Journalistikens största kris är inte Trump - utan journalisterna själva
Under migrationskrisen misslyckades medierna med att beskriva verkligheten. Istället beskrev man verkligheten som man önskade att publiken skulle uppfatta den. Tio år senare upprepas samma mönster.
Våren år 2013 gladde DN sig över att man befäst sin position som ledande sajt bland svenska morgontidningar. I en intervju förklarade tidningens chefredaktör Peter Wolodarski receptet bakom framgången:
“Den senaste veckan har varit intensiv för oss. Serien om tiggeri, Jonas Hassen Khemeris brev till Beatrice Ask och våra artiklar om såväl gömda flyktingar som Tobias Billström har fått ett väldigt gensvar, vilket är roligt. Vi stärker vår position som Sveriges största morgontidningssajt. /…/ Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att båda tänka och känna.”
Det låter oskyldigt, nästan ädelt. Men i själva verket rymmer formuleringen en revolutionerande idé: att journalistens uppgift inte längre är att så troget som möjligt beskriva verkligheten, att ge människan nyklar som ska hjälpa henne att förstå världen - utan att forma läsarens uppfattning om verkligheten, att helt enkelt tala om för henne vad hon bör känna inför den.
Där någonstans började journalistiken förväxla sitt uppdrag med politikens - eller trollkarlens.
Wolodarski och jag möttes i en Agendadebatt några år senare (länken ovan) i vilken jag kritiserade honom för den så kallade agendasättande journalistiken som jag menade fördummade debatten och talade till människors mest primitiva, emotionella drifter.
Året var 2016, Trump hade dagarna innan valts till president för första gången, och i Sverige spirade en diskussion om hur medierna lierat sig med makten under flyktingkrisen år 2015. Jag talade om vikten av konsekvensneutralitet, som antitesen till den agendasättande journalistiken, och framhöll att medierna under lång tid underminerat sin egen trovärdighet på ett betydligt allvarligare vis än vad Trump någonsin skulle vara förmögen till.
Jag menade också att såväl valet av Trump, som framväxten av alternativmedier, var att betrakta som en direkt konsekvens av det samlade etablissemangets oförmåga att adressera samhällsproblemen på ett sätt som korrelerade med breda väljargruppers verklighetsuppfattning.
Under de efterföljande åren hölls debatter och seminarier, jag deltog personligen i många, kring frågan om den journalistiska hanteringen av migrationsfrågan. Journalister, inte minst inom public service, vittnade om en klaustrofobisk kultur som premierade medgörlighet framför nyfikenhet. Det föreföll som en tillnyktring var i vardande, som om enkom insikten om åsiktskorridorens dynamik skulle bidra till bättre vaksamhet framgent.
Men icke. Det som hänt, med tio års perspektiv, är att åsiktskorridoren förflyttat sig, bytt frågeställningar, samtidigt som dess metod, logik och infrastruktur har bestått. Som allra tydligast blir det på klimat och miljöområdet, i den exalterade diskussionen om transepidemin bland unga, liksom i fråga om rapporteringen av Gazakriget i allmänhet - och besattheten kring Israels förehavanden - i synnerhet.
På samtliga dessa områden - precis som när det kom till migrationen, integrationen, de apatiska flyktingbarnen och tiggeriet dessförinnan - har sakfrågan kidnappats av de som har ett outsinligt behov av att manifestera sin godhet och tolerans, till men för de som sakfrågan berör. Därmed har klimatet, transungdomars mående och migrationen effektivt reducerats till färgglada (och utbytbara) accessoarer i självupptagna aktivisters bekräftelsesökande repertoar.
Så varför lånar, vad som borde vara seriösa medier, ut sig till denna oseriös cirkus? Det handlar om flera faktorer. En rör det faktum att fakta som kan förändra bilden av saken, till fördel för den ena partens argument och därmed till nackdel för den andres, i vad som kodats som kontroversiella frågor återkommande utelämnas. Det innebär att själva urvalet, som formar bilden, i sig är det viktigaste opinionsbildande verktyget.
Då alla nyheter behöver kondenseras för att kunna förmedlas görs i ett tidigt skede en bedömning av vad som ska återges och inte. Det som inte återges kan därmed vara minst lika relevant som det som återges och i bägge fallen beror urvalet, det som sen blir nyheten, på en bedömning; i bästa fall utifrån relevans och i sämsta fall baserat på journalistens egna uppfattningar (som ofta bland journalister korrelerar med vad som är politiskt opportunt att förespråka för stunden).
En annan faktor, som hör ihop med den första, handlar om journalisters självbild. Det råder inga tvivel om att alltför många journalister idag inte ser journalistiken som ett verktyg för spridande av fakta och sanning, utan som ett vapen i kampen för det samhälle som de själva anser som rättvist och rättfärdigt. Det är nämligen stor skillnad på att observera ett skeende - och att göra sig till en uttolkande aktör av det.
Detta förhållande illustreras väl av det öppna brev som ett antal (före detta) SVT-profiler undertecknat av vilket det framgår att:
“Just nu riskerar SVT Nyheter att välja fel väg. Därför vill vi uppmana SVT:s ledning att ta public service-uppdraget på största allvar. Det handlar ytterst om demokrati, kunskap och samhällsbygge.”
Men, undrar jag, vilket samhällsbygge? Baserat på vilka värderingar, premisser och ideologiska utgångspunkter? Det framgår inte av artikeln. Detta av den enkla anledningen att svaren på frågorna anses underförstådda av den som innehar problemformuleringsprivilegiet.
