Många lärdomar att dra av Natoprocessen

I morgon inleds Nato:s toppmöte i Vilnius. Men nu i kväll råder fortsatt förvirring kring utfallet för svensk del. Oavsett utgång finns en rad viktiga lärdomar att dra av processen.

Du som väljer att betala din prenumeration med kort behöver mata in kortnumret två gånger innan autentiseringen, för att betalningen ska gå igenom, även om du får ett mail om att du blivit prenumerant. Önskar du bli bli betalande prenumerant, men inte betala med kort, går det bra att betala via Swish eller till mitt bankgiro. Märk insättningen med din emailadress. I dagsläget är det årsprenumeration (50 euro/580 kronor) och mecenatnivå på valfritt belopp därutöver som kan administreras. Swishnummer: 123 250 22 19 eller Bankgiro: 5964-8048. Tack för ditt engagemang som möjliggör mitt skrivande!

Den turkiske krokodilen. Photo by David Clode on Unsplash

Den som trodde att Turkiets förhalningar av Sveriges Nato-ansökan berodde på svenska yttrandefrihetslagar begrep inte att det aldrig handlat om Sverige - utan om Turkiet. Att varje eftergift endast syftade till andra, större uppoffringar och en maktdemonstration att stryka det inhemska egot med. Att allt framstår som en vinst för den som inte har något att förlora. Eller som Tysklands främste Turkietexpert, Burak Copur, beskrev det: “Lärdomen från krisen mellan Tyskland och Turkiet är att inte fortsätta att mata krokodilen för den här krokodilen blir aldrig mätt.”

Oavsett Natoprocessens utgång kommande dagar har de diskussioner som förts i offentligheten de senaste månaderna, om behovet av att inskränka grundlagsstadgade rättigheter av allehanda skäl, återigen blottat den plågsamma, svenska ängsligheten. En ängslighet, men också en splittring i synen på det mest fundamentala, som skulle kunna utgör ett större hot mot svensk demokrati än många av de säkerhetspolitiska risker som Nato är tänkt att vara ett försvar mot.

Att så många, så lättvindigt, visat sig vara beredda att förhandla med den svenska yttrandefriheten som insats, med hänvisning till tolerans (som i sammanhanget är en eufemism för rädsla) är djupt oroväckande. Blott diskussionen har försvagat oss och visat de krafter, inhemska som utländska, som önskar ett mindre frihetligt samhälle - där lagen undantagslöst är överordnad religionen - att inget är riktigt heligt för oss.

Men turerna har också sannolikt påverkat bilden av Nato som sammanslutning. Det turkiska agerandet, och Natos oförmåga att sköta processen internt, har sannolikt iakttagits med stort intresse från Kreml som i och med detta spektakel fått skäl att fundera på hur enigt Nato de facto skulle vara om det blev skarpt läge och artikel 5 aktualiserades. Det vill säga den bestämmelse som förbinder Natos medlemmar att komma till varandras undsättning vid angrepp.

Att Turkiet, till skillnad EU, inte infört sanktioner mot Ryssland utan tvärtom välkomnat ryska oligarker, samtidigt som man sålt vapen till Ukraina, spär ytterligare på misstänksamheten kring den turkiska lojaliteten. Eller så vänder man på det, finns det någon turkisk lojalitet bortom turkiska intressen, vilka de än månde vara för stunden?