Islamismens mjuka infiltration kräver hårt motstånd
Muslimska Brödraskapet har i decennier byggt parallella samhällen mitt i våra öppna demokratier – inte med våld, utan med list - vilket möjliggjorts av västerländsk rädsla för islamofobianklagelser.
”Allah är vårt mål, profeten är vår ledare, koranen är vår lag, jihad är vår väg, och martyrskap är vår högsta önskan". Muslimska brödraskapets credo lämnar ingen tvekan om terrororganisationens raison d'être - även om den sluga metoden, som syftar till att skapa otydlighet kring det långsiktiga målet att via parallella samhällen omvandla de länder de verkar i till shariastyrda samhällen, framgångsrikt duperat ”naiva” västerlänningar.
Muslimska brödraskapet grundades i Egypten för snart ett sekel sedan, närmare bestämt år 1928, av skolläraren och islamisten Hassan al-Banna. Rörelsens ideologiska kärna utgörs av en strävan efter att uppnå en global islamistisk rörelse genom att omvandla samhället stegvis via religiös, politisk och social påverkan.
Brödraskapet spred sig över Egypten inom loppet av några år tack vare al-Bannas aktiva resande där han grundade ett nätverk av underavdelningar på ett flertal orter. Därefter från Egypten till Sudan, Syrien, de palestinska områdena, Libanon och Nordafrika. Idag finns förgreningar i 70 länder.
Under 1940-talet visade många medlemmar öppet stöd för Nazityskland som återgäldade sympatierna med ekonomiskt stöd. En av rörelsens framträdande personer Haj Amin al-Husseini, stormufti i Jerusalem, deltog i andra världskriget tillsammans med nazisterna och fascisterna. Stormuftin träffade både Mussolini och Hitler för att samordna kriget mot de allierade. I sina memoarer skröt han om sin roll i bildandet av SS:s muslimska styrkor och den bosniska islamiska divisionen. Än idag frodas antisemitismen i rörelsen som öppet strävar efter att bekämpa och långsiktigt förinta Israel.
En av Sveriges främsta kännare av Brödraskapet, Magnus Norell, skildrar i en essä i Kvartal hur organisationen genom sin historia
”genomgående ansträngt sig att dölja mycket av vad man vill och vilka långsiktiga mål man har med verksamheten.
Själva rörelsens uppbyggnad och struktur är inget man skyltar med, och även om det finns centrala beslutsfattare och strategiska mål är modellen att vara decentraliserad och anpassad till den miljö man befinner sig i. Detta är viktigt eftersom Muslimska brödraskapet sedan etableringen i Europa på 1960- och 70-talen ansträngt sig för att smälta in i de samhällen man befinner sig i samt dölja och ibland förneka banden med moderrörelsen.”
Under våren presenterades en omtalad rapport i Frankrike som på djupet kartlägger Brödraskapets bakgrund och bevekelsegrunder. Utan omsvep skildras det långtgående hot som politisk islam i allmänhet, och Muslimska brödraskapets separatism i synnerhet, utgör mot Frankrike (och Europa kan tilläggas).
Slutsatserna är i högsta grad relevanta också för svensk del. Av rapporten framgår hur organisationen metodiskt infiltrerat moskéer, idrottsföreningar, skolor samt lokalpolitiken i Frankrike och andra europeiska länder. Därtill har ett nätverk av paneuropeiska institutioner, etablerade i Belgien nära EU-institutionerna, utvecklats vilket innebär risk för att intresseorganisationer som bedriver lobbyverksamhet gentemot folkvalda och tjänstemän i EU infiltrerats. Högt på dessa organisationers agenda återfinns sådant som att kritik mot islamistiska ståndpunkter ska betraktas som ”islamofobi”, liksom att beviljas EU-finansiering för allehanda nationella projekt.
DN skriver med anledning av den franska rapporten bland annat om paraplyorganisationen CEM (Council of European Muslims) som beskrivs som den överordnade organisationen med förgreningar i 28 europeiska länder; i Sverige är Islamiska förbundet medlem.
