Jag anklagar…!
Den dödliga attacken utanför synagogan i Manchester var inte en isolerad våldshandling utan en väntad konsekvens efter åratal av avhumaniserande judehat i det offentliga rummet.
Jag anklagar de politiker i västvärlden som inte haft mod nog att fortsätta stå kvar vid Israels sida, under det försvarskrig som landet tvingades in i efter massakern den 7 oktober år 2023. Som inte redan den 8 oktober krävde att Hamas skulle släppa gisslan, för annars…
Politiker som visserligen, för den påstådda balansens skull, talat om att Hamas måste bort men som inte svarat på hur det ska gå till i praktiken. Som fortsätter att tala om en tvåstatslösning utan att förklara hur en sådan ska komma till stånd utan att Hamas, som motsätter sig varje sådant förslag, kapitulerar.
Politiker som kritiserat Israel för hur kriget bedrivits, utan att komma med alternativ, utan att erkänna att de krig de själva varit involverade i kostat långt fler civila människoliv. Som säger att Israel visserligen får försvara sig men bevisligen inte om civila dör vilket de oundvikligen kommer att göra när aggressorn gömmer sig bland civila, i civila byggnader, och därutöver förvägrar civila skydd i de många och långa tunnlarna (som bekostats med västerländskt bistånd) under Gaza.
Som anklagat Israel för folkmord, för att medvetet orsaka svält och förödelse, som manat till bojkott och diplomatisk utfrysning, som erkänt Palestina utan att kunna definiera vad detta Palestina utan ett legitimt styre ens är. Som kravlöst pumpat in skattebetalarnas pengar i Unrwa, rakt in i ett system som utbildar också nästa generations barn i martyrskapets anda, utan att säkerställa att pengarna inte kommer antisemitiska terrorister till del.
Jag anklagar de medier som utan eftertanke vidarebefordrat en terrororganisations krigspropaganda, statistik och narrativ. Som utan att ställa kritiska frågor, än mindre uppenbara följdfrågor, målat upp bilden av ett diaboliskt Israel som svälter barn och som uppsåtligt, som en del av sin krigsstrategi, skjuter småbarn i huvudet som väntar på mat. Som redovisat terroristernas statistik över antalet döda trots att denna statistik inte anger hur många av de döda som varit kombattanter, civila, eller ens hur många som dött av naturliga orsaker.
Medier som publicerat långa förstasidereportage och bilder föreställandes bombade sjukhus och svältande barn som kort därefter visat sig vara baserade på felaktigheter och rena lögner, varpå de efter massiva påtryckningar i efterhand korrigerat med mikroskopiska rättelser. Som gett bilden av att det är Israels fel om maten inte når civila, även när Israel släpper inte maten som sedan stjäls av Hamas.
Som inte brytt sig om att granska de lokala “journalister” vars berättelser de kritiskt förmedlat till sin hemmapublik. Som flera gånger i timmen pumpat ut nya vinklar på samma berättelse som gör offret Israel till förövare och förövaren Hamas och de civila palestinier som deltog i massakern den 7 oktober till offer, varigenom man medvetet gör konsekvensen av kriget till huvudsak och huvudsaken - massakern den 7 oktober - till en perifer bisak.
Jag anklagar FN och dess olika organ, inte minst de som påstår sig arbeta för kvinnor och barn, som inte gjort allt i sin makt för att gisslan ska friges eller åtminstone beredas läkarvård och få del av den mat och de förnödenheter som dagligen passerar in i Gaza. Som inte höjt sina röster mot Hamas utan tvärtom frikopplat dem från den händelseutveckling som resulterat i civilt död och lidande.
NGO:s som Amnesty som förvanskat innebörden av folkmordsbegreppet för att passa en politisk agenda, liksom andra som uttalat sig om huruvida det råder svält genom att förändra kriterierna så att de ska gå att applicera på Gaza. Alla de resolutioner som passerat, framröstade av diktaturer som projicerar på Israel vad de själva gör sig skyldiga till i förhållande till sina egna befolkningar och minoriteter.
ICC och ICJ som låtit sig reduceras till politiska megafoner, som utfärdat arresteringsordrar mot israeliska företrädare, men som systematiskt slagit dövörat till när sådana åtgärder hade varit befogade mot diktaturer och riktiga förövare.
Jag anklagar UEFA, EBU, festivaler, skådespelare, musiker, artister, författare, översättare, läkare, lärare, journalister och andra som i sin professionella roll lånat ut sig till upprop och krav på bojkotter som ytterst drabbar judar och israeler i deras yrkesutövning, trots att dessa människor inte har något att göra med de beslut som staten Israel fattat.
Människor som genom att ta avstånd från kollegor i sina respektive branscher indirekt också tagit avstånd från publiken i form av de som konsumerar idrott, musik, litteratur och konst. Från helt vanliga människor som uppsöker läkaren, besöker Way out West, sitter i publiken under Eurovision, äter i personalrummet på tandläkarkliniken.
