Hellre fel tillsammans än rätt ensam?
De flesta människor är inte rädda för att ha fel. De är rädda för att ha rätt - ensamma. Där börjar tystnadsspiralen – och där börjar också demokratins problem.
Det finns två sorters människor; de som blir obekväma av att befinna sig i ett rum där någon framför en avvikande åsikt - varför de aldrig själva skulle iklä sig rollen som denna någon - och de som blir obekväma av att inte påtala att kejsaren är naken.
Människan är ett flockdjur, av biologiska överlevnadsskäl receptiv för omgivningens signaler. Att bli utstött ur gruppen var, för urmänniskan, detsamma som att bli lämnad att dö. I diktaturer är det, fortfarande, förenat med en potentiell dödsdom. Ändå väljer modiga människor i totalitära regimer att trotsa påbudet om intellektuell extinktion - också när döden dinglar i den andra vågskålen.
De står helt enkelt inte ut med att tiga.
Men här, i demokratin Sverige år 2026 där det finaste som finns är att vara normkritiker (av rätt normer - eller fel - beroende på hur man ser det), är det inte döden man spelar schack mot. Här räcker vetskapen om risken att inte bjudas in till midsommarfesten som elektriskt stängsel för den i teorin äventyrligt lagda; möjligheten att bli ifrågasatt, utvärderad, kategoriserad och avpolletterad av familj, vänner, kollegor - ja, till och med av främlingar på Facebook - är för många dödsdom nog.
De står helt enkelt inte ut med att tala.
Skiljelinjen går således mellan de som, trots att de varken riskerar att hamna i Gulag eller giftmördas på öppen gata, hellre har fel tillsammans med andra - och de som uthärdar insikten om att ensamma ha rätt i ett rum där alla andra har fel.
Undra på att samhället ser ut som det gör.
Teorin om tystnadsspiralen presenterades år 1974 i The Spiral of Silence: Public Opinion - Our Social Skin av den tyska sociologen Elisabeth Noelle-Neumann. Teorin fångar den metod som, medvetet eller omedvetet, används för att få människor att tro att de företräder en minoritetsuppfattning. Eftersom många upplever obehag när de ventilerar uppfattningar som saknar majoritetens stöd kommer de, av ren självbevarelsedrift, att avstå från att yttra sig sanningsenligt - eller till och med ge sken av att de delar majoritetens uppfattning - för att därigenom undvika konflikt och minimera risken att uppfattas som aparta.
Fenomenet förekommer i såväl privata som professionella sammanhang, i den mediala offentligheten, i maktens korridorer, runt varje fikabord. Om människor befinner sig i en miljö där avvikande uppfattningar möts med nyfikenhet tenderar de att tänka mer självständigt, men om sådant inte premieras, utan tvärtom bestraffas med social utfrysning eller uteblivet avancemang i karriärsammanhang, kommer incitamenten att göra sin (avvikande) uppfattning känd att minska. Det rationella - att tala - blir därmed irrationellt och det irrationella - att tiga - blir rationellt.
I korthet kan teorin sammanfattas som att Ju mer en åsikt avviker från det som uppfattas vara gruppens åsikt, desto mindre benägen kommer någon att vara att föra fram den avvikande åsikten. Det centrala här är inte vad människorna i gruppen de facto tycker, vilket är svårt att avgöra eftersom majoriteten som bär upp den normerande åsikten också är offer för tystnadsspiralen, utan vad det verkar som att gruppen som helhet tycker. Och eftersom ingen, eller enbart ett fåtal, framför den avvikande åsikten kommer den att framstå som alltmer avvikande, vilket i sin tur får allt färre att ens reflektera över vad de egentligen tycker. Därav ordet spiral.
Konkret innebär det att när alla tycks vara överens om att de enda korrekta uppfattningarna - som i vart fall en anständig person kan ha - är att exempelvis förespråka en generös migrationspolitik, vara övertygad om att Israel begår folkmord, och därtill existentiellt orolig för klimatet, så kommer sannolikheten för att någon kommer att våga, eller vilja, uttrycka sig i strid med vad som uppfattas som vedertagna sanningar att krympa.
Det sociala priset för de som ändå intar dessa avvikande positioner kommer att vara så högt att två saker följaktligen kommer att inträffa: dels att de som, från sin majoritetsposition, bevittnar utfrysningen kommer att påminnas om varför de inte är beredda att betala samma pris som avvikaren - varpå trycket på de få som fortsätter att stå upp kommer att öka ytterligare - dels att de som tolkar och beslutar utifrån vad som utmålas som folkviljan eller opinionen får en skev bild av den “verklighet” som de är satta att navigera utefter.
Det som uppfattas som “normalt” är därmed snarare ett uttryck för om det är fråga om en majoritets - eller minoritetsuppfattning. Det säger i sig dessvärre föga om verkligheten, om vi utgår från att människors benägenhet att avslöja sina egentliga åsikter sammanhänger med en på förhand gjord analys av hur uppfattningarna kommer att tas emot av gruppen.
När från majoriteten avvikande åsikter uppfattas som onormala, omoraliska, oanständiga eller helt enkelt onda - vilket antas bero på att subjektet som hyser dem också är allt ovanstående - på basis av antalet som ger uttryck för dem kommer gemene man, som kanske egentligen instämmer, att vara ännu mindre benägen att uttrycka de “förbjudna” åsikterna. Det leder i sin tur till att åsikterna uppfattas som än mer onormala även i de fall de går att belägga som sanna och relevanta.
Därmed etableras en ordning, som alla med social intuition direkt uppfattar, där minoriteten är mindre benägen att stå för sina uppfattningar än vad majoriteten är - som enkom på grund av sin storlek antas ha rätt. Det sociala grupptrycket, som inte leder till varken fängelse, straffarbete eller död, sätter därmed standarden för den som föredrar mental, om än frivillig, fångenskap.
