Japan visar vad Europa har att lära
Japan och Europa står inför många liknande demografiska, ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar – men har valt delvis olika vägar för att möta dem. Bägge parter tjänar på ökat samarbete.
Den gångna veckan har jag spenderat på studieresa i fascinerande Tokyo. Syftet var att bättre förstå de säkerhetspolitiska, liksom demografiska och ekonomiska, problem som Japan står inför och som på många vis påminner om de som Europa också har att förhålla sig till.
Att komma till Tokyo år 2026 är som att komma till New York för 20 år sedan; det är stort, kreativt och har allt man kan önska sig. Men medan New York utvecklats till en smutsig, rörig stad, som tvingats hantera grov kriminalitet i omgångar, är Tokyo dess raka motsats; det är rent, tyst, vänligt, välorganiserat och oerhört tryggt. Här finns samma puls, kreativitet och ekonomiska kraft, men utan den sociala upplösning som blivit en alltmer accepterad del av vardagen i många västerländska metropoler.
Inte en gång kände jag mig rädd, oavsett om det var tidig morgon eller sen kväll, när jag gick ensam på gator jag inte kände till. Det är en häpnadsväckande upplevelse i en tid då inte minst Europas städer, inte ens Stockholms, framstår som allt annat än trygga.
Friheten känns därför oändlig; inga skränande antisemitiska demonstranter som öppet skanderar sitt judehat och dominerar gatubilden, inga ficktjuvar på stationerna eller i turisttäta områden, inga högljudda ungdomsgäng som inte förmår uppföra sig i tunnelbanan.
I många samtal nämns migrationen, eller snarare bristen på den och Europa som ett varnande skräckexempel, som en viktig förklaring. Visst, Japan dras sedan decennier med en krympande befolkning som utgör ett reellt problem för ekonomin, men avvägningen har ändå varit att problemen ska lösas med automatisering, robotisering och reformer som ska gynna inhemskt barnafödande framför import av arbetskraft.
I Japan betraktas nämligen samhällsgemenskapen, sprungen ur den japanska kulturen, inte som ett hinder för öppenhet utan som en förutsättning för tillit, stabilitet och ett fungerande samhälle. Detta är så centralt att till och med gapande, nedskräpande turister uppfattas utgöra ett hot mot samhällsväven.
I Europa däremot, minns hur det lät i Sverige för 10-15 år sedan, var den dominerande maximen att generös migration skulle råda bot på den demografiska nedgången, att invandringen skulle rädda välfärden - bara för att man senare skulle behöva fråga sig hur välfärden skulle överleva invandringen.
I vår del av världen förstod man därtill, alltför sent och i vissa kretsar fortfarande inte, att människor som kommer, även i de fall de arbetar, i bagaget tar med sig värderingar och normer med potential att krocka med de vi tagit för givna i Europa. Till dessa värderingar hör alltifrån synen på individen kontra kollektivet, religionen kontra lagen, till kvinnans roll och barnuppfostran.
Japan har med andra ord, till följd av politiska vägval, inte skapat sig ett inhemskt problem med värderingskrockar mellan olika etniska grupper som hotar landet inifrån. Däremot står man inför ett växande hot från ett allt aggressivare Kina och Nordkorea som, tillsammans med bundsförvanterna Ryssland och Iran, ger upphov till en allt allvarligare världs(o)ordning. Japan är, av historiska skäl sprungna ur andra världskriget, tätt sammanbundet med USA ifråga om militär förmåga - som i nuvarande situationen mest kommit att utgöra en svårhanterad oförmåga.
I ett läge där USA:s president uppvisat en osedvanlig ovilja att hedra ingångna överenskommelser och vedertagna allianser, som Nato, växer oron för framtiden för var dag som går. Japan, precis som Europa, har sedan andra världskriget lagt ut sitt försvar, och därmed sin säkerhet, på entreprenad till amerikanska skattebetalare vilket i dagens alltmer multipolära värld ökar vår sårbarhet.
Det förefaller finnas en praktisk konflikt mellan möjligheten att upprätthålla långsiktig autonomi och frihandel i en föränderlig värld som bör stämma till reell eftertanke. Det är inte liktydigt med att strategisk autonomi per se är detsamma som protektionism. Däremot handlar det om ökad handlingsfrihet och att demokratier måste kunna försvara sina intressen utan att vara beroende av andra, däribland rent auktoritära regimer, för energi, råvaror, teknik eller försvar.
I Japans fall handlar det således om ett dubbelt beroende; av USA för säkerheten och av Kina för handeln. Kina är Japans största handelspartner samtidigt som landet utgör Japans främsta säkerhetspolitiska utmaning. Det innebär att ekonomiskt ömsesidigt beroende samexisterar med strategisk rivalitet. Samma mönster återfinns i Europa.
Under lång tid har europeiska företag dragit nytta av kinesisk produktion och kinesiska marknader, samtidigt som beroendet av kinesisk raffinering av sällsynta jordartsmetaller, batterikomponenter och andra kritiska insatsvaror har blivit allt tydligare. Erfarenheterna från pandemin och Rysslands energipolitik har ytterligare förstärkt insikten om vikten av mer robusta leveranskedjor.
Det är ett förhållande vi, liksom Japan, behöver bli kvitt. Tvärtom borde vi tillvarata de fyndigheter som, inte minst finns i Sverige, för att öka Europas strategiska autonomi och i högre grad utveckla relationerna med länder som Japan och Sydkorea. Dessvärre vittnade flera av de experter vi träffade om hur EU:s förkärlek för långtgående regleringar hämmar den handel vi eftersträvar.
