Gör idag vad du önskar att någon skulle våga göra för dig imorgon

Skildringarna från den nu avslutade Bokmässan visar hur de som säger sig värna yttrandefriheten använder den som ett vapen – för att tysta, skrämma och marginalisera dem som tycker annorlunda.

Photo by Filip Kominik on Unsplash

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte

för jag var ingen kommunist

Sedan hämtade de fackföreningsfolket, och jag protesterade inte

för jag tillhörde ingen fackförening

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte

för jag var ingen jude

Sedan hämtade de mig - och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.

(dikten brukar tillskrivas pastor Martin Niemöller)

*

I helgen har Bokmässan i Göteborg gått av stapeln. I Expressen konstaterar kulturchefen Victor Malm att “Gazademonstrationen gick långt över gränsen” och syftar på de personer som utanför Bokmässan anklagade namngivna journalister för att vara folkmordsapologeter. Det är bra att fler börjar inse allvaret i det som nu sker och vad det gör med den svenska offentligheten. Men frågan är om det inte börjar bli för sent? För vad återstår när utrymmet för debatt, analys, eller kritik krymper? När man har att välja på total konformitet – annars drev, hot och hat?

År 2023, det vill säga för bara två år sedan, hade organisationen Judisk kultur utnämnts till hedersgäst. I ett pressmeddelande från år 2022, inför det kommande temat, skrev Bokmässan på sin hemsida:

“Tema Judisk kultur innefattar historia, traditioner, tänkande, texter, musik och konst. Nästa års bokmässa kommer att ge uttryck åt en mängd viktiga röster som format vårt kulturlandskap.”

Det känns som en svunnen tid. I år hade det varit otänkbart att föreslå något liknande upplägg, än mindre att genomföra det. I år har nämligen de demokrati- och judehatande aktivisterna beslutat sig för att dominera också denna arena med sin gränslöshet, inte bara utanför mässans lokaler utan också inne bland de litteraturintresserade besökarna. Det är inte mod de visar, denna mobb. Tvärtom utgör de ett växande hot mot det fria samhället.

Dels rent fysiskt genom att störa ut enskilda programpunkter, dels genom det upprop som 72 författare och översättare undertecknat där de anklagat Bokmässan för ”folkmordspropaganda”, bland annat med anledning av en programpunkt som av arrangören Vänskapsförbundet Sverige-Israel hade givits titeln ”Den fabricerade svälten i Gaza”.

En i dessa kretsar mycket aktiv student vid GU, som återkommande figurerat i demonstrationer med Hamasflaggor, tog i dagarna givetvis också tillfället i akt att få några sekunder i rampljuset genom att helt sonika polisanmäla (!) Bokmässan för hets mot folkgrupp (!).

Också arrangören till de påstått kontroversiella programpunkterna, Vänskapsförbundet Sverige-Israel, polisanmäldes för bedrägeri (!) då organisationen, enligt anmälaren, skulle ha undanhållit att välgörenhetsorganisationen Keren Hayesod, som utgör en av förbundets programpunkter på mässan, samlar in pengar till den israeliska armén. Samtliga anmälningar har sedermera lagts ned, vilket får anses som ett sundhetstecken i sammanhanget.

Men det saknar betydelse. Det blir nämligen alltmer uppenbart att själva förfarandet - att polisanmäla meningsmotståndare utan grund - blivit vänsterns nya modus operandi. Metoden, lawfare som är en variant av cancel culture och deplattformering, kan beskrivas som ett missbruk av juridikens verktyg i en politisk kontext, en slags juridisk krigföring helt enkelt.

Ursprungligen användes termen för att beskriva hur auktoritära stater och icke-statliga aktörer utnyttjar rättssystemet i västvärlden för att underminera dess institutioner. Men i dag sker samma sak inifrån, i demokratins namn, av den som använder rättens form för att upprätthålla maktens logik. Numera vet journalister, akademiker, författare och politiker att en “felaktig” formulering, en medverkan i en “kontroversiell” panel , eller en alltför tydlig åsikt i “fel” riktning kan leda till anmälan, uthängning eller till och med karriärens slut.

