Det är inte utan viss ironi som man kan konstatera att Vänsterpartiet Antisemiterna fick hjälp av förorternas konservativa imamer att vinna röster till vad som brukade vara ett närmast radikalprogressivt parti. Det är ingen vild gissning att det inte var partiets syn på abort, oförmågan att definiera vad som är en kvinna eller en man, klimatmålen eller entusiasmen för samkönade äktenskap som fick de nya väljarna att rusa till Vänsterpartiet, som bland annat lyckades få 60 procent av rösterna i valdistriktet Rinkebysvängen S, där det numera utraderade islamistiska och etnofascistiska partiet Nyans fick 21,5 procent för fyra år sedan.
I en intervju i Expressen berättar en förstagångsväljare, vars föräldrar är födda i Somalia, om pappans somaliske vän Ilyas Hassan (V) som föräldrarna ansåg att hon skulle rösta på - vilket hon sedermera också gjorde. Det är samma Hassan som i valrörelsen uppmärksammades för att ha använt sig av kampanjmaterial med olika budskap på svenska och somaliska som fick den unga kvinnans röst. Hennes motivering:
”jag känner mig representerad av honom, som somalier från Rinkeby. Det finns en “disconnection” hos andra politiker tycker jag, många som kanske sympatiserar med oss men de kan inte relatera. En vanlig Anders är inte riktigt på vår sida och jag känner inte att han kan representera mig. Rinkeby är redan segregerat som det är, det blir inte representativt att ha en Anders då.”
I ett enda citat framkommer kärnan i problemet med den utveckling jag i många år varnat för och som vi sett konturerna av i de senaste årens val; identitetspolitik där partivalet avgörs av religion och etnicitet, inte av politisk övertygelse baserad på ideologi. Där man röstar som klanen och inte som individ, där representation inte handlar om idéer och argument, utan om identitet baserad på hudfärg - själva antitesen till grunderna för svensk demokrati och den ursprungliga antirasistiska rörelsen.
Till och med den fram tills nyligen så förnuftiga Nalin Baksi (S) skriver helt öppet på X:
“Jag och hela min släkt har ägnat veckor åt att ringa runt till vänner, grannar och andra bekanta för att uppmana dem att rösta bort högerregeringen.”
Hur många etniska svenskar ringer runt på det sättet? Hur många släktingar, vänner, grannar och andra bekanta röstar efter ett sådant samtal i enlighet med uppringarens uppmaning?
Vi som beskrivit trenden har i sedvanlig ordning beskrivits som rasistiska, what else is new? DN ägnade hela två ledare under fredagen åt att kritisera, undertecknad bland andra, för att jag sagt det uppenbara; den demografiska förändringen får allt högre genomslag i de politiska valen och kommer att göra det allt svårare för borgerligheten att vinna val i ett läge där utrikes födda i hög utsträckning röstar på olika nyanser av vänster.
Konstaterandet bär emellertid lika lite spår av rasism som konstaterandet att hedersvåld är vanligare bland muslimer i Sverige, att antisemitismen är normaliserad och institutionaliserad i Mellanöstern och därmed vanligare förekommande bland människor med rötterna i MENA, att migrationens storlek påverkar möjligheten att integrera, och inte minst att oviljan att adressera dessa frågor leder till att samhällsproblemen med anknytning till invandringen ökar.
Att DN:s ledarsida, och andra verklighetsfrånvända opinionsbildare fortfarande - år 2026 - har större problem med bilden av verkligheten än med verkligheten som sådan kunde med andra ord inte bekomma mig mindre. Jag har i 17 års tid påtalat var vi är på väg och haft rätt på varenda punkt - vilket man inte direkt kan anklaga DN:s ledarsida för.