På tema säkerhet och försvar var frågan om kärnvapen intressant nog högst levande. Även om diskussionen fortsätter att vara kontroversiella i Japan, främst av historiska skäl, är det en uppenbar indikator på hur snabbt den politiska verkligheten förändrats och hur en allt nyktrare syn på världens beskaffenhet letar sig in av ren nödvändighet; pacifismen kan bli existentiellt för Japan vad det lider.
Det kinesiska hotet mot Taiwan, precis som det ryska hotet mot Baltikum och Europas östra flank, kan nämligen inte önskas eller fördömas bort, varför också demokratier behöver resonera kring hur rådande världsordning, anti-spridningsavtal och internationell rätt bakbinder oss samtidigt som våra fiender spelar enligt helt andra regler.
Det är uppenbart att försökens att drömma sig tillbaka till en tid där USA utsträckte sitt militära skydd och kärnvapenparaply, utan några större krav på reciprocitet, enkom försenar den frigörelseprocess som både är nödvändig - och till syvende och sist också långsiktigt önskvärd. När det kommer till kritan måste varje suverän stat upprätthålla en egen förmåga att försvara sitt territorium och sitt folk.
Den stora frågan är om Trump, givet den minst sagt tvetydiga hanteringen av såväl Ryssland som Iran, fortfarande är intresserad av att avskräcka Nordkorea och om han kommer att agera militärt om Peking går till angrepp mot Taiwan? För Japan är frågorna just existentiella, precis som de är för Europa och Israel. Den ambivalens som uppvisats från Vita huset under de senaste åren, också före Trump, ger vid handen att ondskans axelmakter gör rätt i bedömningen att det nu är dags att flytta fram positionerna.
Ty bara det faktum att frågorna ställs, och att det råder osäkerhet kring svaren, ger oss anledning att på allvar se om vårt eget hus. Trump är inte slutet på den “nya” amerikanska, mer inåtvända utrikespolicyn, utan dess fortsättning. För Europas del är det lättare att röra sig mot ökat europeiskt oberoende, att på sikt etablera ett europeiskt kärnvapenparaply. För Japan är det betydligt svårare men lika viktigt.
Därför råder det ingen tvekan om att samarbetet mellan Europa och Japan behöver utvidgas än mer. Redan nu har intiativ tagits för att stärka leveranskedjornas motståndskraft (som tydligt påverkades av covid, Rysslands krig och sedermera också kriget i Iran), säkra kritiska tekniker som halvledare och råvaror, och sätta internationella standarder för att motverka konsekvenserna av rådande instabilitet.
De bilaterala strategiska partnerskap som ingåtts med enskilda europeiska länder, däribland Sverige, behöver också de utvecklas ytterligare. Dessa samarbeten bör inte enbart omfatta traditionella säkerhetsfrågor utan även forskning, innovation och avancerad industripolitik. Detta inkluderar sektorer som rymd- och drönarteknik, artificiell intelligens, kvantteknologi, cybersäkerhet och telekommunikation.
Gemensamt för dessa områden är att de utgör så kallade dubbla användningsområden (dual-use), där samma teknik kan användas för både civila och militära ändamål. Investeringar i dessa sektorer stärker därför inte bara försvarsförmågan utan bidrar också till högre produktivitet, teknologiskt ledarskap och långsiktig ekonomisk tillväxt.
Samtidigt har kontrollen över kritiska teknologier blivit en allt viktigare del av den geopolitiska konkurrensen. Länder som behärskar utveckling och produktion av halvledare, satellitsystem, avancerade sensorer, kvantdatorer och säkra kommunikationsnät får inte bara ekonomiska fördelar utan också ett ökat strategiskt inflytande och därmed makt.
Den som kontrollerar den kritiska tekniken kontrollerar också en växande del av morgondagens ekonomi, försvarsförmåga och geopolitiska inflytande. På samma sätt har tillgången till kritiska råvaror, avancerad produktion och robusta leveranskedjor blivit en säkerhetspolitisk fråga lika mycket som en industripolitisk.
Motståndskraft handlar därför inte längre enbart om militär kapacitet utan även om förmågan att säkra forskning, kompetens, produktion och tillgången till kritiska råvaror. Det är mot denna bakgrund som ett fördjupat samarbete mellan Europa, Japan och andra likasinnade demokratier framstår som en strategisk nödvändighet snarare än enbart en ekonomisk möjlighet.
Samarbetet mellan Europa och Japan handlar med andra ord om långt mer än handel eller diplomatiska artighetsbesök. Det handlar om två demokratier som, från varsin sida av den eurasiska kontinenten, konfronteras med samma strategiska verklighet: ett allt mer aggressivt Kina, ett revanschistiskt Ryssland, ett oberäkneligt Nordkorea och ett USA vars säkerhetsgarantier inte längre kan tas för givna.
Personligen är jag än mer övertygad, efter veckan i Tokyo, om att Europa måste göra upp med en naiv föreställning som präglat alltför många beslut under de senaste tre decennierna: att ekonomiskt ömsesidigt beroende automatiskt skapar politisk stabilitet. Erfarenheterna av Rysslands energivapen, Kinas ekonomiska påtryckningar och USA mer transaktionella syn på allianser visar motsatsen. Beroenden kan lika gärna utnyttjas som vapen.
Strategisk autonomi är inte ett uttryck för isolationism eller protektionism. Det är en förutsättning för verklig frihandel, för ett trovärdigt försvar och ytterst för politisk handlingsfrihet. Bara den som kan stå på egna ben kan också välja sina partners. Idag avgörs styrka inte enbart av storleken på en armé eller ekonomins omfattning, utan av förmågan att förena teknologiskt ledarskap, industriell kapacitet, energisäkerhet och militär trovärdighet. Det är en insikt som förenar Japan och Europa.