Klistermärken som avslöjar samtidens förfall
Med ett klistermärke i fönstret görs judehat rumsrent igen. Under parollen “apartheidfri zon” ersätts fakta med poser, och Sverige vänjer sig åter vid att en minoritet kan pekas ut som problemet.
En apartheidfri zon (AFZ) “är en verksamhet som aktivt vägrar bidra till Israels folkrättsbrott". Bevisen för dessa påstådda folkrättsbrott framgår inte. Det behövs inte heller. Numera är allt som hävdas om Israel, som är ofördelaktigt och demoniserande, per se sant. Israel kan nämligen inte göra rätt - eftersom landet i sig är fel.
I Sverige finns, enligt de som står bakom det apartheidfria “konceptet” ett antal restauranger, kaféer, butiker, bokkaféer, frisörsalonger och studentföreningar som valt att sätta upp ett klistermärke i sitt skyltfönster för att markera att de bojkottar produkter och tjänster “som stödjer eller upprätthåller Israels apartheidregim”. På den så kallade "bojkottlistan” finns alltifrån Burger King, Coca-Cola, Siemens, Zara till HP, Lidl och “Israeliska frukter, grönsaker och viner”.
För att bli en “apartheidfri zon” behöver den aktuella verksamheten 1) placera klistermärket i sitt fönster och förklara sin “plats som en Apartheidfri zon på sociala medier”, 2) bojkotta företagen på listan, samt förhålla sig till att 3) “Det är en resa, håll dig engagerad. Se regelbundet över era inköp och investeringar”.
En tom gest, en ceremoniell markering av att man tillhör de rättrogna som kräver att man kapitulerar inför flockens moraliska lättja, som säger allt och exakt ingenting. Där moralismen förvandlas till en ritual, och ritualen ersätter det kritiska tänkandet.
Särskilt eftersom Israel, till skillnad från Gaza, är ett mångkulturellt samhälle där de israeliska araberna, som finns representerade i knesset liksom i Högsta domstolen, utgör omkring en femtedel av den totala populationen. Mer relevant vore att fråga hur många, levande, judar som finns i Gaza? Hur många judar som fördrevs ur den muslimska världen och tvingades på flykt till Israel? Apropå folkfördrivning och apartheid.
På en karta på “BDS Sverige” kan den som inte vill råka hamna på en plats där öppen diskriminering råder se verksamheterna som öppet skyltar med judehatet under anti-israelisk maskering; här finns bland annat den radikala studentnationen Smålands nation i Lund, ett föräldrakooperativ på Södermalm samt den numera internationellt famösa restaurangen Adams smokehouse som huserar i Vasastan i centrala Stockholm, vars krögare, DN till och med bevärdigat med ett snyftreportage.
Krögaren, som GP:s politiske redaktör Adam Cwejman uppmärksammade i en ledare tidigare i veckan, har i ett viralt klipp i sociala medier pedagogiskt pekat på en klisterlapp vid ingången med en överkryssad israelisk flagga och förklarat att israeler (eller “disgusting scumbags” som de kallas) inte är välkomna i lokalerna. I restaurangens fönster finns också klistermärken med budskap som “Intifada is my girlfriend”, “Crash the system - Globalize the Intifada” och “100 % Anti-Zionism” - det vill säga extremistiska budskap som syftar till att ingjuta rädsla i en minoritet.
I kommentarsfältet hyllades tilltaget av hycklande antirasister som sannolikt hade stått främst i ledet på 1930-talet och utan tillstymmelse till ånger krattat manegen för Förintelsen. Att agendasättande DN ens skulle kommit på tanken att sätta ihop ett motsvarande hovporträtt om krögaren hetat Cohen eller Carlsson - och formulerat sig på motsvarande vis om muslimer, romer eller svarta - är lika sannolikt som att diskrimineringen och rasismen som riktas mot judar, sionister eller israeler inte skulle emanera ur tvättäkta antisemitism.
I Sverige har det historiskt, i vart fall när det kommit till andra folkgrupper än judar, varit otänkbart att se mellan fingrarna när det kommit till hets mot folkgrupp och diskriminering. Jag kommer att tänka på det klassiska rättsfallet NJA 1982 s. 128 som studerades på juristutbildningen på min tid där en skylt som förbjöd “zigenare” från att beträda en campingplats betraktades som ett meddelande som gav uttryck för missaktning.
Genom förbudet att beträda campingplatsen, vilket enligt texten på skylten riktade sig till “zigenare” överlag, uttrycktes indirekt ett omdöme om “zigenares” egenskaper och uppträdande som måste anses nedsättande för folkgruppens anseende. Omdömet bedömdes därmed utgöra ett sådant uttryck för missaktning som täcktes av rekvisiten i 16 kap. 8 § BrB.
Av ett annat fall från år 2012 framkommer samma bedömningsmönster; en före detta campingägare i Malmö stämdes på 675.000 kr av ombudsmannen för etnisk diskriminering (DO) till följd av att 27 romer hade nekats plats på en campingen sommaren år 2004. Sällskapet hade initialt fått ett positivt besked när de ringde och frågade om det fanns plats på campingen, men när de väl anlänt hade ägaren uttryckt att han inte ville ha “sådant folk” där.
Enligt campingägarens jurist hade familjerna nekats plats på grund av sättet de ville ställa upp sina husvagnar på. DO menade emellertid att det var frågan om ett klart fall av diskriminering. I en intervju framhöll DO:s jurist att:
“Det är allvarligt med just diskriminering av romer, för att det sker så öppet och att det är något man inte ens skäms för många gånger.”