Ett av de mer kända exemplen på detta fenomen är rättegången mot Ann-Sofie Hermansson (S), tidigare ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg, som gick av stapeln för fem år sedan. Bakgrunden var att Hermansson ställt sig bakom att kommunen stoppat ett panelsamtal i samband med visningen av filmen Burka Songs 2.0. Hermansson hade uttryckt att de två personerna, båda aktivister från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), var för extrema för att utan mothugg få lägga ut texten om filmen. “Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra”, skrev Hermansson på sin blogg (4/3-18).

Det resulterade i att aktivisterna valde att stämma Hermansson “för förtal med hatbrottsmotiv”. Polisen och åklagaren lade ned ärendet, men de drev frågan vidare som enskilt åtal. Ann-Sofie Hermansson friades senare av hovrätten men hade redan hunnit avpolletteras från sitt politiska uppdrag.

Ett år senare anmäldes en annan göteborgspolitiker, nämligen Axel Darvik (L), för förtal. Anmälaren var den muslimska Römosseskolans styrelse. Något år senare anmälde Jamal El-Haj, dåvarande S-riksdagsledamot och numera politisk vilde, den moderate riksdagsmannen Fredrik Kärrholm för förtal.

Men faktum är att fenomenet med smutskastning i syfte att tysta obekväma röster kan spåras tillbaka längre än så. Redan år 2017 skrev terrorforskaren Magnus Norell, tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, en förstudie till MSB om Muslimska brödraskapet i Sverige. Kort efter drogs ett välorkestrerat drev igång mot MSB som ringdes ned, mejlbombades och till och med JO-anmäldes.

Författarna fick löpa gatlopp i sociala medier samtidigt som privatpersoner och organisationer, med kopplingar till den islamistiska miljön i Sverige, krävde att förstudien skulle dras tillbaka. Liknande auktoritära process utsattes terrorforskaren Magnus Ranstorp för nästan ett decennium tidigare i samband med publiceringen av den så kallade Rosengårdsrapporten.

Ja, listan kan göras lång, men jag tror att budskapet har gått fram: Det som vuxit fram i Sverige, inte sällan dikterat av välorganiserade islamistiska nätverk, har framgångsrikt avstyrt inte bara framtagandet av seriös forskning och journalistisk granskning, utan också försvårat formulerandet av politiska ställningstaganden i frågor kring integration, hedersförtryck och islamism.

Tystnaden som brett ut sig i det prövande samtalets ställe är knappast ett uttryck för neutralitet, för osäkerhet. Tystnaden är en strategi, ett självförsvar. Det säger något om allvaret i situationen.

Det går att urskilja ett tydligt mönster här: Islamister, liksom naiva vänsterfigurer som står dessa krafter nära, har insett att det går att tillfoga människor skada genom grundlösa polisanmälningar. Det sänder en tydlig signal till folk i allmänhet och politiker och journalister i synnerhet: avstå från att ta ställning i frågor kopplade till vissa grupper - läs muslimer - och ifrågasätt inte vissa sanningar utifrån andra perspektiv än de redan givna, annars…

Sett i detta ljus är det knappast förvånande att så få journalister - utöver Sofie Löwenmark, Inas Hamdan och Peter Wennblad - vågar beskriva verkligheten utifrån andra utgångspunkter. Eller att så få politiker, som jag själv, öppet vågar stödja Israel med samma övertygelse som dagen efter massakern den 7 oktober eller ta strid mot den uppblossade antisemitismen. De flesta gör helt enkelt kalkylen att riskerna är för stora och avstår därmed från att ta ställning - öppet i varje fall - av ren självbevarelsedrift.