Organisationen uttalar sig inte öppet radikalt eller extremt. Men av dess interna dokument framgår antisemitiskt innehåll och uppmaningar till muslimer att undvika skolor i offentlig sektor. CEM:s ungdomsgren Femyso (Forum for European Muslim Youth and Student Organisations) pekas i rapporten ut som en plantskola för barnen till Muslimska brödraskapets europeiska ledarskikt. Göteborgs Unga Muslimer är medlem i Femyso.
En av slutsatserna i den franska rapporten är att Muslimska brödraskapet, genom att strategiskt etablera sig som språkrör i frågor med anknytning till muslimer och islam - exempelvis i Sverige där de mest frekvent förekommande talespersonerna i huvudsak kommer från organisationer som antas vara relaterade till Muslimska brödraskapet som Islamiska förbundet, Sveriges unga muslimer, studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges muslimska råd - framgångsrikt blivit en del av det samhälle man önskar förändra och i värsta fall bekämpa inifrån. Nyckeln till framgången beror på att man istället för att tillgripa våld insett att det genom infiltration går att tillskansa sig större inflytande och därmed mer makt.
I Västvärlden i allmänhet, och i Sverige i synnerhet, finns några principer, låt oss kalla dessa för gränser, som särskilt värnas; sekularism (religionen är en privatsak och lagen står över den privata tron), individualism (individen är sitt eget mål, före familj, klan etc.) och emancipation (kvinnans självständighet). När dess gränser överträds eller principer motarbetas reagerar svensken i gemen - oavsett vem eller vilka som står för överträdelsen.
Det är just förekomsten av dessa gränser, som islamister likt de som verkar inom ramen för Brödraskapet, är mycket angelägna om att underminera. Syftet är att skapa en ny ordning mellan individ och stat, och mellan religion och politik (som enligt Brödraskapets doktrin aldrig kan separeras). En sådan sammanblandning, som innebär att Sharia ska definiera grunden för lagar och normer, strider mot såväl den svenska ordningen som mot den franska republikanska modellen med rötterna i sekularismen (på franska laïcité, alltså att religion och kyrka hålls utanför det politiska livet och nekas inflytande i statliga angelägenheter).
Det oroväckande, vilket också framhålls i den franska rapporten, är således inte risken för konfrontation och våld mellan majoriteten och minoriteten, utan det uthålliga skapandet av parallella samhällen som aktivt uppmuntrar till kulturell och identitetsbaserad isolering (eller separatism) och som förordar metoder som infiltration eller så kallad entrism.
Isoleringen beskrivs som särskilt allvarlig då den ger upphov till avståndstagande och rentav hat från minoriteten gentemot majoriteten. Rapportförfattarna framhåller därför vikten av att mota den uppiskade och exploaterade känslan av främlingsskap då den direkt undergräver den sociala sammanhållningen och kan leda till ett ifrågasättande av den franska republikens grundläggande värderingar.
I ett land som Sverige, vars skatte- och tillitsbaserade välfärdssystem i grunden bygger på solidaritet, blir det än mer problematiskt om en allt större minoritet varken identifierar sig eller sympatiserar med, än mindre känner ansvar för, det land vars förmåner de gärna tar del av.
I den franska rapporten pekas Sverige, tillsammans med bland andra Danmark och Nederländerna, ut som länder där Muslimska brödraskapet skaffat sig ett betydande inflytande. Förutsättningarna i Sverige beskrivs som gynnsamma bland annat på grund av ”den stora politiska toleransen för mångkultur i Sverige och de goda relationerna mellan rörelsen och lokala politiska partier, i synnerhet det svenska socialdemokratiska partiet.”
