Kapitulation i vår tid
Europa riskerar ännu ett München – denna gång på Ukrainas bekostnad. Vita husets ”fredsplan” hotar Ukrainas suveränitet och upprepar 1938 års misstag. Europas ledare måste resa sig och våga slåss.
Den 29 september år 1938 möttes den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Tysklands führer Adolf Hitler och Italiens diktator Benito Mussolini i München. Syftet var att lösa den uppkomna krisen i dåvarande Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland.
Hitler lovade att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Väl tillbaka i London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred för vår tid” (”I believe it is peace for our time”).
Det var som svar på detta uttalande som Winston Churchill yttrade de bevingade orden: “You were given the choice between war and dishonour. You chose dishonour, and you will have war.” (”Ni hade ett val mellan krig och förnedring. Ni valde förnedring, och ni kommer att få krig.”)
Så kan vägen till krig också stensättas…
Det är i ljuset av detta ödesmättade historiska beslut som den 28 punkter långa “fredsplanen” mellan Ukraina och Ryssland, som Vita huset tagit fram, ska betraktas. Det som ligger på bordet är en plan för kapitulation, för säker undergång, en skymf mot fredens innersta väsen - inte mer, och inte mindre. Är det Nobels fredpris Trump suktar efter lär han få vänta i all evighet.
Av den nygamla Trump-planen som nått offentligheten framgår bland annat att Ukraina inte får gå med i Nato, att inga utländska trupper får stationeras i landet, att Krim, Luhansk och Donetsk erkänns som de facto ryska, att Cherson och Zaporizjzja ska frysas längs kontaktlinjen, samt att militären ska begränsas till 600 000 soldater. Ukraina ska dessutom avstå långdistansvapen som kan nå ryska städer.
Samtliga krav utgör mycket långtgående ingrepp i Ukrainas suveränitet och rätt att besluta över sin egen armé, sin säkerhets- och utrikespolitik, liksom över vilka allianser man vill ansluta sig till. Med andra ord självklarheter som aldrig bör vara föremål för förhandling.
I gengäld, stipulerar planen, ska Ukraina erhålla säkerhetsgarantier från USA och Europa - under förutsättning av Ukraina följer villkoren. Annars kan garantierna dras tillbaka. Putin ska å andra sidan lova att inte angripa Nato-länder och acceptera att framtida gränser inte får ändras med våld.
Det hela hade kunnat avfärdas som farsartat, om det inte varit så utomordentligt farligt för Ukraina, för Europa och för den säkerhetsordning som stadgat att staters suveränitet inte ska vara beroende av andra staters välvilja eller vapenmakt.
Ukraina och Europa borde under inga som helst omständigheter acceptera det amerikanska budet, som ytterst vilar på krav från Ryssland. Ett löfte från Putin, eller USA för den delen, är bevisligen inget värt. Genom annekteringen av Krim år 2014 bröt Ryssland ensidigt mot två uppgörelser: Dels mot Budapestmemorandumet från år 1994, enligt vilket de tre kärnvapenmakterna Ryssland, USA och Storbritannien, garanterade Ukrainas territoriella sammanhållning mot att Ukraina till Ryssland överförde de kärnvapen som under sovjettiden hade stationerats på ukrainsk mark. Dels mot det vänskapsavtal från år 1997 som innebar att Ryssland och Ukraina erkände och respekterade varandras gränser.
Frågan som infinner sig är varför Putin inte skulle bryta mot Trumps avtal, precis som Hitler bröt mot överenskommelsen med Chamberlain från München år 1938? Faktum är att det sannolikt snarare är en fråga om tidpunkt, inte om huruvida det kommer att ske. Ryssland har återkommande fått bekräftat att varken USA eller Storbritannien agerar, garantierna till trots, och att det räcker med att hota med kärnvapen för att Nato och EU ska tala mer om de-eskalering än om att i handling sätta hårt mot hårt.
Därför är det på tiden att Europa upphör med att, med mössan i hand, böna och be USA om att bistå i kampen mot Ryssland. Ju förr vi inser att vi från och med nu står ensamma i kampen mot Putin desto bättre. Ty det som nu sker handlar inte enbart om Ukraina utan i lika hög grad om EU, Nato, USA:s roll i världen och om vilken slags säkerhetsordning som ska råda framgent. Vi kan antingen låta Putin förgöra oss, genom att låta splittra oss, eller så kan vi visa styrka och handlingskraft genom att ta ansvar för vår framtid.
I kölvattnet av det som nu sker - när Trumps ambition att göra USA potent igen förbyts mot en allt större irrelevans och slutenhet - kommer amerikanska säkerhetsgarantier att vara noll och intet värda, Nato som transatlantisk allians att förlora i betydelse och allt fler länder vilja skaffa sig egna kärnvapen.
Det är med andra ord inte bara Ukraina och Europa som har allt att förlora på att Putins dröm om att Nato imploderar uppfylls; en stormakt utan allierade och utan förtroende öppnar upp för en multipolär värld som gynnar auktoritära skurkstater som Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran. Inser USA vidden av ett sådant skifte?