Det lämnar oss med en offentlighet som dikteras av de som i grunden avskyr det öppna samhället, helt oavsett vilka vackra ord de beskriver sig själva med. En offentlighet där mobben högst kalkylerat använder sina demokratiska rättigheter för att frånta andra deras. Där man agerar i syfte att så långt som möjligt förhindra en öppen diskussion om islam, om det importerade judehatet och den långtgående intoleransen för åsiktsmässig mångfald.

Att att ta del av den så kallade pro-palestinska rörelsens alltmer expansiva offerkofta blir därmed närmast skrattretande. Att dessa individer på fullaste allvar har mage att hävda att de upplever sig otrygga i det offentliga rummet - att deras rättigheter står på spel, när det för de flesta normalt funtade är bortom allt rimligt tvivel att det är just de som metodiskt inskränker såväl den mentala som fysiska rörelsefriheten för allt fler vanliga medborgare - är provocerande.

Samhället behöver nu unisont sätta ner foten och kraftigt markera mot inte bara “demonstranter” som skrämmer människor till tystnad, utan också mot den växande kultur där aktivister, som under Bokmässan, polisanmäler meningsmotståndare i syfte att försvåra för alternativa budskap att nå ut.

Annars riskerar vi att en gång för alla förlora den politiska kultur som tagit avstamp i att vi, i ett öppet samhälle, tar debatten med meningsmotståndaren - öppet, transparent, med utgångspunkt i logik och verifierbara argument - vilket är raka motsatsen till att med våld och hot skrämmas, eller att ta saken till domstol, i syfte att statuera exempel om vad som sker med den som inte underkuvar sig extremisternas dagordning.

För oss som flytt från stater som tagits som gisslan av allehanda totalitära och auktoritära krafter - inte minst de kommunistiska och islamistiska avarterna som dagens vänsterpartister bevisligen ser som sina bundsförvanter - är det hela en alltför välbekant påminnelse om hur den här sortens rörelser betraktar avvikande åsikter och förhåller sig till meningsmotståndaren som fenomen. Det är ingen slump att regimer som härstammar ur en totalitär idétradition också varit innovativa när det kommit till framtagandet av kreativa metoder som enkom syftat till att komma åt enskilda individer som uppfattats som misshagliga.

Vi behöver därför inse, och enas kring, att problemet inte är att människor har olika uppfattningar som de ventilerar i offentligheten inom ramen för yttrandefriheten. Problemet uppstår först när vi inte kan enas kring hur vi förhåller oss till att dessa åsiktsskillnader existerar. Hur tolerant man är handlar därmed om två saker: dels om man kan tolerera att andra har rätt till åsikter som man själv inte står bakom, dels i synen på om det är rätt att tillgripa våld, hot eller tvång mot enskilda individer för att säkerställa att åsikter som man själv inte tolererar “försvinner” från offentligheten.

Det kan tyckas banalt, men är likväl nödvändigt, att påminna om att det i en demokrati måste finnas plats för olika uppfattningar, att demokratins funktion är att skapa ett system som möjliggör en fredlig hantering av det faktum att alla inte tycker likadant - och att det är precis som det ska vara. Demokrati handlar således om formen, inte om innehållet.

Skiljelinjen - mellan den som hatar och hotar, som flyttar fram positionerna på gator och torg, på Bokmässan, i kommentarsfälten, eller utanför Sveriges riksdag och den stora massan - går inte mellan den som anser avskyr terrorism varhelst den förekommer och den som ser mellan fingrarna när det gynnar den egna saken.

Nej, skiljelinjen går mellan den som kan tänka sig att använda våld, hot och smutskastning i syfte att tysta och stoppa andra från rätten att få ge uttryck för sina uppfattningar - och den som skulle gå i döden för den andres rätt att få anmäla avvikande uppfattning.

Så höj din röst, tig inte still, se inte åt ett annat håll. För när de intoleranta, som inte drar sig för att ta till våld, kommer för att hämta dig finns ingen kvar som kan protestera.

Gör idag vad du önskar att någon skulle våga göra för dig imorgon.