Ytterligare en dimension handlar om hur ivrigt, och noggrant, man undersöker alternativa förklaringar till sin story, vad som beskrivs vara orsak och verkan, vilka källor man förlitar sig på. När det kommer till rapporteringen av vår tids mest kontroversiella sakfrågor är det uppenbart att det som skrivs oftast säger mer om de som formulerar texterna än om de faktiska förhållandena.
Pikant nog gör sig därmed journalister på etablerade medier sig skyldiga till exakt samma saker som de anklagar alternativmedierna för; det vill säga spridandet av desinformation, vinklade partsinlagor och selektiv faktagranskning. Den betydande skillnaden är emellertid att de sistnämnda aldrig utgett sig för att vara opartiska, till skillnad från de förstnämnda…
Ovanstående blir som allra tydligast när det kommer till skildringarna av kriget i Gaza, Libanon och av Israels agerande generellt. Denna omständighet är ingen liten sak; beslutsfattare och allmänhetens bild baseras till en stor del på det som rapporteras i medierna, vilket i sin tur formar politikers och väljares uppfattningar kring relevant policy, politisk och diplomatisk press, sanktioner och internationella överenskommelser.
Givet hur Israel porträtterats genom decennierna, och särkilt under de senaste snart tre åren efter 7 oktober, är det då så förvånande att gemene man fått bilden av att landet är exceptionellt diaboliskt, mordiskt och moraliskt depraverat? Nej, faktum är att människor fått just den bild som medierna, via Hamas som varit primärkällan till rådande narrativ, velat att de ska ha. Allt har med andra ord blivit exakt som det var avsett.
För att vara väldigt konkret: varje gång Israel responderar på en attack, initierad av Hamas, Hizbollah eller Iran, är det Israels agerande som betraktas som eskaleringen. Huvudsaken, att Israel attackerats i strid med rådande “vapenvila”, görs ytterst skyndsamt till bisak i den mediala rapporteringen; Attacken blir en fotnot, svaret blir huvudnyheten.
Så när Hamas skjuter raketer mot israeliska städer handlar rubrikerna om Israels vedergällning. När Hizbollah attackerar från södra Libanon handlar rapporteringen om Israels motanfall. När Iran öppet angriper Israel riktas fokus snabbt mot risken att Israel ska “eskalera” konflikten. Det som sker är att den aktör som initierar våldet försvinner ur berättelsen - medan den aktör som svarar på våldet blir berättelsen.
Hur många vet exempelvis att Hizbollah byggt upp en militär närvaro i ett 60-tal byar i södra Libanon, mitt bland civila, längs gränsen mot Israel? Att de därifrån har beskjutit norra Israel i över ett kvarts sekel? Att så är fallet trots upprepade FN-resolutioner som kräver att Hizbollah avväpnas? Att FN:s fredsbevarande insats Unifil, som har patrullerat gränsen mellan Libanon och Israel sedan år 1978, misslyckats med sitt uppdrag?
Frågorna som borde ställas är därför hur ofta svenska läsare erbjuds en sammanhängande, kvalitativ och mångfacetterad bild av Hizbollahs militära infrastruktur i södra Libanon? Hur ofta beskrivs Hamas strategiska användning av civila miljöer? Hur ofta förklaras varför israeliska beslutsfattare uppfattar existentiella säkerhetshot annorlunda än europeiska kommentatorer - och var finns ett initierat resonemang kring hur vi själva hade agerat ställda inför samma hot?
Istället för att ställa dessa frågor har stora delar av rapporteringen utvecklats till ett slags moralisk teater där journalistens egen världsbild blir viktigare än publikens behov av kunskap. Mediernas skildring av konflikten har därmed inte syftat till att glänta på läsarens fönster mot verkligheten, utan om att anlägga ett filter som förändrat ljusinsläppet.
När Wolodarski för 13 år sedan förklarade DN:s framgångar som ett resultat av den agendasättande journalistiken beskrev han egentligen ett paradigmskifte inom svensk media som inneburit att journalistiken inte längre bara skulle informera, utan också formuleras i syfte att få människor att "tänka och känna". Med andra ord: journalistiken skulle inte längre nöja sig med att beskriva verkligheten på ett så verklighetstroget sätt som möjligt, utan också påverka hur människor uppfattade den. Det märks att hans ambition burit frukt.
Den mest effektiva formen av opinionsbildning sker nämligen inte genom osanningar utan genom urval som i sin tur görs utifrån vad man önskar åstadkomma. Som nyhetskonsument ska man därför alltid fråga sig: Vad väljer journalisten att berätta?Vilka fakta får rubrik? Vilka bakgrundsförhållanden utelämnas? Vad göms i brödtexten? Vilka aktörer tilldelas handlingskraft och ansvar, vilka skildras som passiva, som offer, som biprodukter? Vilka förklaringar betraktas som legitima? Vilka frågor anses olämpliga att ens formulera?
Ty när dessa val systematiskt går i samma riktning, som i fallet Israel, uppstår en skev verklighetsbild. När detta dessutom kryddas med rent felaktiga påstående och sensationella “nyheter” som först långt i efterhand korrigeras, när skadan redan skett, är publicitetsskadan ett oöverskådligt faktum.
Allvaret ska inte underskattas; när journalistiken förvandlas till aktivism förlorar den sin viktigaste tillgång - trovärdigheten. Och när trovärdigheten försvinner söker människor sig någon annanstans; till andra medier och andra partier.
Det var vad som hände under migrationsdebatten. Det är vad som sker nu. Historien lär oss att verkligheten alltid till slut hinner ikapp berättelsen. Frågan är bara hur mycket förtroende som hunnit gå förlorat innan dess. För hur ska upplysningens ideal någonsin gå att återskapa när de som är satta att värna dem, medvetet och metodiskt, åderlåter dem på innehåll?