Jag anklagar de - gamla som unga, kvinnor som män, etniska svenskar som invandrade - som firade den värsta pogromen sedan Förintelsen. Som gjort gällande att 7 oktober, de båda intifadorna dessförinnan och varenda terrorhandling sedan dess - som resulterat i mördandet av judar i Israel och runt om i världen, enkom för att de varit judar - är en motståndshandling.
Alla som ropat antijudiska slagord i de hatmarscher som väller fram i våra stadskärnor vecka efter vecka, alla som delat antijudiska bilder och troper i sociala medier, alla skrivbordsriddare som gett uttryck för blodslögner i kommentarsfält, alla som stöttat terror, som uppmanat till att “globalisera intifadan” och som inte ens nu, när ett avtal som skulle kunna få slut på lidandet på bägge sidor, riktar sina krav mot Hamas att utan krumbukter frige gisslan och kapitulera.
Alla som stigmatiserar Israel och delar in judar i goda och onda - baserat på om de tar avstånd från den enda stat som de säkert vet alltid kommer att skydda dem. Alla som framställer judar som blodtörstiga, barnamördande kolonisatörer, som likställer dem med nazisterna, som urvattnar minnet av Förintelsen för att legitimera hat och våld mot dem.
Det många av oss varnat för i åratal har redan skett, det sker hela tiden. I detta nu, medan du läser dessa rader, planerar judiska familjer - dina pensionerade grannar, dina barns klasskompisars föräldrar och dina arbetskamrater - att sälja sina hus, säga upp sig från sina jobb, fly från Sverige och Europa.
Judar, som historiskt tvingades in i ghetton i Europa, ser sig nu nödgade att “frivilligt” tränga ihop sig i mentala ghetton, för att kunna uthärda vardagen i Stockholm, Berlin, Paris, Wien och London. Om du känner sorg och ilska över detta faktum, om du någonsin undrat hur du hade agerat i förstadiet till Förintelsen, behöver DU agera nu; för hur du agerar nu svarar på frågan hur du hade agerat då.
I detta nu, i torsdags mer precist, mördades och skadades människor utanför synagogan i Manchester, enkom för att de var judar. De dödliga handlingarna, som inträffade under judarnas viktigaste högtid Jom kippur, genomfördes av en syrisk man som invandrat till UK. Dessa avskyvärda handlingar inträffade inte i ett vakuum. Tvärtom.
De antisemitiska morden i Manchester, liksom de som tidigare i år genomfördes i USA, är logiska konsekvenser av två års intensivt, avhumaniserande judehat som blivit helt mainstream. Nu hukar svenska judar under rädslan för att det som sker där när som helst kan komma att ske också här.
Därför kan ingen, absolut ingen, vara förvånad över det som utreds som ett terrordåd i Manchester. Det räcker dock inte att fördöma, förfäras och mana till besinning - som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och många med honom nu gör - i våldets skugga.
Nu behöver vi förklara krig mot antisemitismen och sluta låtsas som att det är frånvaron av utbildning eller brist på säkerhet kring judiska skolor, synagogor och enskilda individer som är problemet; Ökad säkerhet är en reaktiv reaktion som lägger plåster på såren utan att bota grundåkomman som givit upphov till behovet av säkerhet i första taget.
Problemet grundar sig i att judehat, förklätt till så kallad kritik av staten Israel eller så kallad antisionism, tillåtits bre ut sig. Liksom att polis och rättsväsendet under dessa två år inte förmått gripa, lagföra, fängsla och utvisa de som använder sin demonstrations- och yttrandefrihet i syfte att skrämma, terrorisera, hota, uppvigla och ytterst mörda judar vars blotta existens de avskyr.
Problemet kan således inte avhjälpas genom att judar skyddas bakom murar, begränsar sin rörelsefrihet, tar av sig sina symboler, tystnar eller tvingas ta avstånd från Israels rätt att existera. Den här sortens åtgärder minskar kanske de akuta riskerna - liksom risken för överfall må minska om man undviker mörka gränder och gömmer sig i hemmet trygga vrå - men ytterst flyttas enbart fokus och därmed ansvaret från förövaren till offret. Det betyder att offrets frånvaro av frihet skapar fritt utrymme för förövaren att fortsätta hata, hota och bruka våld utan konsekvenser.
Men borde det inte vara tvärtom? Nog borde det väl vara hatarna, Hamasvurmarna och terroruppviglarna - inte judarna - som ska plockas bort från våra gator, som ska sättas bakom murar, som utan pardon ska skickas tillbaka till sina intoleranta, judehatande hemländer?
Jag ser i mina kommentarsfält, jag möter det på gatan, i kammaren i Strasbourg; människor som genuint tror att de står på rätt sida av historien, att de tillhör de goda och vi andra de onda. Uppblåsta och gränslösa, osandes av självrättfärdigande och hat, med noll respekt för varken folkvalda eller poliser, går de till attack.
