Mullornas största fiende är varken Israel eller USA – utan det iranska folket
Iran uppfyller nu de klassiska premisserna för revolution: ekonomisk kollaps, förlorad legitimitet och ett folk som slutat vara rädda. När rädslan byter ägare börjar diktaturer falla.
Allt som någonsin skett kan ske igen. Det är till lika delar ett hot som ett löfte. Mäktiga imperier har fallit, fantastiska civilisationer gått under, de mest avskyvärda av diktaturer imploderat. “Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer”, för att citera Lenin.
Kanske befinner världen sig i ett sådant historiskt ögonblick. Det är först i efterhand man säkert vet när rädslan byter ägare, när rollerna byts; när rädslan för despoten, ljudlöst smygandes på tå, packar väskan och beger sig ifrån massan, för att nästan obemärkt flytta in hos despoten - som plötsligt räds den massa han tidigare förtryckt.
Då, i retrospektiv, kan man ofta identifiera den gnista som tände elden; ögonblicket när folket slutligen finner kraft att resa sig - väl medvetet om att det är med livet som insats. Ögonblicket när despoten inser att verkligheten hunnit ikapp, att det inte finns någon återvändo. När kontrollen evaporerar. När militären och polisen ansluter sig till folket, när fasaden slutligen faller isär. När murar rivs, människor återförenas, när allt som igår framstod som omöjligt plötsligt kan bli verkligt, ofrånkomligt, självklart.
Det är då vi ånyo påminns om att historien alltid kan ta nya, outgrundliga vägar och att det ytterst beror på modiga människors val. Det är då vi ånyo påminns om att diktaturens logik - manifesterad i förtryck, kontroll och misär - alltid strider mot människans natur och inneboende längtan efter frihet.
De senaste veckornas utveckling i Iran, som rönt förvånansvärt lite intresse i de stora medierna såväl internationellt som på hemmaplan, är exceptionell. Än vet ingen var det kommer att sluta men klart är att den breda folkliga resningen - som denna gång förenar gammal som ung, rik som fattig - mot den fascistoida, repressiva, islamistiska regimen i Teheran har potential att inte bara befria iranierna, efter nästan ett halvt sekels fångenskap, utan också omstöpa hela Mellanöstern.
Utvecklingen i Iran blottlägger alla diktaturers inneboende paradoxer: det samhälle som hålls samman av repression kommer ofrånkomligt, långsamt att eroderas inifrån som en respons på repressionen. Mullornas teokratiska regim har visserligen sedan år 1979 överlevt tidens gång; inte för att den åtnjutit folkligt stöd, utan för att den varit konsekvent i sin brutalitet - i sina fängslingar, avrättningar och otaliga moralpoliser.
Nu befinner sig landet i svår ekonomisk kris som slår hårt mot alla samhällsklasser. Av bilden av en oövervinnerlig militär förmåga, de ballistiska missilerna till trots, återstår en tummetott efter det förödmjukande 12-dagars kriget med Israel i fjol. Ja, nog gör det ont när illusioner brister.
Så när rädslan släpper det klaustrofobiska strypgreppet om den kuvade befolkningen - därför att enkom rädslan återstår och den kan man ju likväl mista - framträder en stat utan legitimitet. Det är denna åderlåtna skapelse som mullorna i panik försöker förhindra världen från att beskåda; varför de stänger av tillgången till internet och annan kommunikation, varför de anklagar “den stora Satan” USA och “den lilla Satan” Israel för att ligga bakom demonstrationerna och turbulensen.
Iran utgör idag en av huvudnoderna i ett nät av auktoritära diktaturer - dit Ryssland, Kina och Nordkorea också räknas - som hotar världsfreden. Faller mullornas terrorregim blir påverkan på Ryssland, som redan tycks ha förlorat ytterligare en bundsförvant i och med utvecklingen i Venezuela och tillfångatagandet av president Maduro, stort.
Världen blir helt enkelt mer frihetlig om den kärnvapenexperimenterande regimen, vars uttalade mål sedan grundandet år 1979 varit att förinta Israel, faller och i fallet tar med sig sina proxyarméer i form av Hamas i Gaza, Hezbollah i Libanon och Houthirebellerna i Jemen. För varje enskild iranier som fötts, levt och dött under det monumentala, systematiska förtrycket - som i drygt fyra decennier utövats mot inte minst kvinnor, homosexuella och dissidenter - är den potentiella revolutionen som står för dörren livsomvälvande på samma vis som Berlinmurens fall var för européerna.