Nästan dagligen får jag meddelanden från människor - från höger till vänster, kvinnor och män, från unga som gamla, rika och fattiga - som skriver att de står bakom mig i kampen mot antisemitismen, att de sympatiserar med Israel, men som inte vågar dela eller gilla mina inlägg av rädsla för arbetsgivarens, kollegornas, vännernas eller familjens förmodade reaktioner. För tio år sedan handlade motsvarande brev om migration och integration, fenomenet är detsamma, ämnet ett annat.
De mest drabbande meddelandena kommer från de som identifierat sig som vänster hela livet och som nu känner ett främlingsskap i förhållande till de egna, en identitetskris som leder till ett ifrågasättande av tillvarons ramar. Andra är företagsledare, personer i offentligheten, med såväl ekonomiskt som socialt kapital som ändå är rädda för hur deras offentliga ställningstaganden ska påverka affärerna, uppdragen, anseendet: “Jag är så tacksam att du gör det du gör, men jag kan ju inte, jag måste ju tänka på…”. Mm, till skillnad från alla oss andra då?
Tänk att vi lever i ett fritt land år 2026 där människor av alla de slag känner en sådan paralyserande rädsla för att ta ställning i största allmänhet, och mot antisemitism och för en demokratis rätt att försvara sig mot terror och jihad, i synnerhet? I ett land där det sociala priset uppfattas som så oöverstigligt högt att det ter sig mer rationellt att hålla tyst än att öppet odla sin tankefrihet och sitt civilkurage. Det säger egentligen allt vi behöver veta om demokratins tillstånd.
Till de vars förtroende jag får låna brukar jag svara att den kamp vi avstår från att ta idag kommer att påtvingas våra barn imorgon. Jag brukar också be dem reflektera kring vad som egentligen är så farligt med att vara oomtyckt, bortvald, pariastämplad av människor som bevisligen är ointelligenta ynkryggar? Vad som skulle hända om alla, alltid, teg eftersom ju alla, alltid, har något att förlora på att tala i en tidsanda som premierar undfallenhet och konformism?
Som demokrater har vi ett ansvar - oavsett vilka vi är eller vad vi anser i specifika sakfrågor - att kräva av varandra, men kanske särskilt av folkvalda beslutsfattare, liksom av journalister, professorer, myndighetsföreträdare och alla som gör anspråk på det offentliga samtalet, att värna sanningen. Att en sådan finns, och därmed också en lögn, utgör grundläggande premisser för den upplysning som gjort de västerländska samhällena till några av historiens mest rättvisa och humanistiska. Att ta avstånd från sanningen är, motsatsvis, att svika de upplysningsideal som varit avgörande för den frihet som alltför många idag har lyxen att ta för given.
Den nedmontering av sanningssökandet, av tilltron till empiri och fakta, som drabbat den västerländska akademin, men också journalistiken - självaste garanten för meritokratin - är i sanning demokratihotande. Intellektuella som faller offer för grupptryck lägger grunden för irreparabel skada samtidigt som förtroendet för institutioner, av bärande vikt för det fria samhället, grusas.
Vilket för mig vidare till det efterlängtade beskedet att de två läkarna i det skandalösa “da Costa-fallet” äntligen får två miljoner vardera i ersättning ex gratia från staten. Även om man kan ha synpunkter på det faktiska beloppet, och på det faktum att det dröjt 38 år sedan männen frikändes från anklagelserna om att ha mördat den unga kvinnan, har regeringens beslut ett viktigt symbolvärde för de drabbade.
Men kanske kan det också tjäna som en påminnelse om varför flockbeteende, oavsett sakfråga, alltid är av ondo. Fungera som en ögonöppnare för alla de poliser, jurister, journalister, offentliga personer, psykologer, experter, feminister och socialtjänstsekreterare som på olika vis då bidrog till den kollektiva psykos som omöjliggjorde en sansad bedömning av de faktiska omständigheterna; Och för alla de som idag begår samma misstag, av samma skäl, utifrån samma psykologiska mekanismer.
I nämnda rättsskandal fanns nämligen, som alltid, de som aktivt agerade på ett skadligt vis, men också alla de som underlät att agera, som nickade instämmande, tittade åt ett annat håll, av rent egoistiska skäl.
Tystnadsspiralen är farlig på riktigt. Den får minoriteter att framstå som majoriteter. Den får i grunden hederliga människor att tvivla på sina egna omdömen och att överlåta sanningen åt den som skriker högst. Den gör lögnen socialt lönsam och sanningen socialt kostsam. Den får opportunistiska politiker, och de är som bekant inte få, att välja den kortsiktiga vinsten som därmed lägger grunden för den långsiktiga förlusten.
De totalitära regimernas brott utgör de mest extrema exemplen på vad tystnad och likgiltighet leder till, ty människor som ser vad som pågår har aldrig saknats. Däremot saknas det alltid tillräckligt många som är beredda att betala priset för att säga det obekväma högt - och att agera därefter. Det omvälvande är att vardagen kryllar av otaliga, små exempel där beslut fattas på basis av en position som enbart ett fåtal egentligen instämmer med.
Frågan är därför inte vad som händer med ett samhälle där människor har fel, utan snarare vad som händer med det när människor vet att något är fel - men ändå väljer att tiga. När medborgarna vänjer sig vid att hålla tyst därför att social acceptans värderas högre än sanningen.
I totalitära regimer behöver människor pådyvlas censur för att systemet inte ska börja läcka och slutligen implodera. I vår del av världen blir sådana åtgärder överflödiga; om censuren kommer inifrån behövs ingen utifrån; Ty då gör flocken jobbet åt makten.