenskaper - som uppfattas som specifikt mänskliga - att uppvärderas allt mer; Social kompetens, empati, förmåga att läsa av rummet, att förstå vad som inte sägs, att anpassa sig efter sammanhanget, att utifrån erfarenhet och med fantasi förstå en annan, att avgöra när en regel bör följas och när den behöver ifrågasättas.
AI kan leverera underlag, identifiera samband och föreslå lösningar. Men någon måste avgöra vilka problem som är värda att lösa, vilka konsekvenser som är acceptabla när mål- eller värderingskonflikter uppstår, och vilka principer som ska vara vägledande när beslut ska fattas.
Människan kommer inte att bli överflödig; även om AI med tiden kommer att bli allt bättre på att leverera svar med högre grad av finess och relevans kommer behovet av en människa, med kompetens och intellektuell verkshöjd nog att formulera de relevanta frågorna - inte bara att välja bland de svar som erbjuds - att bestå, ja rentav att öka. Ty ju smartare AI, desto större behov av en ännu smartare människa. AI blir därmed mer av ett komplement än ett substitut. Överflödig blir människan enbart om hon, frivilligt, avhänder sig de förmågor som gör henne självständig, mänsklig och därmed oersättlig.
Den som följer debatten om behovet av AI-regleringar i EU får dessvärre lätt intrycket av att det farligaste, enligt politikerna, är ett AI som blir alltför intelligent - och därigenom ett oövervinnerligt hot mot mänskligheten. Men det är lika farligt att vi som människor blir allt mindre benägna att tänka själva (och att EU saboterar sina förutsättningar att utveckla och innovera på området, som en konsekvens av den kontraproduktiva ivern att reglera och förbjuda).
Problemet är således inte AI i sig utan att så många slutat läsa längre texter, eftersom sammanfattningen finns ett knapptryck bort. Att så många, också bland de som har som yrke att uttrycka sig, upphört att formulera sina egna tankar, eftersom en maskin kan formulera dem snabbare och mer lättillgängligt. Att vi låter algoritmer välja vad vi ska gilla eller anse i sådan omfattning att våra egna uppfattningar med ett knapptryck reduceras till en statistisk sannolikhet.
Det som börjar som bekvämlighet kan med andra ord snabbt sluta i intellektuell lättja eller, i värsta fall, oförmåga. Och det är en betydligt mer bekymmersam utveckling än att en maskin lär sig imitera särskilda uttryck eller leverera “perfekta”, men ack så intetsägande, resultat.
Förmågan att tänka är en i allra högsta grad plastisk tillgång som måste underhållas, utmanas och utvecklas. Den som aldrig behöver anstränga sig för att förstå något riskerar också att förlora förmågan att förstå det som kräver ansträngning - och att anstränga sig när så krävs. Den som alltid kan generera färdiga slutsatser riskerar nämligen att glömma hur man når sitt mål.
Därför tror jag på en renässans för den klassiska bildningen och för det ofullkomliga som en ren framtidsinvestering i en osäker tid. När information blir närmast obegränsad blir förmågan att värdera den desto viktigare. När svaren blir tillgängliga för alla ökar värdet av att kunna ställa frågorna. Och när tekniken kan efterlikna allt fler mänskliga uttryck blir det desto viktigare att förstå vad som gör ett uttryck originellt, relevant och meningsfullt.
Bildning handlar inte bara om att veta mer, utan om att kunna se samband, känna igen historiska mönster, upptäcka motsägelser och förstå att världen sällan låter sig sammanfattas i en kort, slagkraftig tweet. Bildning handlar vidare om att kunna hålla två till synes oförenliga tankar i huvudet samtidigt, att ompröva en ståndpunkt utifrån välgrundade argument, och inte minst om att stå ut med att inte omedelbart ha ett svar när inga svar finns att hitta.
Det är inte minst därför litteraturen, musiken, konsten och filosofin kommer att behöva ta större plats, inte mindre, i det moderna samhället. Dessa områden tränar förmågor som inte alltid har ett omedelbart mätbart (ekonomiskt) värde, men som är avgörande för ett samhälle som vill förbli mänskligt. De lär oss att se det komplexa, att leva med det tvetydiga, och att förstå andra perspektiv än våra egna.
Och kanske kommer just det ofullkomliga att bli det nya svarta. Ty när alla kan generera en AI-framställd låt, formulera ett slagkraftigt tal, eller inreda det perfekta vardagsrummet utifrån välkoordinerade färgskalor; när vi alla ser likadana ut, låter likadant och bor i samma slags rum, då kommer det avvikande, det unika, att uppfattas som lyxigt, autentiskt och åtråvärt.
Vi kommer kanske att börja uppskatta den mänskliga rösten just för att den darrar, den handmålade tavlan för att penseldragen syns. Den personliga texten för att den tar en omväg, för att den vågar vara motsägelsefull och för att den inte alltid väljer den mest lättillgängliga formuleringen. Vi kommer att söka oss till det som inte har slipats ned till igenkännlighet.
Ty allt som är värdefullt kan inte effektiviseras. Allt som är sant låter sig inte förenklas. Och allt som är vackert behöver inte vara symmetriskt eller ungdomligt. AI kan hjälpa oss att skriva den perfekta texten. Men det är fortfarande människan som måste ha något att säga. Och kanske är det just där framtidens verkliga konkurrensfördel kommer att finnas: inte i förmågan att vara felfri, utan i modet att vara människa.
Eller som Tomas Tranströmer uttryckte det, med osviklig elegans, i dikten ”Romanska bågar”:
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”