Just för att vi är rädda behöver vi vara modiga

Det farliga är inte hoten och våldet som vi riskerar att drabbas av, och redan har drabbats av, utan de inskränkningar och anpassningar som vi gör i hopp om att det ska blidka de som hatar oss.

Du som väljer att betala din prenumeration med kort behöver mata in kortnumret två gånger innan autentiseringen, för att betalningen ska gå igenom, även om du får ett mail om att du blivit prenumerant. Önskar du bli bli betalande prenumerant, men inte betala med kort, går det bra att betala via Swish eller till mitt bankgiro. Märk insättningen med din emailadress. I dagsläget är det årsprenumeration (60 euro/600 kronor) och mecenatnivå på valfritt belopp därutöver som kan administreras. Swishnummer: 123 250 22 19 eller Bankgiro: 5964-8048. Tack för ditt engagemang som möjliggör mitt arbete som oberoende skribent !

Photo by M.T ElGassier on Unsplash

Det finns få ting som präglat den svenska samhällsutvecklingen de senaste decennierna mer än rädslan - och rädslan inför rädslan. Det har handlat om en rädsla att uppfattas som intolerant, alarmistisk, bakåtsträvande eller rasistisk, men också om en genuin oro för att utsättas för hot och våld. Svenskar, i gemen, är inte vana vid att behöva uppvisa mod - av den enkla anledningen att merparten inte haft något egentligt att frukta.

Det är därför som staten står handfallen inför händelseutvecklingen; inför gängkriminaliteten som kryper allt längre ner i åldrarna och numera skördar oskyldiga dödsoffer, inför den grova antisemitismen som uppbringar en existentiell skräck i den judiska minoriteten, inför de grundlösa anklagelserna om islamofobi när yttrandefriheten används för att bränna en Koran eller när socialtjänsten omhändertar muslimska barn som far illa.

I ett land där konsensus, konformism och kompromisser varit ledstjärnor blir krocken brutal när det vänliga, lågmälda svenska sättet att hantera konflikter kolliderar med kulturer som använder våld och vedergällning som sitt främsta maktspråk. Att vi över huvud taget hade en diskussion om hur koranbränningarna skulle kunna stoppas handlade inte om en plötslig vördnad för religion, utan om rädsla för det våldskapital som de lättkränkta bevisligen besitter.