Det är med andra ord uppenbart att året är 2026 och inte 2015 och att frågan inte längre kan stängas ned av den som triumferande kommer dragandes med rasistkortet. Det nya röstbeteendet har fått reella effekter: I Eskilstuna petas Miljöpartiets förstanamn till riksdagen, Linus Lakso, ner av fyran på listan Mohamed Abdukani. Lakso som idag är riksdagsledamot, ledamot i trafikutskottet och Miljöpartiets energipolitiske talesperson har även varit ordförande i MP:s partistyrelse. Till Ekuriren säger en anonym källa:
“Jag tror att Mohamed kommer att få ett stort tryck från partiet om att släppa sin plats till Lakso”.
I Vivalla, Örebro, som definieras som ett särskilt utsatt område där de flesta har utrikes bakgrund tredubblade Vänsterpartiet sitt stöd och nådde nästan 45 procent. Partiet är nu lika stort som Socialdemokraterna där. Tillsammans har de röda partierna hela 90 procent av väljarstödet. Som i många andra utsatta områden ökade valdeltagandet kraftigt. År 2022 deltog 52 procent av de röstberättigade Vivallaborna, i år röstade 72 procent.
I Rosengårds centrum i Malmö fick Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans 95,2 procent av rösterna.
I Dalarna har Mohamed Abdukardir (V) som beskrivs som en helt okänd nykomling i politiska sammanhang, och som för två år sedan nekades svenskt medborgarskap med hänvisning till att han inte uppfyllde det lågt ställda kravet på ett hederligt levnadssätt på grund av omfattande skulder, kryssat sig förbi Vänsterpartiets klimatpolitiska talesperson.
Abdukardir som stod på plats nio på listan fick 648 personröster, drygt trehundra fler än ettan som toppade listan. Han är så ny i politiken att partiets gruppledare i Borlänge saknar kontaktuppgifter till den nymornade riksdagsledamoten “Jag har faktiskt inte riktigt koll på vem han är”, uppger gruppledaren.
På X summerar avhopparen från partiet Nyans, som numera återfinns i Visionspartiet, Hassan Khan varför partiet inte lyckades knipa något mandat i Malmö:
“Många människor röstar tyvärr främst baserat på etnisk eller kulturell igenkänning. Politiken spelar mindre roll för dem. Jag såg själv hur hundratals personer utanför vallokalerna tog valsedlar efter att ha blivit tillsagda vem de skulle rösta på.”
Partiet Nyans numera avhoppade partiledare säger å sin sida i en intervju i 100% att många moskéer indirekt uppmanat sina församlingar att rösta på Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Demografi och religion är alla konflikters moder, ändå är det alltså jag som av den nya kartellen mellan Vänsterpartiet Antisemiterna och DN:s ledarsida avfärdas som konspirationsteoretiker. Men faktum kvarstår; När partier på vänsterkanten vinner väljare - inte på sin sakpolitik utan på att vara tacksamma offer för infiltration och entrism - av krafter som utnyttjar demokratins spelregler för att förändra den inifrån, är Sverige illa ute.
För då handlar det inte längre bara om vilka partier som vinner ett val, utan om vilka mekanismer som formar väljarnas lojaliteter. Och när dessa lojaliteter allt mer organiseras kring grupptillhörighet riskerar demokratin att förvandlas från en gemenskap av individer till en förhandling mellan kollektiv.
Jag kan fortsätta i all evighet men den som vill se ser. Skälet till att så många muslimer valde att lägga sin röst på Vänsterpartiet, liksom på Socialdemokraterna och Miljöpartiet, är att dessa partier dels varit pådrivande i hatet mot Israel, i de felaktiga påståendena om att det pågår ett folkmord i Gaza, i att se mellan fingrarna på antisemitismen i de egna partierna och i samhället i stort. Men också för att dessa partier, högst medvetet, i decennier avstått från att uttrycka relevant kritik mot islam och därmed undvikt att diskutera förutsättningarna för den alltmer komplexa samexistens mellan muslimer, kristna, judar och ateister i Sverige.