Redan år 2018 härledde SvD:s dåvarande ledarskribent Per Gudmundson Socialdemokraternas samarbete med Muslimska Brödraskapet till 1990-talet. Målet på den tiden var, föga förvånande för alla som följer hur S och V kämpar för att få pro-palestinska röster idag, att attrahera den stora gruppen muslimska röster. I Broderskaps tidning (13/98) stod helt utan omsvep: ”Det finns nästan en halv miljon muslimer i Sverige – de skulle tillsammans kunna lyfta vilket parti som helst till oanade höjder.”
Gudmundson skrev:
”För valet 1998 bedömdes projektet som ”mycket framgångsrikt och inte minst genom SMR:s aktiva bidrag har muslimernas valdeltagande sannolikt varit högt och många har röstat på socialdemokraterna”. Man såg ”utrymme för mer långtgående samverkansprojekt mellan socialdemokraterna och Sveriges Muslimska råd och dess politiska gren”.
Konkreta mål sattes. ”2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst 5 län. SAP skall ha 2 000 muslimska medlemmar och 300 skall ha fått en politisk grundutbildning.”
Muslimska brödraskapet har lyckats med konststycket att framstå som den muslimska minoritetens främsta representanter samtidigt som man aktivt bidragit till att normalisera bilden av muslimer som bärare av särskilda värderingar som, följaktligen, kräver särskilda anpassningar (för annars är det ett bevis på västerländsk islamofobi).
Därigenom har man lyckats mjölka staten på offentliga medel till föreningar, skolor och moskéer som sedan kunnat användas som verktyg för att sprida separatistiska, antisekulära, antisemitiska, antidemokratiska och kvinnofientliga värderingar.
Att så skett i Europa, samtidigt som organisationen terrorstämplats och förbjudits i delar av Mellanöstern, beror på sedvanlig ovilja att acceptera drivkrafterna hos de aktörer man har att göra med. I ett land som Sverige - med stor tilltro till civilsamhället, generösa bidragssystem, politisk rädsla för att uppfattas som intolerant, samt historiskt dokumenterade samarbeten mellan Muslimska Brödraskapets närstående organisationer och svenska politiska partier - kan det som framkommit av den franska rapporten knappast komma som en överraskning. Tvärtom hade det varit en överraskning om det inte ägt rum.
Staten måste mot bakgrund av ovanstående ställa en rad obekväma frågor: Varför finansieras föreningar med kända kopplingar till en islamistisk ideologi med offentliga medel? Varför ges organisationer som förespråkar könsseparatism, antisemitism eller religiöst tolkningsföreträde plats i skolor, på bibliotek och i samhällsdebatt? Varför förväxlas religionskritik med islamofobi när det som kritiseras är en antidemokratisk ideologi som resulterar i splittring och som syftar till att underminera samhällets grundvalar?
Det får idag, 2025, inte längre råda några tvivel om att islamister inte tror på religionsfrihet, utan enbart på religionsmakt. Att de använder västerländsk tolerans, naivitet eller ren och skär opportunism som murbräcka – för att på sikt avskaffa det som gjort våra samhällen till några av historiens mest fredliga och frihetliga.
Resultatet av passiviteten kan beskådas i såväl Paris som Stockholms förorter, för att inte tala om i Mellanöstern, där kvinnor ska täckas, avvikare tystas och lojaliteten ges till umman – inte till nationen. Detta är inte bara ett hot mot Sverige, Frankrike eller Europa. Det är ett hån mot allt det västerlandet står för och vilar på.
Vi vet redan vad som måste göras: Vi måste upphöra med att ge skattepengar till föreningar med islamistisk agenda. Kräva full transparens av religiösa samfund. Sätta stopp för samarbete med Brödraskapskopplade organisationer. Rensa upp bland studieförbund, skolor och moskéer där tystnadskultur och separatism tillåts frodas.
Och framför allt: sluta dalta i rädslans namn.
Om vi inte har modet att dra den här gränsen nu, trots att det bevisligen gått såhär långt, kommer Brödraskapet fortsätta att rita om kartan genom att underminera våra samhällen – bit för bit, bidrag för bidrag, val för val.
Demokratier faller inte med en smäll. De försvagas i tystnad medan de påstått goda står och ser på.