Byt ut ordet “rom” mot “jude” så bör orimligheten i de apartheidfria zonerna framgå även för den mest hycklande antirasisten.
Jag vill hävda att allt vi nu ser hänger ihop; Försöken att utesluta Israel ur Eurovision (som jag debatterade i Aktuellt i torsdags kväll), Skolverkets rapport om att antisemitism förekommer på de flesta skolor i Sverige, antisemitismen på svenska universitet, attackerna mot israeliska företaget Elbit i Göteborg liksom mot landets ambassad i Stockholm, Brå:s rapport som vittnar om en markant ökning av anmälda hatbrott med antisemitiska förtecken sedan 7 oktober 2023 indikerar samma sak; 1930-talets stapplande steg mot nazisternas dröm om ett “judenrein” Tyskland har i våra dagar ersatts av vänsterns och de importerade islamisternas dröm om ett “Israelrein” Europa. Antisemitismen, som drivkraft och möjliggörare, är densamma.
Inget av ovanstående sker i ett vakuum, det vi kan skönja är vibrerande rörelser som befruktar och förökar sig, som mångfaldigas exponentiellt i en offentlighet där normaliseringen av uppfattningar och beteenden, som varit socialt stigmatisera(n)de sedan andra världskriget, nu inte längre renderar några socialt obehagliga konsekvenser - snarare tvärtom.
Jag vill vidare hävda att det är frånvaron av negativ respons på det öppna judehatet som är den reellt stora förändringen sedan den 7 oktober 2023 - judehatet som sådant fanns där hela tiden. Upprepningen av riktad missaktning mot, och ren bojkott av, judiska musiker, skådespelare och regissörer, idrottsmän, forskare, författare och företagare är precis som på 1930-talet. Normaliseringen av demoniseringen, de dubbla måttstockarna, konspirationsteorierna.
I torsdagens Aktuellt, där jag debatterade EBU:s beslut att låta Israel delta i nästa års Eurovision, stod det så uppenbart klart att det inte handlar om kriget i Gaza utan om det oresonliga hatet mot Israel. Min motdebattör, Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling, gjorde sitt yttersta för att blanda samman korten genom att bland annat hävda att Israel borde behandlas på samma vis som Ryssland trots att det var Ryssland som attackerade Ukraina medan Israel blev attackerat av Hamas.
Vidare sade han i ett replikskifte, apropå att jag hävdade att kriget som det nu råder vapenvila i inte varit ett folkmord, att
“Du får välja att inte kalla det för folkmord, men man ser ett dödande av tiotusentals människor”.
Att en folkvald, tillika lagstiftare, så slarvigt hanterar inte bara orden utan juridiken är häpnadsväckande. Anklagelserna om folkmord, som alltid riktas mot just Israel och som började riktas mot landet så snart som det började försvara sig, är inte en fråga om känslor eller vad man vill eller inte vill kalla det för. Folkmordsbegreppet är inget semantiskt preferensval. Det är frågan om en juridisk term som kräver bevisad uppsåt och som inte handlar om hur många människor som dör - faktum är att inte en enda ens behöver dö - för att kunna tillämpas.
I islamovänsterns värld saknar sanningen emellertid betydelse vilket gör det allt svårare att mötas i debatt och därmed lösa faktiska problem. Det är inget litet bekymmer utan tvärtom det som göder polariseringen, hatet och oförsonligheten som samma vänster säger sig vara så oerhört bekymrad över.
Svenneling och hans fränder säger sig vilja bekämpa antisemitismen. Det rimmar illa med en verklighet där de tvärtom underblåser och legitimerar den. Där de låtsas vara ovetandes inför det faktum att antisemitismen sällan utger sig för att vara just antisemitisk. Tvärtom visar historien hur den muterar, hur den effektivt göms bakom en mask anpassad för den rådande samtiden.
Antisemitismen har alltid varit kameleonten bland idéer; “De dödade Jesus”, “De förgiftade brunnar”, “De kontrollerar bankerna”, “De är inte lojala mot Kronan”, “De korrumperar det kristna samhället”, “De avviker från den ariska rasen”, “De kontrollerar medierna och den kulturella eliten”, “De är kapitalister som exploaterar arbetare”, “De är marxister”, “De är globalister som kontrollerar de globala systemen”, “De är koloniala imperialister”, “De är sionister”.
Varje generation har att hantera sin form av judehat. Idag kommer det till uttryck i hat mot staten Israel och “sionister”. Att påtala detta är inte att förneka att Israel, liksom alla stater, ska kritiseras när det är befogat. Att Israel under kriget, i likhet med alla krigsförande parter historiskt, sannolikt begått misstag och rena krigsbrott.
Men när kritiken selektivt, absolutiserat och demoniserande riktas mot en enda stat, och när den följs av symbolhandlingar som stänger dörren för en hel grupp människor, då har vi lämnat saklighetens område. Då handlar det inte längre om politik, utan om något betydligt allvarligare - om den antisemitism som varje europé har ett moraliskt ansvar att bekämpa.
Judar har i århundraden fått erfara att deras säkerhet är villkorad, deras rätt till existens omförhandlingsbar. Det är den historiska repetitionen som gör dagens situation så farlig. Och om inte den stora, tysta massan vågar säga det högt, om majoriteten fortsätter att ursäkta, bagatellisera och blunda – då kommer nästa steg inte att tas av extremister, utan av den offentlighet som redan blivit avtrubbad.