Från en del håll hörs att förklaringen till att de borgerliga partierna inte ens skulle komma in i riksdagen (tillsammans), om enbart muslimer fick rösta, är att borgerligheten inte talar till dessa väljare eller rentav driver en invandringsfientlig politik. Men vad betyder det i praktiken? Vill vi ha en politisk diskussion som riktar sig till, eller anpassar sig efter, olika etniska eller religiösa grupper i samhället, vilket i förlängningen skulle kunna innebära att partierna ska tävla om att erbjuda särregler baserade på härkomst eller tro?
Det är i och med förra veckans val bevisat att det parti som avslöjats med att husera flest antisemiter, som förespråkar den minst kravfyllda integrationspolitiken, som aldrig kritiserar islam, som vill ha en slapp migrationspolitik, som daltar med kriminella och som vill ha höga bidrag utan motprestation, också ökar stort bland de med utrikes bakgrund i allmänhet och bland muslimer i synnerhet. Hur ska borgerligheten konkurrera med det utan att släppa på vartenda borgerligt, frihetligt ideal?
Hur ska vi konkurrera med de som påstår att vi som påtalar problemen med islamism, antisemitism, hederskultur, kravlös integration och stor migration är rasister medan de som i värsta fall premierar, och i bästa fall bara ser mellan fingrarna när förtrycket och segregationen ökar - vilket inte sällan drabbar de skötsamma utrikes födda mest - utmålas som de goda?
Kortsiktigt kanske strategin att stryka väljare som väljer segregationen medhårs ger utdelning - i form av mandat och makt - men på längre sikt kommer konsekvenserna av en sådan symbios att bli förödande för såväl samhället som demokratin som sådan.
Kristdemokraterna har sedan partiets begynnelse talat om vikten av att upprätthålla ett etiskt minimum. Jag tror att vi behöver börja där, samtidigt som vi hanterar det faktum att det i Sverige idag lever många människor - hur många vet vi inte - som avskyr majoritetens syn på sekularism, kvinnlig frigörelse, individualism och rättsstatens överordnade roll kontra religionens.
Dessa människor, inte sällan födda och uppvuxna här som andra eller tredje generationens svenskar, har inte anpassat sig och kommer sannolikt inte heller att göra det. Detta av den enkla anledningen att de anser att de värderingar och normer som de härbärgerar är moraliskt bättre än våra.
Att dessa väljare skulle mobiliseras av borgerliga ideal om egenmakt, individens autonomi, kvinnlig emancipation, företagsamhet och låga skatter är osannolikt; Centerpartiet som profilerat sig som Sverigedemokraternas främsta motståndare, som gjorde ett stort nummer av de så kallade tonårsutvisningarna och som drömmer om såväl fler företag som sänkta skatter, fick omkring 2 procent i Rinkeby, 1 procent i Fittja, 1,2 procent i Biskopsgården. I kommunvalet i Rinkeby gick det, föga förvånande desto bättre, där fanns nämligen en kandidat med somalisk härkomst.
Vilket leder mig till varför det är helt centralt att det svenska medborgarskapet, som är biljetten till rätten att rösta, uppvärderas och fylls med skyldigheter. Ett svenskt medborgarskap ska, som jag påtalat de senaste två decennierna, vara beviset på att man blivit svensk, i själ och hjärta, att man sätter Sverige och svenska intressen främst, att ens lojalitet och identitet är knuten till Sverige i första hand - att man visst kan representeras av Anders.
Att medborgarskap så tanklöst i decennier och dessvärre också under den senaste mandatperioden delats ut till människor som inte skriver under på det etiska minimumet - som ägnar sig åt hedersförtryck, antisemitism, och som snyltar på samhället utan att bidra, som inte talar svenska språket - har lagt grunden för den utveckling vi nu springs ikapp av.
För om medborgarskapet inte är ett bevis på att man delar de värderingar som definierar svenskheten, och om medborgarskapet är biljetten till valurnan, vad kommer då i förlängningen att hända med det svenska samhället, som i allra högsta grad är produkten av de värderingar som kodifieras i lagen, i normerna, i kulturen, i moralen?