Så vad borde Europa göra? Till att börja med måste all indirekt handel som gynnar den ryska krigsapparaten stoppas. Länder som Kina som bistår Ryssland i kriget, direkt eller indirekt, bör också utsättas för kännbara sanktioner.
För det andra behöver de frysta ryska tillgångarna användas för att bistå Ukrainas försvar. Dessa tillgångar, som frysts globalt, motsvarar omkring 3 150 miljarder kronor. I EU förvaltas en stor del av detta av det belgiska finansinstitutet Euroclear. Hittills har man använt räntevinsterna från dessa frysta medel för att stödja Ukraina vilket genererat några miljarder euro per år.
Flera EU-länder, däribland Sverige och Tyskland, har deklarerat en vilja att gå längre och använda själva kapitalet, det vill säga inte bara räntorna, för att säkra ett stort lån till Ukraina. Europeiska kommissionen arbetar med ett förslag där man skulle kunna låna ut upp till 140 miljarder euro till Ukraina med de frysta ryska tillgångarna som säkerhet. Belgien, som hittills sagt nej till den här sortens lösningar, behöver ompröva sin position.
För det tredje bör EU överväga möjligheten att bistå det ukrainska försvaret med soldater på marken. Det kan tyckas drastiskt men om vi menar allvar med att 1) Ukraina inte ska tvingas till kapitulation, 2) att risken för att Ryssland inte nöjer sig med Ukraina, utan de facto har både vilja och förmåga att attackera ett Nato-land, är reell - vilket får konsekvenser för hela Europa och Nato - ja, då kan vi inte sitta och hoppas på ett mirakel längre. Ty den som inte vill slåss i Ukraina riskerar att få slåss på hemmaplan.
För det fjärde måste den upprustning som initierats i Europa påskyndas markant; dels i avskräckande syfte, dels för att kunna möta ett eventuellt ryskt angrepp. Inom ramen för detta behöver diskussionen om europeiska kärnvapen, som kompenserar för ett allt mer opålitligt USA och därmed ett försvagat Nato, skyndsamt adresseras och börja verkställas.
I en rimlig värld hade det varit Ryssland som tvingats kapitulera, överlämna stulen mark och kidnappade barn, ställas inför rätta för krigsbrott, tvingas decimera sin militära förmåga. I en rimlig värld hade inte USA, som världens stormakt, belönat militär aggression med land, och imperialistiska ambitioner med återintegrering i den globala ekonomin.
Att stå upp för freden och friheten kommer aldrig att komma utan kostnad. Men alternativet är alltid dyrare i längden och de långsiktiga konsekvenserna för generationer framöver högst kännbara. Därför behöver vi inse att det inte finns någon väg runt det här, ingen möjlighet att undvika en större konfrontation, att avsaknad av krig inte är liktydigt med fred.
Vägen till fred i Ukraina kommer inte att gå via kompromiss om grundläggande värden - utan genom konfrontation. Om kriget i Ukraina, som i februari nästa år går in på det fjärde året, ska få ett varaktigt slut krävs beslutsamt agerande. De åtgärder som hittills vidtagits, i linje med de ideal som vuxit fram i Europa efter andra världskriget, har främst syftat till att undvika krig.
Vi behöver inse att vi redan passerat gränsen, att det visserligen inte råder krig utanför ukrainskt territorium, men inte heller fred. Att det som kvarstår är den farliga illusionen om att det går att bevara status quo. Att de cyberattacker och de drönare som kränker europeiskt luftrum är ett test av vår respons. Att vi inom en snart framtid kan komma att behöva slåss för att försvara våra länder. Att en extrem situation - i form av ett existentiellt hot - kräver extrema åtgärder av beslutsfattare som skolats i en annan tid, för att hantera andra mindre kärva omständigheter.
Som beslutsfattare behöver vi vara uppriktiga med att den hållning som gällt sedan EU bildades - i ruinerna efter andra världskriget - som ytterst gått ut på att söka konsensus, riskminimera och lösa allt med diplomati, inte kommer att vara fruktsam i mötet med krafter som hotar vår blotta existens. Israels kamp mot Hamas, liksom Ukrainas mot Ryssland, handlar om krig för överlevnad, mot fiender som inte skyr några medel i försöken att förinta. Det är detta vi behöver svara mot.
Paradoxalt nog kan de ideal som möjliggjort fred och frihet under de senaste 80 åren vara det som slänger in oss i en era av osäkerhet och, ytterst, ännu ett krig. Detta eftersom vi passiviserats så till den grad att vi tappat förmågan att inte bara identifiera existentiella hot utan också att försvara oss mot dem. Men freden föds inte ur rädsla. Den föds ur styrka.
Europa har nu allt att förlora. Det betyder att Europa också har allt att försvara - och därmed att vinna.