Israels historia är berättelsen om ett folk som vägrade försvinna

Under gårdagen hade jag äran att hederstala i samband med Israels självständighetsdag. I dessa förfärliga tider kände jag att det var på sin plats att hålla ett litet annat slags tal.

“Fotografierna föreställande utmärglade, spöklika människor i Auschwitz-Birkenau, i Bergen-Belsen, i Treblinka -- vars konturer tycks upplösas i bakgrunden, som akvareller målade vått-i-vått -- är skuggade i en svartvit nyans som påminner om aska.

Nyansen återkommer i de frigivna fångarnas blickar, i det ihopsjunkna området där huden klamrar sig fast vid revbenen, i resterna av det som återstår av tusentals kroppar som bränts till döds. Ur denna svartvita aska, ur detta trauma som blir till arvssorg, formas berättelsen om ett folk som gång på gång tvingas resa sig ur ruinerna som kvarstår efter andras barbari.

I åtta decennier har vi sagt Aldrig igen. Samtidigt har alltför många, alltför ihärdigt, försökt separera Förintelsen från antisemitismen och därmed låtit reducera löftet till en allmängiltig önskan om att eliminera mänskligt lidande, krig och rasism.

Men Aldrig igen var något mycket mer specifikt än så; det var ett löfte från det Europa som diskriminerat, demoniserat, mördat och nästan lyckats utrota sin judiska minoritet -- till överlevande och deras framtida barn, barnbarn och barnbarnsbarn -- om att Förintelsens systematiska ondska och sadism aldrig skulle få upprepas. Men det var också ett löfte, från judar till judar, om att aldrig någonsin åter acceptera rollen som det eviga offret, liksom den paralyserande maktlösheten som följer av att låta andras välvilja avgöra förutsättningarna för den egna existensen.

Idag, när vi samlats för att fira staten Israels självständighetsdag, är det smärtsamt att konstatera att samma Europa som utfäste löftet om Aldrig igen tycks ha drabbats av selektiv amnesi, att vi glömt varför staten Israel ens uppstod som ett svar på vårt kollektiva, moraliska, politiska och civilisatoriska misslyckande.

Sedan den 7 oktober råder det inga tvivel om att staten Israel är garanten för Aldrig igen. Att Israel, trots sina brister och misslyckanden, klipper av det pärlband av judehat som böljar genom årtusendena.

Sionismen, som värkte fram dagens Israel, är lärdomen av det mörkaste kapitlet i den samlade judiska erfarenheten. Att den provocerar så många, så till den grad, att någon är beredd att döda en medmänniska handlar inte om Israels geografiska plats, utan om landets blotta existens. Ty Israel är den yttersta påminnelsen om att judar inte längre står försvarslösa när hatet normaliseras och organiserar sig, när Europa fördömer, buar och bojkottar, när orden leder till våld -- som leder till mord.

Därför är det vår moraliska plikt, som européer inte minst, att stå jämte -- inte enkom bakom -- Israel i den kamp mot barbariet som dess tappra ungdomar tvingas utkämpa, också för vår civilisations skull.

Att stå upp för Israel är därför inte bara att stå upp för ett land. Det är att stå upp för rätten att leva som jude utan rädsla; i Jerusalem liksom i Stockholm, London och Berlin. För rätten att försvara demokrati mot terror. För idén att väst inte ska kapitulera inför dem som föraktar våra värderingar och friheter.

Israels historia är berättelsen om ett folk som vägrade försvinna, som reste sig ur den svartvita askan och som i valet mellan livet och döden valde livet, hoppet och en framtid i färg.

Mina varmaste gratulationer på Självständighetsdagen!

Am Israel Chai!”