Många av dem skulle inte tveka en sekund om tillfället gavs att förgöra en “fiende”; likt de som genom historien varit kapabla till de ondaste av handlingar - nazister, kommunister, fascister och islamister - i tron om att också de tillhörde de ”goda” som enkom gjorde sin plikt och försvarade sig mot de ”onda”. För dessa människor räcker det att tillhöra fel etnisk grupp, fel samhällsklass, att hysa fel uppfattningar. I deras värld är andras ord våld, men deras våld alltid en nödvändig handling för att skydda deras överordnade intressen, vare sig det är det tyska folket i Nazityskland eller den kommunistiska samhällsmodellen, eller kalifatet från otrogna.
Det är uppenbart att våra liberala demokratier, våra europeiska värderingar och därmed hela fundamentet för våra samhällen skakas i grunden i detta nu. Vill vi, som inte är judar, leva i ett samhälle som behöver polisbevaka judiska skolor, sommarläger och synagogor? Där judar behöver leva bakom murar för att terrorvurmande, intoleranta antidemokrater med barbariska värderingar från Medeltiden, ska få röra sig fritt? Att studenter vid våra universitet ska frysas ut och mötas av glåpord, att affischer föreställandes gisslan ska rivas ner, att butiker som säljer livsmedel producerade av judar ska utsättas för sabotage eller bojkott?
Vill vi leva i ett samhälle där polis och rättsväsende inte ser skillnad på legitima åsiktsyttringar och uppvigling till terror och hatbrott? Som inte ser, eller inte förstår allvaret i, att det som yttras i såväl demonstrationstågen som på nätet sedan länge gått långt över gränsen för vad som kan betraktas som enkom “inlägg i debatten” inom ramen för yttrandefriheten?
Personligen är jag helt övertygad om att reaktionerna - och åtgärderna - hade varit diametralt annorlunda om förövarna hade varit nynazister och offren hade varit muslimer. Den som minns debatten om koranbränningarna för några år sen vet att det förhåller sig exakt så.
Europas ledare måste sluta nöja sig med att i lagom hårda ordalag fördöma utvecklingen och faktiskt bara beredda att sätta hårt mot hårt - annars är det hederligare att tiga och låta utvecklingen fortgå och erkänna sig besegrad.
För mig är det emellertid uppenbart att vi har ett ansvar att stoppa detta nu, av såväl moraliska som egoistiska skäl. Klarar vi inte lackmustestet att skydda judarna från hatet är det bara att konstaterar att vi slagit in på en väg mot en återvändsgränd; när de jagat ut varje jude ur landet står vi andra, som vägrar acceptera deras normer, näst på tur.
Ett särskilt ansvar vilar på politiker, medier, akademiker, opinionsbildare och andra som uttalar sig i offentligheten. Men också den som saknar digital räckvidd kan göra mycket: Bilda dig, läs på om historien, följ internationella experter, låt dig inte dras med i floden av propaganda, använd sunt förnuft och källkritik, våga ifrågasätta lögnerna om Israel och det judiska folket som exceptionellt djävulskt i din egen vardag.
Just förmågan att dechiffrera lögnerna är central. För det är lögnerna, precis som i förstadiet till varje pogrom genom historien, som utgör den gnista som får elden av blossa upp. Genom att utmåla Israel som särskilt ondskefullt, detta krig som särskilt fasansfullt fullt jämförbart med Förintelsen, skapas en logik där de som inte tar avsteg från kriget som sådant anses förtjäna samma öde som nazisterna.
Så fråga dig själv vad DU kan göra för att motarbeta judehatet och återskapa en känsla av trygghet och tillhörighet bland judar vars närvaro i Sverige i år firar 250 år? Fråga dig själv om DU är en av de som i detta kritiska skede faktiskt tittar åt ett annat håll, som relativiserar, inte vill ta ställning, menar att det är komplicerat, som likställer Israels handlingars med Hamas? Tillhör DU den tysta massan som låter de onda handlingarna ske, som kategoriskt tar avstånd från hat och rasism när det drabbar andra grupper men som hellre håller tyst när det drabbar judar?
Ingen bär ansvaret för vad en annan människa gör, det gör endast förövaren. Men som samhälle bär vi ett kollektivt ansvar för om vi tillåter en atmosfär där överträdelser inte får konsekvenser, där hat och hot legitimeras, där vissa tvingas leva i skuggorna för att andra med hat och våld tar sig rätten att dominera och kräva underkastelse.
Till syvende och sist är frågan ganska enkel: föreställ dig, enligt filosofen John Rawls tankeexperiment om okunnighetens slöja, att du inte vet vem du är. Du vet inte vad du har för utbildning, etnicitet, kön eller bakgrund. Du vet inte om du är jude helt enkelt. Hade du då, givet allt du nu vet om hur judar har det i Sverige, velat leva öppet som jude år 2025? Hade du velat känna samma skräck som de judar som nu känner sig nödgade att fly från Sverige känner?
Om inte är det dags att DU börja göra något åt samhällsutvecklingen i din vardag och i dina val.