Att vara politiker är att vara beslutsfattare och lagstiftare. Om en allt större andel av de som sitter i våra beslutsfattande och lagstiftande organ huserar värderingar som strider mot traditionellt svenska uppfattningar kommer det givetvis att få direkt effekt på lagstiftningen. Vill vi verkligen ha Somalias eller Gazas eller Syriens syn på kvinnlig sexualitet, på judars och homosexuellas rättigheter, på sekularism eller yttrandefrihet?
I en demokrati har alla medborgare rätt att representeras i de beslutande församlingarna. Alla medborgare har vidare rätt till sin röst, en röst som väger lika tung för alla. Det betyder inte att representation i Sveriges riksdags är detsamma som att alla folkgrupper, etniciteter eller religioner har “rätt” att representeras av någon som kommer från samma grupp.
Det ska inte ens vara nödvändigt; jag som invandrad kvinna från Östeuropa, i 40-års åldern, ateist, mamma, jurist, Israelvän, som tror på en smal men stark stat, som kämpar mot antisemitism och för det iranska och ukrainska folkens befrielse, som vill rusta försvaret och satsa på välfärdens kärna, kan mycket väl representeras av en äldre, barnlös, troende hinduisk man så länge som våra ideologiska uppfattningar och värderingar överensstämmer.
Vilket är anledningen till att jag alltid återkommer till att kvotering och identitetspolitik reducerar oss till representanter för gruppen, istället för att betona betydelsen av de individer vi är, och bör vara, när vi röstar som medborgare till val eller som beslutsfattare i parlamenten.
I min värld är nämligen inte en kvinna utbytbar mot en annan kvinna på basis av sina kromosomer, en Alexandra Pascalidou som är född i Bukarest är inte utbytbar mot en Alice Teodorescu också hon född i Bukarest, enkom på basis av kön, hårfärg eller födelseort, en homosexuell man inte utbytbar mot en annan homosexuell man, en troende muslim inte utbytbar mot en troende kristen.
I min värld är vi nämligen först och främst individer och det är i egenskap av sådana som vi ska representeras utifrån våra ideologiska rötter, våra samhällsvisioner, vår syn på rätt och fel, på rättvisa, på skattepolitik, på statens roll. Det är utifrån dessa premisser som den svenska demokratin utformats i sekler.
Antingen tror vi på idén om medborgaren – en människa som står fri från kollektiva anspråk och vars röst är lika mycket värd som alla andras. Eller så accepterar vi gradvis att människan först och främst är medlem av en grupp och att hennes politiska värde, hennes representation och hennes inflytande, ska förstås utifrån denna grupptillhörighet. Det förstnämnda är demokrati, det sistnämnda är klanvälde med valsedlar.
Det är av denna anledning som frågan om identitetspolitiken är så mycket större än vilka partier som vann vilka valdistrikt i årets val. Det handlar om vilka principer demokratin ska vila på framöver. Jag vill inte leva i ett land där vi räknar röster efter hudfärg, mandat efter religion och kandidater efter ursprung. Jag vill leva i ett land där en röst är en röst och där lagen är densamma för alla. Där medborgarskapet innebär skyldigheter och rättigheter, i den ordningen.
Där en kvinna kan representeras av en man, en muslim av en ateist och en invandrad av en infödd svensk – därför att det är idéerna som förenar och inte beståndsdelarna i en statisk och stereotyp identitet. Det var, hör och häpna, en gång själva innebörden av den liberala demokratin.
För den dag vi börjar kräva att våra politiker ska tillhöra rätt kön, rätt hudfärg, rätt religion eller rätt etnicitet för att kunna representera oss har vi redan accepterat den farligaste premissen av alla: att vi inte längre är individer och medborgare först. Att vi är grupper som ska särbehandlas på basis av vår gruppidentitet. Ty när människan upphör att vara individ och blir gruppmedlem återstår till slut bara frågor om vilken grupp hon tillhör, det vill säga de frågor demokratin en gång befriade oss från.
Det vore ett historiskt haveri om vi nu frivilligt återinförde en sådan ordning i den falska “toleransens” och “antirasismens” namn - även om det skulle betyda borgerlig valvinst år 2030.