Trots detta rapporteras ytterst lite och ytterst oinitierat kring det som sker. Det är tyst från den “pro-palestinska” vänstern, tyst från annars så exalterade Greta T och alla andra halvtidshumanister som borde spritta av glädje över det modiga motståndet från ett i sanning förtryckt folk, liksom över att förutsättningarna för fred mellan israeler och palestinier ökar exponentiellt utan mullornas inblandning. Men icke.
Och kanske är det inte så konstigt vid närmare eftertanke. Den iranska regimen, som finansierat Hamas, är Israels primära fiende, varför den folkliga resningen mot regimen strider mot det narrativ som definierat vem som är att betrakta som offer och förövare i det eviga kriget i regionen. Allt enligt logiken om min fiendes fiende som bästa vän.
Hur annars förstå den analys som DN bjuder sina nyhetstörstande läsare på under fredagskvällen där kronprins Reza Pahlavi, vars namn skanderas av massorna runt om i Iran, beskrivs som en “farbror från det förgångna” som har “band till Israel” vilket, får läsarna veta, “sticker i ögonen på många iranier - Israel och USA är Irans svurna ärkefiender”. Tänka sig! Som om det iranska folket, som nu alltså reser sig mot regimen, inte skulle ha samma intresse som israelerna av att omkullkasta Irans roll som destabiliserande kraft i Mellanöstern.
Så för att tydliggöra det DN inte vill medge: Det går inte att stå bakom det iranska folket utan att ta avstånd från islamism, terror och förintelsefantasier riktade mot Israel och det judiska folket. Det går inte att stå bakom de iranska kvinnorna utan att ställa sig på demokratins, rättsstatens och sekularismens sida. Antingen omfamnar man västerländska ideal och hamnar därmed i samma lag som USA och Israel i kampen mot islamistisk ondska, eller så står man på samma sida som Iran, Hamas, Maduro och resten av gänget. Tystnaden, eller för den delen behovet av att signalera avstånd medelst Israelhänvisningen, är också ett val i detta potentiellt historiska ögonblick.
Kanske faller mullorna imorgon. Eller om ett år. Kanske dröjer det längre. Ingen vet, men vi är många som hoppas. De kommande dagarna kommer helt oavsett att vara avgörande för framtiden. Regimen står inför ett dilemma som oberoende av handlingsval resulterar i att den försvagas och på sikt faller, frågan är inte om utan när; om den inte trappar upp våldet för att kväsa upploppen riskerar de att spridas och intensifieras. Om den däremot agerar alltmer brutalt ökar risken för att USA och Israel intervenerar till stöd för demonstranterna. Schack matt, ayatollah Khamenei!
Kontentan är således att även om regimen lyckas stoppa den revolution som nu tycks vara i sin linda så kvarstår den häxbrygd av omständigheter som lett fram till att den alls uppstod; förtrycket, den ekonomiska krisen, korruptionen, trycket från USA och Israel.
Därför är det relevant att fundera på vad eller vem som kan komma i mullornas ställe den dag regimen oundvikligen slutligen faller. I dagsläget framstår, oavsett DN-skribentens ytliga och Israelfientliga analyser, den äldste sonen till den störtade shahen, ovan nämnde Reza Pahlavi, som det mest attraktiva alternativet under en övergångsfas.
Under en sådan initial fas kan man inte underskatta vikten av institutioners betydelse - däremot går det alldeles utmärkt att överskatta revolutionens renande kraft. Erfarenheten från inte minst den arabiska våren har lärt oss att frihet i Mellanöstern kräver mer än ondsinta regimers fall; den kräver ansvar, tålamod och respekt för lag framför lojalitet till klan och religion.
När mullornas regim en dag faller öppnas med andra ord ett historiskt fönster – men också Pandoras ask. Antingen påbörjas den långsamma, mödosamma vägen mot en sekulär rättsstat som värnar individen, demokratin och institutionerna. Eller så bekräftas återigen den bittra insikten om att när tyrannin försvinner - utan att rättsstaten är redo - så följer enbart kaos.
Allt annat lika: Grunden för Irans framtid formas på gatorna runt om i landet i detta nu. Av kvinnor som vägrar bära slöjan. Av män som vägrar lyda. Av människor som förstått att rädslan redan tagit sitt pris – och att friheten därför är värd allt.